VENEDIG – skildringar av staden under Renässansen.

Venedig var den enda stadsstaten som hade ett utländskt imperium som sträckte sig längs den östra Adriatiska kusten och täckte Kreta och Cypern. Serenissima Repubblica di Venezia var hennes officiella namn och innebär ”den mest rofyllda”.

Venedig ägde också ett stort område på Venetohalvön. En stark regering bestod av oligarker i antal cirka 200 som härstammar av de mest framstående familjer. Republikens styrelseskick kan betraktas som en autokrati med dogen som en härskare. Inom politik var Venedig ganska konservativt, men inom kulturområdet tilläts mycket frihet.

Staden var ett tryckcenter och säte för en utmärkt målningsskola, representerad bland annat av Vivarini, Bellini, Giorgione. I arkitekturen undvek venetianerna risk, de hämtade ner kända arkitekter, t.ex. Sansovino, Palladio eller Sanmichele.

Venetianska konstnärer dyrkade den venetianska staden under flera hundra år. Främst vill jag koncentrera mig på 1500 och 1600-talet. Återkommer till Venedig igen med Canaletto och Pietro Longhi-skildringar. Serenissima`s skönhet måste man smaka försiktigt och noggrann.

Vittore Carpaccio målade Markuslejonet för Palazzo dei Camerlenghi 1516 (nära Ponte Rialto). Idag i Palazzo Ducale.


Lejonet är en imponerande skapelse, som står med bakbenen i vattnet och dess framben på torrt land. En ben vilar fast på en stenig strand och den andra håller upp boken med den traditionella inskriptionen PAX / TIBI / MARCE / EVANGELISTA / MEUS– ” Fred till dig, min Marcus”.

Sankt Markuslejonet avbildat på republiken Venedigs flagga och motto.
Relief i Venedig föreställande Sankt Markuslejonet.

Sankt Markus är Venedigs skyddshelgon och när staden från 600-talet till år 1797 utgjorde en självständig maritim stat, ingick lejonet i statens flagga. Lejonet förekommer även på målningar och som skulptur och relief på flera byggnader i Venedig och dess tidigare besittningar längs den östra adriatiska kusten, även i dagens Kroatien.

Cima da Conegliano (1459-1517) avbildade Markuslejonet med helige Hieronymus, Maria Magdalena, Johan Döpare och St. Marcus (1506-08)- Galleria dell`Accademia, Venedig



Vittore Carpaccio skildrade Serenissima`s interiörer och byggnader. Här Sankt ‘Ursula polyptyk- scenen med engelska ambassadörer.
” Två venetianska damer” (c. 1510)
94 x 64 cm
Museo Correr, Venedig
”Jakt på lagunen” (ca. 1490-95) ger en fantastisk bild på hur man jagade i den gamla Venedig- på vatten! J. Paul Getty Center Museum

Carpaccio framställer två damer som vilar i den svala atmosfären i en trädgård. Det finns en tes att tavlan framställer två kurtisaner, målningen var oerhört populär under 1800-talet, och John Ruskin gav den titel ”The Courtesans”.

Konst och hantverk av högsta kvalitet hör Venedig till. Hela staden är som ett museum och en bra exempel hur konsten kan existera och dokumentera republikens bästa tider.

Gentile Bellini ” Aposteln Markus predikan i Alexandria” som liknar väldigt mycket Venedig! (1504-07)- 340 x 770 cm Pinacoteca di Brera, Milano
Gentile Bellini ”Den heliga korset under” Galleria dell`Accademia
Gentile Bellini ”Procession på Markusplatsen”, Galleria dell`Accademia

Bellini hade en god förmåga till teckning och noggrannhet i återgivandet av färger och dräktdetaljer som gör hans tavlor så kulturhistoriskt intressanta. Han utförde flera viktiga arbeten för Venedig, vilka idag till stora delar är förstörda. Bland hans främsta verk märks ”Det heliga korsets under”; och ”Processionen på Markusplatsen” (1496).

Venedig styrs av rika familjer. Konsthistoria återspeglar dessa situation, republikens välstånd och högkonjunktur dokumenterar tre familjedynastier: Vivarini, Bastiani och slutligen Bellini. Vi kan titta lite närmare på mest berömda porträtter av venetianska doger.

Lazzaro Bastiani, ”Portrrät av dogen Francesco Fescari” (1457-60) styrde Venedig mellan 1423-57, Museo Civico Correr
Gentile Bellini ”Porträtt av Cristoforo Moro” dogen mellan 1462-71
Gentile Bellini ”Doge Pasquale Malipiero” (1460-62), Museum of Fine Arts, Boston
Gentile Bellini ”Doge Giovanni Mocenigo” (ca.1478) Museo Correr
Basaiti ”Doge Agostino Barbarigo”(1518), Museum of Fine Arts, Budapest
Giovanni Bellini ”Doge Leonardo Loredan” (ca.1502) National Gallery, London

Under 1700-talet blev Venedig kanske den mest eleganta och förfinade staden i Europa som påverkade konst, arkitektur och litteratur. Men republiken förlorade sin oberoende när Napoleon Bonaparte erövrade Venedig den 12 maj 1797. Efter det tredje italienska självständighetskriget, blev Venedig, tillsammans med resten av Veneto, en del av det nyligen skapade kungariket av Italien. 1987 fick staden och dess lagun status som världsarv och lockar turister, samt konstälskare från hela världen.

Strider och krigscener. Ikonografi.


De stora stridsmålningarna var inte en uppfinning av renässansen. Under medeltiden var de mest allegoriska. Konstnärer började presentera krigsförlopp, belägringar och lägerliv när de lärde sig utmärkt perspektivregler. Nya färdigheter i att skildra den mänskliga figuren tillät att visa alla komplicerade poser, hästar i rörelse och riktiga stridsscener.

Vi hoppar 300 år tidigare in i en berättelse som började under den persiska expansion i östra delen av Romerska Imperiet.
År 615 stjäl den persiska kungen Chosroes den heliga kors från Jerusalem och ställer in det som ett objekt för tillbedjan. Den östliga kejsaren Heraclius strider mot Chosroes och efter att ha besegrat honom, återvänder till Jerusalem.

Piero della Francesca ”Seger över Chosroes” (1452-59)
329 x 747 cm
San Francesco, Arezzo

Målningen har fortfarande mycket av magin, kanske på grund att fresken var på vägg som aldrig fick direkt ljus. Piero della Francesca målade inget landskap och koncentrerade sig istället på striden. Han har valt att presentera krigets mörka mekanism: det finns inga vackra mönster, inget vackert ljus och rustningen. Benen på hästar och människor fyller den nedre delen av kompositionen, medan över finns massor av stål och flaggor.

Detalj
Detalj


detalj
Detalj

Paolo Uccello (ca.1397-1435) hedrade ”Slaget vid San Romano”med fantastiska målningar som påminner lite om medeltida turneringar. Striden skedde den 1 juni 1432 mellan Florens och Siena. Segern varit på de florentinska sidan. Fresker beställdes av Lionardo di Bartolomeo från Florens, en tjänsteman under kriget med Siena. Scenen äger rum i ett öppet utrymme även om man känns att händelse är begränsad. Denna effekt uppnås genom liggande på marken spjut och kroppen av den döda riddare, anordnade på ett sådant sätt att de bildar ett schackbrädemönster.

”Slaget vid San Romano”(1454-56)
scen: Niccolò da Tolentino som ledare för Florentinerna
182 x 320 cm
National Gallery, London
Detalj
Bernadino della Ciarda unhorsed ” (1456)
182 x 220 cm
Uffizi
Detalj

Den andra målningen presenterar scenen när befälhavare Bernardin della Ciarda släppts från sadeln. Som förut målning är fyllt med genvägar i perspektiv. Uccello använder ett naturlig perspektiv (perspectiva naturalis) som kännetecknas av flera försvinnande punkter och ett centralt perspektiv. Fresken är ovanlig för att är den enda av de tre som har spår av silverfolie som täckte riddarens rustning och skapade en metall-reflexer.

Micheletto da Cotignola (c.1450)
180 x 316 cm
Louvre

Den tredje delen avbildar ankomsten av enheter under ledningen av Cotignola. Uffizi-panelen var antagligen utformad för att vara triptykens centrala målning. Konsthistoriker hävdar att scenen från London skedde i gryningen, från Uffizi- mitt av dagen medan från Louvren i skymningen. Dettta är ingen konstigheten för att striden varade i 8 timmar.

”Slaget vid Issos” (1529)
158 x 210 cm
Alte Pinakothek, Munchen


Detta är den mest berömda målningen av Albrecht Altdorfer. Alexander den Store segrade i 333 f.Kr. över den persiska armén led av kung Darius i slaget vid Issos. Striden ägde faktiskt rum i Turkiet, men på denna målning visas den i Alpernas steniga miljö med tyska städer i bakgrunden! Betraktaren observerar striden och det otroliga landskapet. Det är initialt svårt att skilja de två sidorna. Altdorfer klädde makedonierna som tyska riddare och landsknechts (legosoldat), medan de persiska krigarna bär turbaner och exotiska kläder.

Detalj
Detalj
Jan Bruegel den Äldre ”Slaget vid Issos”- liknande tema och lösningar
(1602)
86 x 135 cm
Musée du Louvre, Paris
Detalj

Två målningar ”Slaget av Cascina” (1504–06) av Michelangelo och ”Slaget vid Anghiari” av Leonardo da Vinci (1503–06) var avsedda att placeras mittemot varandra i den florentinska Palazzo Vecchio men ingen av dem slutfördes! Michelangelo valde ett moment då en grupp soldater blev förvånad över att bada, och nästan alla figurer är nakna. Leonardo framställde en kavalleri.

Hösten 1504 fick Michelangelo uppdraget att måla den stridsscen som en följeslagare till Leonardos ”Slaget vid Anghiari”. Beställdes av statsmannen Piero Soderini i form av fresken som skulle pryda Sal de Cinque. Detta storslagna projekt kom till ingenting: målningen var klar – åtminstone delvis – i februari 1505, men den brådskande kallelsen från påven Julius II förhindrade Michelangelo från att fortsätta arbetet, för vilket bara några teckningar överlevde.

”Slaget vid Cascina” (1505)
Oil on panel, 77 x 130 cm
Holkham Hall, Norfolk
Stridsscen (1504)
Pen and ink on paper, 179 x 251 mm
Ashmolean Museum, Oxford


Da Vinci avbildade realistiskt slaget vid Anghiari, där virvlar människor och hästar. På detta sätt visade han sin vision om krig. Han var ju pacifist! Leonardo lämnade efter sig endast ritningar på kartong och en skiss. Detta oavslutade verk inspirerade många konstnärer. Den mest berömda skissen skapades av Peter Paul Rubens.

Rubens
Rubens
(1503-05)
Black chalk, pen and ink, watercolour on paper, 452 x 637 mm
Musée du Louvre, Paris
Leonardo da Vinci
Panelen är uppkallad efter samlaren Doria, som ägde den fram till 1651.
Reproduktionen visar en kopia av en okänd mästare.

Belägring av Parma” beställdes från Tintoretto – Guglielmo Gonzaga för de nybyggda Palazzo Ducale i Mantua. Gonzaga ville ha en militär scen. Tintoretto avbildade en väpnad kollision som ägde rum den 18 februari 1248. Den tyske kejsaren Frederick II Hohenstauf hade för avsikt att erövra Parma. Kejsaren tillbringade flera månader här, slösade bort tid och pengar på att vänta på kapitulationen. I resultaten förlorade tyskarna 1 500 soldater och 3 000 krigsfångar. Kejsaren, som såg den brinnande staden, flydde till Cremona, 60 km bort.

Jacopo Tintoretto ”Belägring av Parma av Federico II” (ca. 1580)
Oil on canvas, 212 x 284 cm
Alte Pinakothek, Munich


Slaget vid Orsha” var en strid som utkämpades den 8 september 1514, mellan de allierade styrkorna från Polen-Litauen under ledning av Konstanty Ostrogski och Storhertigdömets Moskva armen under Ivan Chelyadnin och Mikhail Golitsin. Mycket mindre polsk-litauiska trupper besegrade ryssarna och fångade deras befälhavare. Hans Krell var en tysk målare från Lucas Cranachs skolan. Enligt specialisterna måste han har deltagit i slaget själv på grund av hög kunskap om ämnet. Krells förbindelser med jagiellonska dynastins beskyddare (inklusive kung av Ungern) och härskare av Preussen gör denna argument mycket troligtvis. Konstnären porträtterade sig själv i målningen, observerade striden och stirrade uppåt genom sammanflätade fingrar.

Anonim , attributed to Hans Krell (ca.1490-1565 eller 1586)
”Slaget vid Orsza i 1514”
(ca. 1524-30)
Nationalmuseum, Warszawa
Konstanty Ostrogski
Polsk artilleri som korsar den improviserade pontonbron.
Husarer-detalj
Polens bevingade husarer i attak.
Nationalmuseum, Warszawa
Hans Krell avbildade sig själv. Kanske har han varit som stridens observatör?

Slaget vid Lepanto var ett sjöslag utanför staden Lepanto (nuvarande Naupaktos i Grekland) den 7 oktober 1571. Förenade spanska, påvliga, maltesiska och venetianska flottan slog mot den osmanska sjömakten. Slaget har enorm betydelse, det var kamp mellan stormakterna men också mellan kristendomen och islam, eftersom Turkarna annars kunde ha expanderat västerut mot Europa. Don Juan d`Austria besegrade den osmanska flottan- de flesta av osmanska fartyg fångades eller sjönk ner.

Anonim ”Slaget vid Lepanto 1571”
National Maritime Museum, Greenwich,
London
Andrea Vicentino (ca.1542-1618)
en målare född i Vicenza, verksam i Venedig
Här avbildade han också ”Slaget vid Lepanto” som har faktiskt titel ”Vittoria di Lepanto”
(1603)
Dogepalatset, Venedig
Detalj
Detalj

Andrea Vicentino arbetade tillsammans med Tintoretto på Palazzo Ducale i Venedig och hjälpte till att måla i Sala dello Scrutinio.

”Belägringen av Zara” (1584-87) under det fjärde korståg
Sala del Maggior Consiglio

Belägringen av Zara

Stridsscenerna på taket i Palazzo Ducale beställdes (våren 1578) efter den katastrofala branden 1577. Dekorationen av Sala del Maggior Consiglio och Sala dello Scrutinio, som inte slutfördes förrän i början av 1700-talet, gav möjlighet för många konstnärer att ge sig ett namn. Andrea Vicentino och Tintoretto var en av dem bästa.

Tintoretto (1518-94)
”Erövring av Zara” (1587)
Sala dello Scrutinio (Voting Hall)

Peter Snayers (1592-1667) var en flamländsk målare bosatt i Bryssel. Målningen ”Slaget vid Kirkholm”var beställd av kungen Sigismund III Vasa. Striden var ett fältslag mellan Sverige och Polen-Litauen under andra polska kriget den 27 september 1605. Vid detta slag led den svenska armén ett av sina svåraste nederlag genom tiderna. Snayers målade vanligen scener från 30-åriga kriget, stora dukar, som därför att horisonten är för hög, ofta mer liknar militära kartor än tavlor. Snayers öppnade intresse för krigshistoriska tavlor (han målade mest för Habsburger).

”Peter Snayers (1592-1667)
”Slaget vid Kirkholm” (ca.1620)
142 x 231 cm
Chateau de Sassenage

Stridsmålningar har en enkel och okomplicerat ikonografi. Det innersta är att visa vinnarens makt och position, dokumentera så noggrann som möjligt händelsens förlopp och viktigaste ögonblick. Till oss konstälskare, konsthistoriker är sådana tavlor en perfekt titthål in i en värld som ligger många hundra år bakåt i tiden.

GIOVANNI BELLINI och hans verk- ”PALA di SAN ZACCARIO”

Chiesa di San Zaccaria är belägen i stadsdelen Castello i Venedig, precis vid vattnet, sydost om Piazza San Marco. Grundmurarna till kyrkan går tillbaka till 800-talet, men den här byggts om under, och formats av renässansen.
Nuvarande kyrkan byggdes mellan 1458 och 1515.


Benediktinska nunnorna som äger kyrkan och klostret beställde 1505 hos Giovanni Bellini en altartavla. Det prestigefyllda offentliga uppdraget hade tvingat honom att överge produktionen av andra tavlor ett tag. San Zaccaria- uppdrag gav för målaren möjligheten att återvända i stil till denna typ av ämne och utveckla på ett intressant sätt!

Giovanni Bellini ”Pala di San Zaccaria” (1505)
oil on panel 500 x 235 cm, fortfarande i kyrkan

Målningen hänvisar starkt till Bellinis tidigare verk. Den var en sista altartavla och genomtänkt att vara en kompendium av fyra olika stilar:

  • den bysantinska i form av en mosaik på en halvkupol
  • antika dekorationer, kolumner, pilaster
  • renässansstil: figurer och arkitektur
  • den kristna bakgrund, marmur tron påminner Salomons tron från den Gamla Testamenten


I ”Pala di San Zaccaria” är de fyra helgon som vistas:

  • Peter med hans attribut Bibeln och nycklar symboliserar Guds ord ”Jag kommer att ge dig nycklarna till himmelriket”
  • Katarina av Alexandria, höll ett palmblad och stod bredvid ett trasigt hjul vilket hänvisar till hennes martyrdom
  • St. Lucia slet ut ögonen för att blir mindre attraktiv för män efter att ha skickats henne till ett försökshus. En ljus glöd från figurer, hennes namn på latin lux-ljus.
  • Som sista har vi St. Hieronymus som läser den heliga skrift. Han översatte Bibeln till latin, boken symboliserar hans stora visdom.
  • Vid foten av Jungfrun är en ängel som spelar ett instrument liknande en fiol.

Det är ingen slump att Bellini avbildade St. Katarina och St. Lucia, de två kloka jungfrurna varit som förebild för de unga kvinnorna i klostret.

Titta också på hur Giambellini har vinklat ljuset så att det flödar från vänster till höger, så att en mjuk skugga faller bakom Kristus till höger, ställer honom fram och betonar hans kontur. Det är lätt att förbise dessa detaljer, men det gör hela skillnaden.

Bellini har placerat Jungfru och barnet i den verkliga arkitekturen i kyrkan San Zaccaria. Dessutom kan vi ses att på vänster och höger finns bågarna som stöder valv. Den målade atkitekturen verkar att vara en förlängning av det fysiska utrymmet i kyrkan.


Som vanligt skapar Bellini en subtil dialog med naturen, som kikar åt höger och vänster om rummet i små delar av himmel, träd, gräsmatta; men framför allt bekräftas det i spelet av ljus som tränger igenom överallt.

St. Hieronymus storhet framställs med hjälp av den heliga skrift. Detta är hans sinnebild i det kontemplativa livet. De två träden bakom honom, en torr och den andra, frödiga, vittnar om hur studien återupplivar de heliga skrifterna.

En sådan detalj, längst upp hängande strutsägg, är så lätt att missa. Under medeltiden antogs struts – en mycket beundrad fågel – vanligtvis att begrava sina ägg i sand och låta solens värme utföra inkubationen. På grund av de unga som växte upp utan föräldraengagemang, trodde man att strutsägget var en idealisk symbol för Marias renhet.

”Pala di San Zaccaria” framkallar en absorberad tystnad, en känsla av tids upphängning dominerar i scenen. Men Bellinis storhet består exakt i de minsta avvikelser, i de nästan omöjliga skillnaderna i gester och uttryck som skapar en subtil dynamik, en djupgående ”sacra conversazione”. Är detta ”samtal”? Varför alla blickar ned? Detta lugn scen skapar tillvaro för kontemplation.
Det är en gammal mans arbete, livets frukt som ägnas åt undersökningar och reflektioner, är ett tecken på perfektion för både förståelse och budskap.

GIOVANNI BELLINI och hans verk – ”PALA di SAN GIOBBO”.

Den venetianska renässansmålaren Giovanni Bellini (1430-1516), var en av de mest intressanta konstnärer i italiensk konsthistoria. Detta bekräftar hans nästa altarverk , pala di San Giobbe utfördes ca. 1486-88 av den nu femtio år gamla målaren. Ett minnesvärt mästerverk som markerade den slutgiltiga ankomsten till den typiska venetianska kromatismen, som från det ögonblicket i århundraden kännetecknade hela venetianska renässansstilen.

”Självporträtt”(ca.1500) bevarat på Musei Capitolini i Roma.

471 x 258 cm


Detta alter stycke var antagligen inspirerad av San Cassiano Altarpiece (1475–76) av Antonello da Messina och vidareutvecklade det verkets innovationer. Eftersom dateringen av Bellinis målning är osäker kan ett sådant beroende inte bevisas. Avbildningen av heliga Sebastian och Job indikerar att måleriet kan skapas i samband med pesten troligen 1487.

Antonello da Messina
1475-76
Kunsthistorisches Museum, Wien

Pala di San Giobbo har ingen landskapsmotiv som i tidigare liknande tavlor. Verk visar en helig konversation (sacra conversazione) mellan Madonna, barnet och några helgon. Jungfruen dominerar, hon sitter på en hög tron av marmor täckt i blå och vit dräkt och lyfter sin vänstra hand i en välsignelse gest.

Vid hennes fötter sitter tre musikerande änglar, fokuserande framför allt på melodi. Alla figurer är i symmetriska positioner: 3 änglar, 3 helgonen på vänster och på höger sidan. Den tavlan är byggt enligt matematiska, geometriska regler. Allt skapar otrolig harmoni och balans. Triangelkompositionen är en nyhet introducerad av Bellini i altar målningarna.

På vänster sidan av altaret finns St. Franciscus, Johannes Döpare med sina typiska, lockiga hår och naken Job.

https://youtu.be/PxCTyVQMVbs

St. Dominik, biskop Louis av Touluse och St. Sebastian på högersidan. Kontrastiv : på ena sidan naken, gammal man ställde i motsats med apolloniska vackert St.Sebastian som visas med händerna bundna bakom ryggen och genomborrade av 2 pilar. Unga pojkens skönhet, hans ansiktsuttryck, ljuset som smeker hans kropp visar att Bellini perfekt hade lärt sig av Antonello da Messina.

Oljetekniken gör målningen mer atmosfärisk, så att hela scenen verkar vara genomträngd av ett diffust ljus som smeker formerna och försiktigt lindar dem med skuggor. Konturerna är så mjuka…


Den övre delen har ett perspektivt kofterat taket. Bakom Madonnan är en mörk nisch. I den halv kupolen är en förgylld mosaik, stenornament och en citat: Ave Maria Gratia Plena. Alltså Madonna är avbildad i basilikan av San Marco! Hur kunde det vara annorlunda? Bellini älskade Venedig och Serenissima älskade honom! Ingen av målare haft så mycket respekt som Giambellino.

VÄLGÖRENHET I KONSTEN.

St. Lorenzo
Capella Niccolina (1447-49), Vatikan

Under medeltiden var det en religiös skyldighet att hjälpa fattiga och sjuka. Kyrkan,snabbare skrivit,kloster hade plikt att hjälpa utsatta människor och gjorde det under många århundraden. På 1500-talet förändrades situationen. Antal kloster minskade, bördan att hjälpa de behövande föll på kommunala myndigheter eller privatpersoner. Det ökade population innebär stora problem med försörjning och den katolska kyrkan hade minskat stöd till fattiga. Italienska städer började bygga vårdanstalter,sjukhus och barnhem. Samma roll hade gillen, en organisation där medlemmarna ägnade sig år religiöst fromhetsliv, hjälpverksamhet och sällskapsliv. De hade plikt mot varandra, gemensam sjuk-och begravningskassor. Ett visst skydd när någon dör.

OSPEDALE del CEPPO grundades i Pistoia redan i 1277 av religiösa samfund Santa Maria eller ”del Ceppo dei poveri”-de fattigas offerstam, senare blev det stadens sjukhus. När Republiken Florens annekterade stad Pistoia bekräftade också officiellt sjukhus statusläge (1401).

Uppdrag att restaurera sjukhus fick Michele di Bartolomeo(1456-62).Tack vare honom byggnaden fick nästan renässansstil, loggian är dekorerad av en keramisk glasyr( en s.k majolika). Den vackert insats utförde Luca della Robbia (1400-82) skulptör och keramiker från Florens. Lucca var känd av sitt arbete med bl.a sångläktaren (cantoria) och dörrarna till sakristian i den florentinska katedralen Santa Maria del Fiore:

1431-38
328 x 560 cm nuvarande i Museo dell`Opera del Duomo
Florens

Luca della Robbia utvecklade en teknik att måla keramikglasyrer i olika färger på terrakottafigurer och grundade en riktig fabrik-verkstad, tillsammans med sin familj. De tre nästa generationer av della Robbia tillverkade terrakottafigurer i många italienska städer.

Hans son, Giovanni della Robbia (1469-1529) ärvde verkstaden efter fars död och förbättrade metoder att kunna tillverka mångfärgade (polykroma) skulpturer på snabbare och mer effektiv sätt. Giovannis största och kanske finaste av verk är den polykromatiska frisen på utsidan av Ospedale del Ceppo, utformades mellan 1514-1529. Ämne var förkopplat med sjukhusets verksamhet. Giovanni utformade ””Sju verk av barmhärtighet”:

Ospedale del Ceppo, Pistoia
Här vi har en exempel på god gärning;
besöka de fångna.
Besöka de sjuka.
Begrava de döda
Mätta de hungrande och ge dryck åt de törstande.
Tvätta fotten av pilgrimer.
Pistoia, Ospedale del Ceppo
Allmän vy.

OSPEDALE degli Innocenti – blev en av första byggnad i Florens i den renässanska stilen. Filippo Brunelleschi arbetade med projekt mellan 1419-27. Några år senare kom Andrea della Robbia (Lucca`s brorson) att utforma keramiska tondo-porträtter av lindebarn som pryder fasaden.

Ca. 1490 fassaden av Ospedale degli Innocenti.

Sjukhuset var en välgörenhets institution till övergivna barn. Det avspeglade en humanistisk läran under den tidiga renessansen i Florens. Målet var att barnen ska återinföras i samhälle. De ska kunna läsa, skriva och lära sig andra färdigheter. Sjukhuset tillhandahöll medgift för flickorna och de hade möjlighet att gifta sig eller vara nunnor.

OSPEDALE della SCALA i Siena fanns här från 1100-talet och blev ett separat institution inom kyrkans Santa Maria della Scala verksamheten. Grundades från privata donationer av Sienas medborgare. Intäkterna räckte att servera måltider till fattiga, behandla de sjuka och framför allt att ta hand om lämnade barn. Pilgrimer kunde övernatta i Sala del Pellegrinaio (Pilgrims Hall). Sjukhuset fick uppdrag att sköta om pilgrimer för att här har funnits Via Francigena, den viktigaste pilgrimsvägen till Rom och mängd av folken passerade genom Siena. De erbjuds gratis rum, måltider och en sorts kuponger för mat och dryck i Sienas territorium när de fortsatte sina resor. Barnomsorg har varit bra organiserat. Nunnor tog hand om små barn, vid 8 års ålder fick de lära sig en handel och alla vinster de gjorde förvarades för dem. När de fyllt 18 år hade barnen möjligheten att lämna sjukhuset. I detta fall fick de alla sina sparade intäkter,flickor fick även medgift.

Santa Maria della Scala är berömd av sin konst. De yttre freskerna finns tyvärr inte längre (utfördes av Lorenzetti-bröderna på 1330-talet).

Domenico di Bartolo (född ca. 1400- död ca.1447) fick uppdrag att föreställa sjukhusets välgörenhet i form av fresker till Sala del Pellegrinaio (1439-44). Det är konstnärens sista färdiga verk och absolut hans mästerverk. Målningar illustrerar det dagliga livet såväl som sjukhusets historia. Domenico utformade fem scener med imponerande detaljer, han skildrade verksamhetens vardag.

Fresken avbildar det innersta i sjukhusets verksamheten : barn är omhändertagna från början, senare döpta och till slut får de äktenskapets sakrament.
Tvättningen av fötter; slutsatscen till den välkända scenen med Kristus
som tvättar sina lärjungars fötter.
Pilgrimer får kläder, mat och en så kallade allmosa (nådegåva).
Barmhärtighetsverk : att mätta de hungrande blev ett vackert bildmotiv.

Måltider serverades för de fattiga 3 gånger i veckan. De sjuka fick också gratis mat och behandling. Det var ovanligt för tiden men på sjukhuset fanns en säng för varje sjuk patient och lakan hölls rena!

Religiösa välgörenhets institutioner verkade också i norra delen av Europa.

Mästare från Alkmaar verkade mellan 1490-1515. Hans smeknamn härstammar från en serie målningar som gjorde han till gillet Den Helige Andes vid Sint Laurensker kyrka. Den protestantiska kyrkan var tillägnad också Sankt Laurentius! Målningar hette ”Sju barmhärtiga verk”. Pittoreska och realistiska folkscener framställer alla sju godhjärtade verk . Det är värd att kolla lite närmare hur man behandlade fattiga i Alkmaar.

Vi kommer tillbaka till Italien och staden Neapel. Till broderskap del Pio del monte Misericordia utförde Caravaggio altarverk ” Sju barmhärtiga verk” (1606-07). Konstnären skildrade alla 7 verk i en enda komposition. Det ljusa ljuset är metafor för barmhärtighet,resten av tavlan sjunker i starka kontraster av chiaroscuro.

390 x 260cm
fortfarande i kyrkan Pio Monte della Misericordia, Neapel

Oljemålningen visar den katolska doktrin på ett majestätisk sätt. Överst på tavlan finns jungfru Maria med barnet Jesus stödd av två änglar, hon representerar medkänsla och förlåtande. Sju barmhärtiga verk avbildar traditionella exemplar som hjälp till pilgrimer, stöd till fattiga eller sjuka. Kompositionen är dessutom mycket dramatisk som alltid hos Caravaggio.

Barmhärtigheten är ett centralt tema inom Bibeln och har tillkommit ofta som ledmotiv genom olika tidsperioder. Renässansen öppnade intresse för människan och hennes välmående. Men för att utvecklas som en individ-humanist var det obligatoriskt att ta hand om mest utsatta och svaga i samhället. Konstnärerna ägnades den barmhärtighetens ikonografi åt största omsorg.