GIOVANNI BELLINI och hans verk: ”PALA di SAN ZACCARIO”

Benediktinska nunnorna som äger kyrkan och klostret beställde 1505 hos Giovanni Bellini en altartavla. Det prestigefyllda offentliga uppdraget hade tvingat honom att överge produktionen av andra tavlor ett tag. San Zaccaria– uppdrag gav för målaren möjligheten att återvända i stil till denna typ av ämne och utveckla på ett mer intressant sätt!

Målningen hänvisar starkt till Bellinis tidigare verk. Den var en sista altartavla och genomtänkt att vara ett kompendium av fyra olika stilar:

• den bysantinska i form av en mosaik på en halvkupol
• antika dekorationer, kolumner, pilaster
• renässansstil: figurer och arkitektur
• den kristna bakgrund, marmortron påminner Salomons tronstol från den Gamla Testamenten

I ”Pala di San Zaccaria” är de fyra helgon som vistas:

• St. Peter med hans attribut Bibeln och nycklar som symboliserar Guds ord ”Jag kommer att ge dig nycklarna till himmelriket”
• Katarina av Alexandria, höll ett palmblad och stod bredvid ett trasigt hjul vilket hänvisar till hennes martyrdom
• St. Lucia slet ut ögonen för att blir mindre attraktiv för män efter att ha skickats henne till ett försökshus. En ljus glöd från figurer pekar på hennes namn på latin lux-ljus.
• Som sista har vi St. Hieronymus som läser den heliga skrift. Han översatte Bibeln till latin, boken symboliserar hans stora visdom.
• Vid foten av Jungfrun är en ängel som spelar ett instrument liknande en fiol.

Det är ingen slump att Bellini avbildade St. Katarina och St. Lucia, de två kloka jungfrurna varit som förebild för de unga kvinnorna i klostret.

Titta också på hur Giambellini har vinklat ljuset så att det flödar från vänster till höger, så att en mjuk skugga faller bakom Kristus till höger, ställer honom fram och betonar hans kontur. Det är lätt att förbise dessa detaljer om man kollar ouppmärksamt.

Bellini har placerat Jungfru och barnet i den verkliga arkitekturen i kyrkan San Zaccaria. Dessutom kan vi se att på vänster och höger finns bågarna som stöder valv. Den målade arkitekturen verkar vara en förlängning av det fysiska utrymmet i kyrkan.

Som vanligt skapar Bellini en subtil dialog med naturen, som kikar åt höger och vänster om rummet i små delar av himmel, träd, gräsmatta; men framför allt bekräftas det i spelet av ljus som tränger igenom överallt.

St. Hieronymus storhet framställs med hjälp av den heliga skrift. Detta är hans sinnebild i det kontemplativa livet. De två träden bakom honom, en torr och den andra, frödiga, vittnar om hur studien återupplivar de heliga skrifterna.

En sådan detalj, längst upp hängande strutsägg, är så lätt att missa. Under medeltiden antogs struts – en mycket beundrad fågel – vanligtvis att begrava sina ägg i sand och låta solens värme utföra inkubationen. På grund av de unga som växte upp utan föräldraengagemang, trodde man att strutsägget var en idealisk symbol för Marias renhet.

”Pala di San Zaccaria” framkallar en fullständigt tystnad, en känsla av tids upphängning dominerar i scenen. Men Bellinis storhet består exakt i de minsta avvikelser, i de nästan omöjliga skillnaderna i gester och uttryck som skapar en subtil dynamik, en djupgående ”sacra conversazione”.

Är detta verkligen ett ”samtal”? Varför alla blickar ned? Detta lugn scen skapar tillvaro för kontemplation.
Det är en gammal mans arbete, livets frukt som ägnas åt undersökningar och reflektioner, är ett tecken på perfektion för både förståelse och budskap.