Pietà- en elegi om sorg.

Kristus led och dog på korset för att rädda mänskligheten. Vi upplever hans död och uppståndelse, år efter år under Påsktiden. Triduum sacrum (de tre heliga påskdagarna) är tiden när vi kan fundera lite mer om livet, döden, sorgen och lidanden. Konstnärer har genom historien mediterat över denna händelse och dess viktigt betydelse. Vi alla sörjer Jesus död men hur livsavgörande var det för Maria? Kvinnan som födde honom, som såg honom döende på korset…

Scenen som visar Jungfru Maria tillsammans med Jesus döda kropp kallas för Pietà. Ordet betyder på italienska medlidande eller sorgsen ömhet. Ämnet introducerades i vår bildkonst redan under senmedeltiden. Renässansen kännetecknades av ett stort intresse för människan och hennes fysiska och psykiska materia. Den sörjande Maria väckte känslor och tog sin förtjänade plats kring den lidande Jesus. Berättelse finns inte beskriven i Bibeln men både nederländska och italienska konstnärer började skapa känsloladdade verk av det som händer efter Jesus korsfästelse och död.

Rogier van der Weyden (ca.1400-64) var den främsta företrädaren för det nederländska måleriet. ”Korsnedtagningen” bekräftar hans otroliga arbete, förmågan att avbilda levande figurer och starka färger. Vår uppmärksamhet dras till den svimmande Jungfru Maria- hennes kropp klädd i en blå mantel, som är framställd parallellt med Kristus kropp, båda armarna är utbredda i en liknande position. Konstnären betonade moderns lidande med sonens plågor. Det är en viktig aspekt, särskilt när vi tänker på van Weydens nästa verk: Pietà.

Maria från Magdala och Johannes stödjer Maria, men denna sorg är otröstlig. Hon är alldeles förtvivlad och förkrossad. Den flamländska målaren utförde scenen med dramatik och skicklighet i detaljerna. Jungfruns varje lidande gest är perfekt återgiven.

Devotio moderna – en konst att meditera med hemma

Devotio moderna – rörelsen föddes i Nederländerna och dess mål var innerlig fromhet, att följa Kristus genom deltagande i bibliska scener.

Petrus Christus (ca.1410-72) var influerad av sina stora kollegor som Jan van Eyck och Rogier van der Weyden. Själv introducerade han en lyrisk stämning och mjuka linjer i sina religiösa framställningar. Hans ”Pietà”, avsedd för privat hängivenhet (devotio moderna), skildrar sorg över Kristus döda kropp på ett sätt som bidrar till kontemplation. Helgonen bär samtida klädsel, på marken ligger föremål ur passionshistorien (s.k Arma Christi). Allt detta gav en känsla av personligt närvarande i passionen. Jungfrus ställning är tänkt att indikera att hon lider tillsammans med sin son. Att meditera över Kristus smärtor var ett sätt för troende att fördjupa sin andlighet. Det var något religiösa bilder hjälpte till med.

Stabat mater dolorosa

”Stabat mater dolorosa” är en hymn och handlar om Jungfrus sorg efter Kristus korsfästelse. Texten skrevs av Jacopo da Todi (ca.1230-1306) franciskanmunk från Italien. Många kända kompositörer har tonsatt stycken som sedan 1700-talet ingår i den romerska liturgin.

Under korset står Maria
sörjande vid sonens sida
där han dog för syndig värld.

Jesu plågor henne bränner,
och hon modershjärtat känner
genomborrat av ett svärd.  

O hur sorgsen, hur bedrövad
övergiven trots berövad
är Guds moder i sin nöd!

Scenen åskådligjorde Rogier van der Weyden och placerade faktiskt Maria och Johannes under korset. Deras vita kläder kontrasterar starkt mot den röda baldakinen ovanför den heliga kroppen. De fyra evangelisterna berättar att Jungfrun var involverad vid korsfästelsen i Golgata, men bara Johannes lyfter fram just hennes roll och närvaro.

”Och när Jesus såg sin moder och bredvid henne den lärjunge som han älskade, sade han till henne: ”Moder, låt honom vara din son.” Sedan sa han till sin lärjunge: ”Låt henne vara din moder!”  (Joh. 19:25-27)

Pietà från Askeby

Pietàmotivet fick en enorm stor spridning i hela Europa, inte bara i måleri, men också i skulptur. Det internationella religiösa läget och andan präglade naturligtvis Sverige. I Askeby (Östergötland) finns ett kvinnlig cistercienskloster som har bevarat en av vårt lands bäst bibehållna Pietàscener. Enligt min mening- det vackraste. Skulpturen föreställer den sörjande Maria med Kristus i hennes knä. Jungfrun håller ömt om sonens sårade kropp och betraktar honom stillsamt med kärlek och medlidande. 

En av de starkaste litterära beskrivningarna till Pietà kan vi läsa hos den heliga Birgitta (1303-73) och det är det mest betagande som jag har hittat:

"Sedan togs han ned från korset, och jag mottog honom i mitt knä som en spetälsk och alldeles blåvitt, ty hans ögon voro döda och blodfyllda, hans mun kall som snö, hans skägg var som snören, hans ansikte var förlamat och hans händer voro så förstelnade, att de inte kunde böjas ned över bröstet utan över magen, ungefär vid naveln. Så som han hängt på korset, så hade jag honom i knäet, och han var liksom förlamad i alla lemmar". Efter några meningar avslutar Jungfru Maria med ett memento riktat till Birgitta:  "Se, min dotter, detta har min son lidit för dig."

(Rev I:10) Reuelaciones Sanctae Birgittae, Riksarkivet, Stockholm

En polsk accent- Pietà från Tubądzin

Verket skapades av en anonym polsk konstnär känd i konstlitteraturen som Begråtande-Mästare. Målningen föreställer enligt Pietà-mönstret Jungfrun, som håller den döde Jesus i sitt knä. En lyrisk stämning dominerar hela scenen. Kristus kropp är stel, hans armar är böjda och hans huvud är slappt bakåtlutat. Kroppen är fläckad av blod och musklerna är spända. Marias mörka, sorgsna dräkt kontrasterar mot det ljusa tyget (perizonium) på Kristus kropp. På båda sidor flyger änglar som håller i sina händer ”arma Christi” – föremål ur passionsdramat (tång, lans, svamp på käpp). Tendensen är här helt klar, Jungfru Maria är deltagande och lidande.

Passionens och pietà målningar var en utmaning för konstnärer både på grund av svårigheten att förevisa en naken kropp och att förmedla starka känslor. Målare från nordliga länder kombinerade detaljernas realism med en mycket stiliserad komposition. Italienare koncentrerade sig på patoset. En sak är gemensam för alla framställningar: Kristus ligger med huvudet mot vänster, på Marias högra sida. Anatomi och proportioner kan skilja sig från varandra, men scenen förmedlar alltid starka, genuina känslor.

Dramatisk ”Pietà” av Ercole de Roberti

En italiensk målare från Ferraroskolan, Ercole de Roberti (1456-96) skildrade ”Pietà” som en dramatisk scen med den spöklika folkmassan i bakgrunden. Den lilla tavlan uttrycker hans djupa emotionella reaktion på passionshistorien, och den okonventionella skildringen av ämnet är enkel och sparsam. Inga stora detaljer finns i berättelsen. Kristus icke-idealiserade bleka kropp, Marias ångestfyllda ansikte framkallar en intensiv och känslomässig effekt.

Patos förstärks av det kala, steniga landskapet och de taggiga konturerna av Jungfruns mantel. I bakgrunden upprepade Ercole da Roberti tydligen scenen med Jesus korsfästelse. Naturen återspeglar sorgens dramatiska egenskaper. Marias och Jesus kropp skapar den nakna sanningen om tragedin och ger en universell betydelse för mänskligheten.

Pieta från Avinion-”Villeneuve Pietà”

Pietà från Villeneuve-lès-Avignon är utan tvekan den största franska målningen från 1400-talet. Verket tillskrivs Enguerrand Quarton (ca.1415-66)- en målare från Picardie, verksam i Provence.

Bilden har sin källa i litterära beskrivningar av Kristus passion som å ena sidan betonade identifikation med Jesu liv, och å andra sidan åskådliggjorde beskrivningar av hans lidanden. Runt guldbakgrunden finns inskriptionen från den bibliska Jeremias klagovisor:

”Låt det inte drabba er, alla ni som passerar längs vägen.
    Kom se er omkring, se på mig!
Finns det någon smärta som kan jämföras med min smärta,
    det som har gjorts mot mig?” (Jeremias 12:1-6)

Pietro Perugino (ca.1450-1523) skildrar två olika Pietàscener

Pietro Perugino (ca.1450-1523) representerade den umbriska skolan. Hans Pietà på duken är i betydligt sämre skick för att den tillverkades som en gonfalon (fana till processionen) till franciskanerklostret i Farneto, nära Perugia. Det är ett tidigt verk av konstnären och framställer Jesus blåaktiga kropp, endast klädd i ”perizonium”. Kristus ligger på Marias knän; alla hans sår är synliga. Till vänster knäböjer den helige Hieronymus traditionellt avbildat med lejonet, till höger Maria Magdalena, som liknar Botticellis kvinnor. Det är inte underligt, för båda konstnärerna var vänner.

Nästa verk är en karaktäristisk bild för Perugino. Det är typiskt hans stil. Han skapade Pietà i 1493 på höjden av sin karriär. Sorgescenen är statisk och utspelar sig ytterst ovanligt under arkaderna. Perugino var mästare på perspektiv. Han bevakade också väl den nya tekniken, oljemåleriet. Denna Pietàscen förmedlar inte känslor, men vi måste respektera hans sätt! Det blygsamma landskapet, den perfekta arkitekturen är ett avsiktligt ändamål. Det refereras till oändligheten. Gester och uttryck skapar en lugn och fridfull atmosfär. Den sittande Maria med Sonen på sina knän är en symbol för ödmjukhet och fromhet.

Eleganta och sublima Pietà-tavlor från Venedig.

Giovanni Bellini (ca.1433-1516) var den som upphöjde det venetianska måleriets standard och stil. Ett ämne som flätats samman genom hela målarens karriär, från allra första början, är Pietà. Här är några av Bellinis mest hjärtskärande exempel:

Den här ”Pietà” byggs på bysantinska ikoner av ”imago pietatis” som det fanns många exempel på i hela Venedig. Daterat till omkring 1455, är det ett av Bellinis tidigaste verk och prototypen för serie av liknande motiv. Ovanför varje figur står namn på grekiska, ytterligare ett bevis på målningens ursprung. Figurernas extrema uttryck för sorg är ovanliga i Bellinis verk.

Mellan 1465 och 1470 målade Bellini ”Brera Pietà”, en bild av medlidande och förtvivlan. I stället för att fokusera på perspektivrummet verkar Bellini vara intresserad av huvudpersonernas sorgsna mänsklighet. Den tysta dialogen mellan Modern och Sonen pågår, samtidigt som Johannes ansikte förmedlar förvirring och rådlöshet. Nedanför på gravväggen står det en kort latinsk inskription: ”Varje gång kommer dessa tår- svullna ögon att framkalla snyftningar, kanske är det Bellinis målning som gråter”.

Bellinis verk uppmuntrar oss att deltaga i Jesu lidande, genom att skapa en intim atmosfär för kontemplation och för att få, oss betraktare, att känna sig som om vi delar ett utrymme med de avbildade figurerna.

Bellini skapade sin sista Pietàscenen som en 60-år gammal konstnär. Han var erfaren, hade många elever och alla kallade Giovanni Bellini för pittore ufficiale della Serenissima. Jungfrun håller den döde Sonen i sitt knä, hon är nästan överväldigad av kroppens tyngd som verkar glida bort från henne. Hennes ansikte är blekt av ålderdom. Maria verkar vara utmattad på grund av det omänskliga lidandet.

En skulptur som tvingar oss till tystnad och koncentration

Denna marmorskulptur förbryllar oss alla, både vanliga turister som reser till Rom och poeter, författare. Varför? Vad finns det i Michelangelos Buonarroti (1475-1564) verk som fångar oss?

En skulptur bredvid vilken man fryser orörlig, vilken tvingar fram vår hela koncentration. Michelangelo fick en beställning på marmorstatyn av den franske kardinal Jean Bilheres (1439-99) under konstnärens vistelse i Rom. Pietàn skulle placeras på kardinalens gravsten i Santa Petronellas kyrkan. Konstnären valde själv ett marmorblock i Carrara, eftersom han visste att skulpturen skulle bli hans berömmelse. Arbetet pågick i över ett år.

Maria sitter på toppen av ett stenblock som symboliserar Golgata, och i sitt knä håller hon Jesus nedtagen från korset. Den högra handen stödjer sonen och den vänstra handen är öppen i en presentationsgest: ”det är jag, hans Moder”. Kristus kropp med lutande huvud och höger arm som faller över moderns dräkt skulpturerades med stor kunskap om anatomi. Det ser ut som sonens sista andetag har flytt…

Buonarroti tog hand om varje detalj, varje sena i Kristus lemmar, spikmärken, de draperade tygerna. Ett fragment av Marias fot som sticker ut bakom klänningen. Man ser papillarlinjerna på insidan av händerna. När vi tittar på Michelangelos Pietà, ser vi det starka sambandet mellan ljus och skugga. Det köttiga och det andliga. Stenen och mästarens hand. Egna tankar. Världens oändlighet före oss och efter oss.

Den här gången skapade Michelangelo en mer personlig bild av Pietà. Skulpturen framställer fyra personer: Jesus, Nikodemos, Maria Magdalena till vänster och Jungfru Maria till höger. I komposition tog Nikodemus Marias plats, medan hon själv tillsammans med Maria Magdalena stödjer Jesu kropp. Sonens dödlighet uttrycks mer realistiskt genom att hans kropp sjunker. Rädsla, förtvivlan och smärta kännetecknar alla figurer. Enligt konsthistoriker är Nikodemus ansikte ett självporträtt av Michelangelo, 72 år gammal mästare.

Dramatisk miljö hos El Greco

Domenikos Theotokopoulos, kallad El Greco (1541-1614) avvek från den traditionella ikonografin och ändrade kompositionen. Hans förebild var faktiskt Michelangelos ”Florentinska Pietà” vilken han kunde beundra under sitt besök i Rom. I målningen upprepade konstnären den triangulära uppbyggnaden, men istället för att placera Nikodemus på toppen, målade han Maria där uppe med det enorma lidandet i sitt ansikte. El Greco introducerade ett eget landskap med ett berg och tre kors omgivna av en stormig himmel. Dramatisk och mystisk samtidigt…

Med tiden blev Pietàframställningar ett sätt att uttrycka sanningen om livets svårigheter, om kampen och smärtan som följer oss på jorden. En mor som sörjer sin sons död är en mycket sorglig bild. Det är svårt att föreställa sig vad en kvinna som drabbats av en sådan tragedi, kan känna. Moderskapet är för henne ett av de viktigaste värdena i livet. Marias sorg och förtvivlan är djup och äkta. Hennes tragedi är mänsklig, bedrövlig och universell. Hon representerar alla sörjande mammor!

Den moderna ”Pieta”

Käthe Kollwitz (1867-1945) föddes i Preussen (Königsberg) och blev en av de mest kända kvinnliga tecknarna. Hon skildrade ofta lidande barn och kvinnor, effekten av upplevelser som hustru till en läkare i det berlinska fattigkvarteret, Prenzlauer Berg. I den nedan presenterade etsningen avbildade Kollwitz sin yngste sonen Peter (1896-1914) vid 7 års ålder.

Tyvärr blev sonen vid 18 års ålder antagen till armén och förlorade sitt liv i första världskriget. Modern hittade lindring i konsten. 1937 utförde hon sitt viktigaste verk, Pietà-skulpturen.

I eftertanke över den döda sonen. Smärtan finns ändå kvar.

Reflektionen och tomheten.

Påskens drama innehåller moderns maktlöshet. I berättelsen om Jesu lidande visar bilderna av nedtagningen från korset det sorgligaste av allt: moment av största förtvivlan och inget tecken alls på uppståndelsen.

Inget hopp alls.

Pietàmotivet handlar om den totala ensamheten. Även om scenen avbildar andra figurer/gestalter, verkar Jungfru Maria vara ensam. Det är bara modern och hennes sorg.

KÄLLOR:

https://www.askebykloster.se/klostret-under-medeltiden/konst/sorjande-maria/

• Konstpegel behöver din hjälp mer än någonsin. Jag har inte någon bidrag för att driva portalen. Utan dina donationer kommer jag inte att ha medel för publikationer. Därför är ditt stöd mycket viktigt. Om du gillar det här stället och gillar att läsa mina artiklar – stödja mig! Även en liten belopp har en stor betydelse.
• Tack!