Den 13 december hörs i hela Sverige den ljuvliga sången. Luciasången sjungs till en neapolitansk melodi. Originalet har inledningsorden:
Sul mare luccia l’astro d’argento, Placida è l’onda, prospero è il vento Venite all’agile barchetta mia… Santa Lucia! Santa Lucia!
Con questo zeffiro, così soave Oh! Com’è bello star su la nave! Su passaggieri, venite via! Santa Lucia! Santa Lucia!
Den heliga Lucia var enligt legenden född år 268 e. kr. i Syrakusa på Sicilien. Hon avlade kyskhetslöfte och skänkte sin hemgift till nödlidande kristna som höll sig dolda under den romerska kejsare Diocletianus förföljelser. Brutala pogromer gav upphov till många martyrberättelser.
Lucia föddes i en rik familj och hennes föräldrar lovade bort henne. Men dottern avslog många friare. Tyvärr kände sig en av dem kränkt och avslöjade Lucias kristna konfession. Arresterad och torterad vägrade Lucia att ge upp sin tro. Enligt domen skulle hon vara inlåst i en bordell och tvingas till prostitution. Sedan, för att göra sig oattraktiv till potentiella kunder, rev hon ut sina ögon. Slutligen halshöggs hon den 13 december 304 e. kr.
När det gäller ikonografi blir Lucias ögon en fantasifull skapelse. Ett utmärkt exempel är målningen av Francesco del Cossa (ca.1435-78) där Lucia med en raffinerad gest presenterar en hemlig växt ”ögonblomma”.
Detalj
Detaljen med ”ögonblomma”är nästan en surrealistisk vision.
”Poliptyk Griffoni” (1472-73) beställd till basilikan San Petronio i Bologna. 16 tavlor finns för närvarande splittrade i olika museer
En annan form av Lucias attribut var en tallrik med ögon på! I en målning från 1400-talet av Carlo Crivelli (ca.1430/35- ca.1495) finns en sådan tallrik i hennes vänstra hand. Den venetianska målaren var känd för sina dekorativa tavlor, stela poser och guld-motiv. Han hör till den förmoderna, internationella gotikens formspråk.
Carlo Crivelli ”Sankta Lucia” (ca.1476) tempera on lime National Gallery of Art, London
Detalj
Dessa paneler kom från en altartavla som Crivelli målade för dominikanska kyrkan vid Ascoli Piceno, i Marche. Många helgon som avbildades av honom hade en speciell betydelse för den ursprungliga beskyddaren. Helgonens glorior hade glittrat och flimrat i medeltidens levande ljus och tänt kyrkan med en speciell stämning.
Carlo Crivelli ”Sankt Antonio och Sankta Lucia” (ca.1470) tempera on panel, 34,4 x 47,8, Czartoryski Museum, Krakow
En anonym mästare berättar Lucias martyrdom (ca.1505-10) oil on temper wood,132,4 x 101,7 cm Rijksmuseum
Som sista ville jag presentera det vackra nokturn-verk från 1600-talet utförd av den spanska målaren Francisco Zurbarán. Konstnären ”tar fram” helgonets gestalt från det hemliga mörkret. Lucia är klädd i en klänning, korsett, ett åskådligt pärlhalsband och en krona av levande blommor som framkallar association med ”blommiga stilleben”.
I ena handen håller hon martyrdomens symbol -palmkvist och i den andra fat med två ögon på. Den eleganta klädseln betonas av kompletterande färger samt kontraster av varma toner i rött och gröna. Den skimrande ljuseffekten syns på föremål som: pärlor, kamé och en tennplatta med ögon.
Zurbaran ”Sankta Lucia” (1635/40) olja på duk, 104 x 77 cm National Gallery of Art
Sankta Lucia, en modig ung kvinna är skyddshelgon för synskadade, sjuka barn, botfärdiga prostituerade. Avbildningar av henne i konsten visar kvinnans tragiska historia men visar upp också en ljusenergi som kommer från hennes namn och personligheten. Enligt oss, samtida människor, var hennes liv bedrövligt men är det inte värdefullt när man dör för det som man älskar mest?
Kristus led och dog på korset för att rädda mänskligheten. Vi upplever hans död och uppståndelse år efter år under Påsktiden.Triduum sacrum (de tre heliga påskdagarna) är tiden när vi kan fundera lite mer om livet, döden, sorgen och lidanden. Konstnärer har genom historien mediterat över denna händelse och dess viktigt betydelse. Vi alla sörjer Jesus död men hur livsavgörande var det för Maria? Kvinnan som födde honom, som såg honom döende på korset…
Scenen som visar Jungfru Maria tillsammans med Jesus döda kropp kallas för Pietà. Ordet betyder på italienska medlidande eller sorgsen ömhet. Ämnet introducerades i vår bildkonst redan under senmedeltiden. Renässansen kännetecknades av ett stort intresse för människan och hennes fysiska och psykiska materia.Den sörjande Maria väckte känslor och tog sin förtjänade plats kring den lidande Jesus. Berättelse finns inte beskriven i Bibeln men både nederländska och italienska konstnärer började skapa känsloladdade verk av det som händer efter Jesus korsfästelse och död.
Rogier van der Weyden ”Korsnedtagningen” (ca.1435) olja på panel, 220 x 262 cm Museo del Prado, Madrid
Rogier van der Weyden (ca.1400-64) var den främsta företrädaren för det nederländska måleriet. ”Korsnedtagningen” bekräftar hans otroliga arbete, förmågan att avbilda levande figurer och starka färger. Vår uppmärksamhet dras till den svimmande Jungfru Maria- hennes kropp klädd i en blå mantel, som är framställd parallellt med Kristus kropp, båda armarna är utbredda i en liknande position. Konstnären betonade moderns lidande med sonens plågor. Det är en viktig aspekt, särskilt när vi tänker på van Weydens nästa verk: Pietà.
Rogier van der Weyden ”Pietà” (1441) Olja på panel, 32,5 x 47,2 cm Royal Museum of Fine Arts of Belgium, Brussels
Maria från Magdala och Johannes stödjer Maria, men denna sorg är otröstlig. Hon är alldeles förtvivlad och förkrossad. Den flamländska målaren utförde scenen med dramatik och skicklighet i detaljerna. Jungfruns varje lidande gest är perfekt återgiven.
Devotio moderna – en konst att meditera med hemma
Devotio moderna – rörelsen föddes i Nederländerna och dess mål var innerlig fromhet, att följa Kristus genom deltagande i bibliska scener.
Petrus Christus ”Pieta” (ca.1450) Olja på trä, 25,4 x 35 cm Metropolitan Museum of Art, New York
Petrus Christus (ca.1410-72) var influerad av sina stora kollegor som Jan van Eyck och Rogier van der Weyden. Själv introducerade han en lyrisk stämning och mjuka linjer i sina religiösa framställningar. Hans ”Pietà”, avsedd för privat hängivenhet (devotio moderna), skildrar sorg över Kristus döda kropp på ett sätt som bidrar till kontemplation. Helgonen bär samtida klädsel, på marken ligger föremål ur passionshistorien (s.k Arma Christi). Allt detta gav en känsla av personligt närvarande i passionen. Jungfrus ställning är tänkt att indikera att hon lider tillsammans med sin son. Att meditera över Kristus smärtor var ett sätt för troende att fördjupa sin andlighet. Det var något religiösa bilder hjälpte till med.
Stabat mater dolorosa
Rogier van der Weyden ”Korsfästelse med Jungfru Maria och Johannes” (ca.1460) Olja på ek, 323 x 192 cm El Escorial, Madrid
”Stabat mater dolorosa” är en hymn och handlar om Jungfrus sorg efter Kristus korsfästelse. Texten skrevs av Jacopo da Todi (ca.1230-1306) franciskanmunk från Italien. Många kända kompositörer har tonsatt stycken som sedan 1700-talet ingår i den romerska liturgin.
Under korset står Mariasörjande vid sonens sidadär han dog för syndig värld.Jesu plågor henne bränner,och hon modershjärtat kännergenomborrat av ett svärd. O hur sorgsen, hur bedrövad
övergiven trots berövad
är Guds moder i sin nöd!
Scenen åskådligjorde Rogier van der Weyden och placerade faktiskt Maria och Johannes under korset. Deras vita kläder kontrasterar starkt mot den röda baldakinen ovanför den heliga kroppen. De fyra evangelisterna berättar att Jungfrun var involverad vid korsfästelsen i Golgata, men bara Johannes lyfter fram just hennes roll och närvaro.
Tizian ”Mater dolorosa” (1554) Olja på duk, 68 x 61 cm Prado
”Och när Jesus såg sin moder och bredvid henne den lärjunge som han älskade, sade han till henne:”Moder, låt honom vara din son.” Sedan sa han till sin lärjunge: ”Låt henne vara din moder!” (Joh. 19:25-27)
Pietà från Askeby
Pietàmotivet fick en enorm stor spridning i hela Europa, inte bara i måleri, men också i skulptur. Det internationella religiösa läget och andan präglade naturligtvis Sverige. I Askeby (Östergötland) finns ett kvinnlig cistercienskloster som har bevarat en av vårt lands bäst bibehållna Pietàscener. Enligt min mening- det vackraste. Skulpturen föreställer den sörjande Maria med Kristus i hennes knä. Jungfrun håller ömt om sonens sårade kropp och betraktar honom stillsamt med kärlek och medlidande.
Altarskåp med Pietà Nordtyskt beställningsarbete från1440-talet, träskulptur Askeby, Östergötland Bevaras idag på Statens Historiska museer
En av de starkaste litterära beskrivningarna till Pietà kan vi läsa hos den heliga Birgitta (1303-73) och det är det mest betagande som jag har hittat:
"Sedan togs han ned från korset, och jag mottog honom i mitt knä som en spetälsk och alldeles blåvitt, ty hans ögon voro döda och blodfyllda, hans mun kall som snö, hans skägg var som snören, hans ansikte var förlamat och hans händer voro så förstelnade, att de inte kunde böjas ned över bröstet utan över magen, ungefär vid naveln. Så som han hängt på korset, så hade jag honom i knäet, och han var liksom förlamad i alla lemmar". Efter några meningar avslutar Jungfru Maria med ett memento riktat till Birgitta: "Se, min dotter, detta har min son lidit för dig."(Rev I:10) Reuelaciones Sanctae Birgittae, Riksarkivet, Stockholm
En polsk accent- Pietà från Tubądzin
Krakow verkstad ”Pietà från Tubądzin” (ca.1450) tempera på panel /and gold on lime, 134 x 86 cm Nationalmuseum, Warszawa
Verket skapades av en anonym polsk konstnär känd i konstlitteraturen som Begråtande-Mästare. Målningen föreställer enligt Pietà-mönstret Jungfrun, som håller den döde Jesus i sitt knä. En lyrisk stämning dominerar hela scenen. Kristus kropp är stel, hans armar är böjda och hans huvud är slappt bakåtlutat. Kroppen är fläckad av blod och musklerna är spända. Marias mörka, sorgsna dräkt kontrasterar mot det ljusa tyget (perizonium) på Kristus kropp. På båda sidor flyger änglar som håller i sina händer ”arma Christi” – föremål ur passionsdramat (tång, lans, svamp på käpp). Tendensen är här helt klar, Jungfru Maria är deltagande och lidande.
Passionens och pietà målningar var en utmaning för konstnärer både på grund av svårigheten att förevisa en naken kropp och att förmedla starka känslor. Målare från nordliga länder kombinerade detaljernas realism med en mycket stiliserad komposition. Italienare koncentrerade sig på patoset. En sak är gemensam för alla framställningar: Kristus ligger med huvudet mot vänster, på Marias högra sida. Anatomi och proportioner kan skilja sig från varandra, men scenen förmedlar alltid starka, genuina känslor.
Dramatisk ”Pietà” av Ercole de Roberti
En italiensk målare från Ferraroskolan, Ercole de Roberti (1456-96) skildrade ”Pietà” som en dramatisk scen med den spöklika folkmassan i bakgrunden. Den lilla tavlan uttrycker hans djupa emotionella reaktion på passionshistorien, och den okonventionella skildringen av ämnet är enkel och sparsam. Inga stora detaljer finns i berättelsen. Kristus icke-idealiserade bleka kropp, Marias ångestfyllda ansikte framkallar en intensiv och känslomässig effekt.
Ercole de Roberti ”Pietà” (1495) Olja på panel, 33 x 30 cm Walker Art Gallery, Liverpool
Patos förstärks av det kala, steniga landskapet och de taggiga konturerna av Jungfruns mantel. I bakgrunden upprepade Ercole da Roberti tydligen scenen med Jesus korsfästelse. Naturen återspeglar sorgens dramatiska egenskaper. Marias och Jesus kropp skapar den nakna sanningen om tragedin och ger en universell betydelse för mänskligheten.
Pieta från Avinion-”Villeneuve Pietà”
Pietà från Villeneuve-lès-Avignon är utan tvekan den största franska målningen från 1400-talet. Verket tillskrivs Enguerrand Quarton (ca.1415-66)- en målare från Picardie, verksam i Provence.
Enguerrand Quarton ” Pieta från Avinion” (ca.1455) Tempera och guld på valnötsträpanel, 163 x 218 cm Louvre
Bilden har sin källa i litterära beskrivningar av Kristus passion som å ena sidan betonade identifikation med Jesu liv, och å andra sidan åskådliggjorde beskrivningar av hans lidanden. Runt guldbakgrunden finns inskriptionen från den bibliska Jeremias klagovisor:
”Låt det inte drabba er, alla ni som passerar längs vägen. Kom se er omkring, se på mig! Finns det någon smärta som kan jämföras med min smärta, det som har gjorts mot mig?” (Jeremias 12:1-6)
Pietro Perugino (ca.1450-1523) skildrar två olika Pietàscener
Pietro Perugino ”Pietà Gonfalon” (ca.1472) olja på duk, 128 x 165 cm Galleria Nazionale dell’Umbria, Perugia
Pietro Perugino (ca.1450-1523) representerade den umbriska skolan. Hans Pietà på duken är i betydligt sämre skick för att den tillverkades som en gonfalon (fana till processionen) till franciskanerklostret i Farneto, nära Perugia. Det är ett tidigt verk av konstnären och framställer Jesus blåaktiga kropp, endast klädd i ”perizonium”. Kristus ligger på Marias knän; alla hans sår är synliga. Till vänster knäböjer den helige Hieronymus traditionellt avbildat med lejonet, till höger Maria Magdalena, som liknar Botticellis kvinnor. Det är inte underligt, för båda konstnärerna var vänner.
Pietro Perugino ”Pieta” (1493) Olja på panel, 168 x 176 cm Uffizi
Nästa verk är en karaktäristisk bild för Perugino. Det är typiskt hans stil. Han skapade Pietà i 1493 på höjden av sin karriär. Sorgescenen är statisk och utspelar sig ytterst ovanligt under arkaderna. Perugino var mästare på perspektiv. Han bevakade också väl den nya tekniken, oljemåleriet. Denna Pietàscen förmedlar inte känslor, men vi måste respektera hans sätt! Det blygsamma landskapet, den perfekta arkitekturen är ett avsiktligt ändamål. Det refereras till oändligheten. Gester och uttryck skapar en lugn och fridfull atmosfär. Den sittande Maria med Sonen på sina knän är en symbol för ödmjukhet och fromhet.
Eleganta och sublima Pietà-tavlor från Venedig.
Giovanni Bellini (ca.1433-1516)var den som upphöjde det venetianska måleriets standard och stil. Ett ämne som flätats samman genom hela målarens karriär, från allra första början, är Pietà. Här är några av Bellinis mest hjärtskärande exempel:
Giovanni Bellini ”Pieta di Bergamo” (ca.1455) tempera på panel, 52 x 42 cm Accademia Carrara, Bergamo
Den här ”Pietà” byggs på bysantinska ikoner av ”imago pietatis” som det fanns många exempel på i hela Venedig. Daterat till omkring 1455, är det ett av Bellinis tidigaste verk och prototypen för serie av liknande motiv. Ovanför varje figur står namn på grekiska, ytterligare ett bevis på målningens ursprung. Figurernas extrema uttryck för sorg är ovanliga i Bellinis verk.
Mellan 1465 och 1470 målade Bellini ”Brera Pietà”, en bild av medlidande och förtvivlan. I stället för att fokusera på perspektivrummet verkar Bellini vara intresserad av huvudpersonernas sorgsna mänsklighet. Den tysta dialogen mellan Modern och Sonen pågår, samtidigt som Johannes ansikte förmedlar förvirring och rådlöshet. Nedanför på gravväggen står det en kort latinsk inskription: ”Varje gång kommer dessa tår- svullna ögon att framkalla snyftningar, kanske är det Bellinis målning som gråter”.
Giovanni Bellini ”Brera Pietà” (ca.1465) tempera på panel, 86 x 107 cm Pinacoteca di Brera, Milano
”HAEC FERE QVVM GEMITVS TURGENTIA LVMINA PROMANT BELLINI POTERAT FLERE IOANNIS OPVS”
Bellinis verk uppmuntrar oss att deltaga i Jesu lidande, genom att skapa en intim atmosfär för kontemplation och för att få, oss betraktare, att känna sig som om vi delar ett utrymme med de avbildade figurerna.
Bellini skapade sin sista Pietàscenen som en 60-år gammal konstnär. Han var erfaren, hade många elever och alla kallade Giovanni Bellini för pittore ufficiale della Serenissima. Jungfrun håller den döde Sonen i sitt knä, hon är nästan överväldigad av kroppens tyngd som verkar glida bort från henne. Hennes ansikte är blekt av ålderdom. Maria verkar vara utmattad på grund av det omänskliga lidandet.
Giovanni Bellini ”Pietà Martinengo” (ca.1505) olja på panel, 65 x 87 cm Gallerie dell’Accademia, Venedig
En skulptur som tvingar oss till tystnad och koncentration
Denna marmorskulptur förbryllar oss alla, både vanliga turister som reser till Rom och poeter, författare. Varför? Vad finns det i Michelangelos Buonarroti (1475-1564) verk som fångar oss?
Michelangelo Buonarroti ”Pietà” (1498-1500) Marmorskulptur, 174 x 195 cm Peterskyrkan, Vatikanstaten
En skulptur bredvid vilken man fryser orörlig, vilken tvingar fram vår hela koncentration. Michelangelo fick en beställning på marmorstatyn av den franske kardinal Jean Bilheres (1439-99) under konstnärens vistelse i Rom. Pietàn skulle placeras på kardinalens gravsten i Santa Petronellas kyrkan. Konstnären valde själv ett marmorblock i Carrara, eftersom han visste att skulpturen skulle bli hans berömmelse. Arbetet pågick i över ett år.
Maria sitter på toppen av ett stenblock som symboliserar Golgata, och i sitt knä håller hon Jesus nedtagen från korset. Den högra handen stödjer sonen och den vänstra handen är öppen i en presentationsgest: ”det är jag, hans Moder”. Kristus kropp med lutande huvud och höger arm som faller över moderns dräkt skulpturerades med stor kunskap om anatomi. Det ser ut som sonens sista andetag har flytt…
Buonarroti tog hand om varje detalj, varje sena i Kristus lemmar, spikmärken, de draperade tygerna. Ett fragment av Marias fot som sticker ut bakom klänningen. Man ser papillarlinjerna på insidan av händerna. När vi tittar på Michelangelos Pietà, ser vi det starka sambandet mellan ljus och skugga. Det köttiga och det andliga. Stenen och mästarens hand. Egna tankar. Världens oändlighet före oss och efter oss.
”Pietà Bandini” kallad även för ”Florentinska Pietà” (ca.1546-55) Marmor, höjd 226 cm Museo dell´Opera del Duomo Katedralmuseet, Florens
Den här gången skapade Michelangelo en mer personlig bild av Pietà. Skulpturen framställer fyra personer: Jesus, Nikodemos, Maria Magdalena till vänster och Jungfru Maria till höger. I komposition tog Nikodemus Marias plats, medan hon själv tillsammans med Maria Magdalena stödjer Jesu kropp. Sonens dödlighet uttrycks mer realistiskt genom att hans kropp sjunker. Rädsla, förtvivlan och smärta kännetecknar alla figurer. Enligt konsthistoriker är Nikodemus ansikte ett självporträtt av Michelangelo, 72 år gammal mästare.
Dramatisk miljö hos El Greco
El Greco ”Pietà” (ca.1570) tempera on panel, 29 x 20 cm Philadelphia Museum of Art
Domenikos Theotokopoulos, kallad El Greco (1541-1614) avvek från den traditionella ikonografin och ändrade kompositionen. Hans förebild var faktiskt Michelangelos ”Florentinska Pietà” vilken han kunde beundra under sitt besök i Rom. I målningen upprepade konstnären den triangulära uppbyggnaden, men istället för att placera Nikodemus på toppen, målade han Maria där uppe med det enorma lidandet i sitt ansikte. El Greco introducerade ett eget landskap med ett berg och tre kors omgivna av en stormig himmel. Dramatisk och mystisk samtidigt…
Med tiden blev Pietàframställningar ett sätt att uttrycka sanningen om livets svårigheter, om kampen och smärtan som följer oss på jorden. En mor som sörjer sin sons död är en mycket sorglig bild. Det är svårt att föreställa sig vad en kvinna som drabbats av en sådan tragedi, kan känna. Moderskapet är för henne ett av de viktigaste värdena i livet. Marias sorg och förtvivlan är djup och äkta. Hennes tragedi är mänsklig, bedrövlig och universell. Hon representerar alla sörjande mammor!
Den moderna ”Pieta”
Käthe Kollwitz (1867-1945) föddes i Preussen (Königsberg) och blev en av de mest kända kvinnliga tecknarna. Hon skildrade ofta lidande barn och kvinnor, effekten av upplevelser som hustru till en läkare i det berlinska fattigkvarteret, Prenzlauer Berg. I den nedan presenterade etsningen avbildade Kollwitz sin yngste sonen Peter (1896-1914) vid 7 års ålder.
Kaetthe Köllwitz ”Kvinna med dött barn” (1903) etsning med gravyr
Tyvärr blev sonen vid 18 års ålder antagen till armén och förlorade sitt liv i första världskriget. Modern hittade lindring i konsten. 1937 utförde hon sitt viktigaste verk, Pietà-skulpturen.
I eftertanke över den döda sonen. Smärtan finns ändå kvar.
Käthe Kollwitz”Moder med sin döde son” (1937-38) bronsskulptur, 37,95 × 28,6 × 39,6 cm Käthe Kollwitzmuseet , Köln
Påskens drama innehåller moderns maktlöshet. I berättelsen om Jesu lidande visar bilderna av nedtagningen från korset det sorgligaste av allt: moment av största förtvivlan och inget tecken alls på uppståndelsen.
Inget hopp alls.
Pietàmotivet handlar om den totala ensamheten. Även om scenen avbildar andra figurer/gestalter, verkar Jungfru Maria vara ensam. Det är bara modern och hennes sorg.
Konstpegel behöver din hjälp mer än någonsin. Jag har inte någon bidrag för att driva portalen. Utan dina donationer kommer jag inte att ha medel för publikationer. Därför är ditt stöd mycket viktigt. Om du gillar det här stället och gillar att läsa mina artiklar – stödja mig! Även en liten belopp har en stor betydelse.
Sankt Lorenzo Capella Niccolina (1447-49) Vatikanstaten
Under medeltiden var det en religiös skyldighet att hjälpa fattiga och sjuka. Kyrkor och kloster hade plikt att hjälpa alla utsatta människor. På 1500-talet förändrades situationen. Antalet kloster minskade, bördan att hjälpa de behövande föll på kommunala myndigheter eller privatpersoner. Det ökade befolkningstalet innebar stora problem med försörjning och den katolska kyrkan hade minskat sitt stöd till de fattiga.
Italienska städer började bygga vårdanstalter, sjukhus och barnhem. En liknande roll hade gillen, en organisation där medlemmarna ägnade sig åt religiöst fromhetsliv, hjälpverksamhet och sällskapsliv. De hade plikt mot varandra, gemensamma sjuk- och begravningskassor. Ett visst skydd när någon hade dött.
Ospedale del Ceppo grundades i Pistoia redan i 1277 av religiös samfund Santa Maria eller ”del Ceppo dei poveri”- de fattigas offerstam, senare blev det stadens sjukhus. När Pistoia blev annekterad av Florens var det nödvändigt att bekräfta officiellt sjukhus statusläge (1401).
En känd florentinsk arkitekt Michele di Bartolomeo (1456-62) fick i uppdrag att modernisera Ospedale. Tack vare honom fick byggnaden nästan renässansstil, loggian var dekorerad med en keramisk glasyr (en s.k. majolika). En sådan insats utfördes av Luca della Robbia (1400-82) skulptör och keramiker från Florens. Luca var framför allt känd för sin sångläktare (cantoria) och dörrarna till sakristian i den florentinska katedralen Santa Maria del Fiore.
Cantoria (1431-38) 328 x 560 cm nuvarande i Museo dell`Opera del Duomo, Florens
Luca della Robbia utvecklade en teknik att måla keramikglasyrer i olika färger på terrakottafigurer och grundade en riktig verkstad tillsammans med sin familj. De tre nästa generationerna av della Robbia familj tillverkade terrakottafigurer i många italienska städer!
”Madonna della Mela ”(1442-1444) terracotta invetriata, 70 x 52 cm Firenze, Museo Nazionale del Bargello
Hans son, Giovanni della Robbia (1469-1529) inherited the workshop after his father’s death and improved methods for producing multicolored (polychrome) sculptures in a faster and more efficient way. Giovanni’s greatest and perhaps finest work was the polychrome frieze on the outside of Ospedale del Ceppo, designed between 1514-1529. The subject was associated with the hospital’s activities. Giovanni designed ”Seven Works of Mercy”:
Ospedale del Ceppo, Pistoia Här har vi en exempel på en god gärning; – besöka de fångna.
–besöka de sjuka
-begrava de döda
-tvätta fötter av pilgrimer
En allmän vy Ospedale del Ceppo i Pistoia
Ospedale degli Innocenti blev en av första byggnad i Florens i renässanska stilen. Den kända arkiyekt Filippo Brunelleschi arbetade med projekt mellan 1419-27. Några år senare kom Andrea della Robbia (Luccas brorson) att utforma keramiska tondo-porträtter av lindebarn som pryder fasaden. Utsökt arbete!
Fasaden av Ospedale degli Innocenti (ca.1490)
Sjukhuset var en välgörenhetsinstitution för övergivna barn. Det avspeglade en humanistisk lära som präglade den tidiga renässansen i Florens. Målet var att barnen skulle återinföras i samhället. De skulle kunna läsa, skriva och lära sig andra färdigheter. Sjukhuset tillhandahöll medgift för flickorna, och de hade möjlighet att gifta sig eller vara nunnor.
Ospedale della Scala i Siena fanns här från 1100-talet och blev ett separat institution inom kyrkans Santa Maria della Scala verksamheten. Objekten grundades från privata donationer av Sienas medborgare. Intäkterna räckte att servera måltider till fattiga, behandla de sjuka och framför allt att ta hand om överlämnande barn.
Pilgrimer kunde övernatta i Sala del Pellegrinaio (Pilgrims Hall). Sjukhuset fick uppdraget att sköta om pilgrimer, eftersom här har funnits Via Francigena, den viktigaste pilgrimsvägen till Rom, och många folk passerade genom Siena.
De erbjöds gratis rum, måltider och en sorts kuponger för mat och dryck inom Sienas territorium när de fortsatte sina resor. Barnomsorgen har varit bra organiserad. Nunnor tog hand om små barn, vid 8 års ålder lärde de sig ett hantverk och alla vinster de gjorde förvarades åt dem. När de fyllt 18 år hade barnen möjlighet att lämna sjukhuset. I detta fall fick de alla sina sparade intäkter, flickor fick även medgift.
Santa Maria della Scala är berömd för sin konst. De yttre freskerna finns tyvärr inte längre (utfördes av Lorenzetti-bröderna på 1330-talet). Vi kan koncentrera oss på några vackra exempel.
Domenico di Bartolo (ca. 1400-ca.1447) fick uppdrag att föreställa sjukhusets välgörenhet i form av fresker till Sala del Pellegrinaio (1439-44). Det är konstnärens sista färdiga verk och absolut hans mästerverk. Målningarna illustrerar det dagliga livet såväl som sjukhusets historia. Domenico utformade fem scener med imponerande detaljer, där han skildrade verksamhetens vardag.
Fresken avbildar det innersta i sjukhusets verksamheten barn: är omhändertagna från början, senare döpta och till slut får de äktenskapets sakrament
Fottvagning- slutsatscen till den välkända motiv med Kristus som tvättar sina lärjungars fötter
Pilgrimer får kläder, mat och en så kallade allmosa (nådegåva)
Barmhärtighetsverk : att mätta de hungrande blev ett vackert bildmotiv
Måltider serverades för de fattiga tre gånger i veckan. De sjuka fick också gratis mat och behandling. Det var ovanligt för tiden, men på sjukhuset fanns en säng för varje sjuk patient och lakan hölls rena!
Religiösa välgörenhetsinstitutioner verkade också i norra delen av Europa.
Mästare från Alkmaar (Nederländerna) verkade mellan 1490-1515. Hans smeknamn härstammar från en serie målningar som gjorde honom till medlem i Den Helige Andes vid Sint Laurenskerk. Märkte ni att även den protestantiska kyrkan var tillägnad Sankt Laurentius?
Målningarna hette också ”Sju barmhärtiga verk”. Pittoreska och realistiska folkscener framställer alla sju godhjärtade verk. Det är värt att kolla lite närmare på hur man behandlade fattiga i Alkmaar.
”Sju barmhärtiga verk ”(1504) olja på trä, 101 x 55 cm Rijksmuseum
1. Att mätta de hungrande
2. Ge dryck åt de törstande
3. Påklädning av nakna
4. Begrava de döda
5. Ge härbärge åt husvilla
6. Besöka de sjuka
7. Trösta och besöka de fångna
Vi kommer tillbaka till Italien och staden Neapel. Till broderskapet del Pio del Monte della Misericordia utförde den kända barokmästare Caravaggio (1571-1610 )altarverket ”Sju barmhärtiga verk” (1606-07). Konstnären skildrade alla sju handlingar i en enda komposition. Det ljusa ljuset är en metafor för barmhärtighet, medan resten av tavlan sjunker ner i starka kontraster av chiaroscuro.
Det som är så spännande med Caravaggio är att många av hans verk fortfarande finns kvar i de kyrkor som han målade för!
”Sju barmhärtiga verk ” olja på duk, 390 x 260cm fortfarande i kyrkan Pio Monte della Misericordia, Neapel
Oljemålningen visar den katolska doktrinen på ett majestätiskt sätt. Överst på tavlan finns jungfru Maria med barnet Jesus stött av två änglar. Hon representerar medkänsla och förlåtelse. Sju barmhärtiga verk avbildar traditionella exempel som hjälp till pilgrimer, stöd till fattiga eller sjuka. Kompositionen är dessutom mycket dramatisk, vilket är typiskt för Caravaggio.
Sammanfattning
Barmhärtigheten/välgörenheten är ett centralt tema inom Bibeln och har ofta fungerat som ett ledmotiv inom konsten under olika tidsperioder. Renässansen öppnade upp ett intresse för människan och hennes välmående. Men för att utvecklas som en individ-humanist var det obligatoriskt att ta hand om de mest utsatta och svaga i samhället. Konstnärerna ägnade stor omsorg åt den ikonografi som förmedlade välgörenhetens budskap.
Den bibliska berättelsen börjar med lust och åtrå. En kväll när kung David slappnade av på taket till sitt palats ”fick han därifrån se en kvinna som badade. Hon var mycket vacker. David förhörde sig om vem hon var och fick veta att det var Batseba.” Han kallade till sig henne och ”hon kom till honom, och han låg med henne” och gjorde henne gravid. Problemet var att Batseba redan var gift med en av kungens legosoldater, hettiten Uria. Vad skulle man göra? David arrangerade Urias död, ställde honom i första ledet, där striden var hetast. Batseba blev kungens favorithustru.
Master of Modena School (ca.1480) från tidebok "Office of the Virgin"
Strax därefter framträdde profeten Natan inför David och berättade historien om en rik man som hade ett stort antal boskap och en fattig man som bara hade ett får. Den rika mannen skulle beröva den fattiga mannen detta enda får – upprörd krävde David döden för den rika mannen. ”Så sant Herren lever: den mannen har förtjänat döden. Du är den mannen”- svarade Natan (Batseba: 2 Sam 11-12)
Kungen insåg sitt brott. Han och Batseba förlorade det barn som föddes i följden av deras synd.
Episoden när David träffade Batseba är en av vackraste ledmotiv i västerländsk konsthistoria. Som karaktär har Batseba porträtterats genom otaliga linser – förändras med varje konstnär och utvecklas med varje tidsperiod. Hon är stark, ömtålig, varm och lydig. Lojal. Svag. Undergiven. Stolt. Uttråkad. Hon har vid en tidpunkt varit allt som mänskligheten kunde föreställa sig.
Hans Memling ”Batseba i badet” ( 1485) oil on panel, 191,5 x 84,5 cm Staatsgalerie Stuttgart/ Wikimedia Commons
Den flamländska målaren Hans Memling (ca.1435- 94) skapade sin ”Batseba kommer ut ur badet” i 1485. Blek och tunn är hennes kropp. Pannån är en del av ett större verk som delades av okända skäl på 1600-talet. Endast två fragment har överlevt fram till idag.
På badrummets bakvägg är ett fönster öppet och avslöjar en takterrass. Denna målning är kall och avlägsen, eller kanske är den stoisk och moralisk. Det finns en tomhet som kan ses antingen som konstnärens eget temperament eller hans kommentar till denna historia. Hur som helst verkar Memling’s Batseba inte förberedd för kungens påtryckning och hur hennes liv ska förändras.
Lucas Cranach ”David och Batseba”(1534) oil on lime, 38,8 x 25,6 cm Foto:SothebysLucas Cranach ”David och Batseba”(1526) målning på bokträ, 38,8 x 25, 6 cm, Gemäldegalerie, Berlin/Wikimedia Commons
Lucas Cranach (1472-1553) presenterar scenen från renässansens hov. Han var ju hovmålare under tre följande kurfurstar i Wittenberg.
Kung David tittar ner från sitt palatstak på den vackra Batseba. Denna pannå är typisk för Cranach`s satiriska förhållningssätt till bibliska ämnen omarbetade till 1600-talet sceneri.
Paris Bordone ”Batsebas bad” (ca.1549) oil on canvas, 234 x 217 cm, Wallraf- Richartz Museum, Köln/Wikimedia Commons
Den här scenen visar Batsebas badstund traditionellt, men Paris Bordone (1500-71) använde arkitektoniska lösningar i stället att avbilda landskapet. Han började med att rita arkitekturen i full storlek, som han sedan överförde till sin duk. Kung David placerades djupt i målningen, han tittade ut genom ett av fönstren i sitt palats.
Paolo Veronese ”Batseba” (ca.1575) oil on canvas , 191 x 224 cm, Musée des Beaux-Arts, Lyon/Wikimedia Commons
Detta verk är ett exempel på så kallad ”äktenskapsmålning”, beställd av en venetiansk kund. Paolo Veronese behandlar temat för äktenskapsbrott kopplat till rättvisan och visar erotik mellan de två huvudpersonerna. Målningen visar en biblisk scen, men det finns osäkerhet om ämnet. Kan scenen representera en annan berättelse, nämligen Susanna och de äldste?
Rembrandt ”Batseba i badet, läser Davids brev” (1654) oil on canvas, 142 x 142 cm, Louvren, Paris /Wikimedia Commons
Här finns inga tveksamheter. Målningen är signerad och daterad REMBRANDT F. 1654. Den nederländska mästaren visar en naken Batseba med ett halsband runt halsen och ett armband på höger axel; håret är bundet med band och pärlor. Hon sitter på kanten av en säng. Badet har redan ägt rum. En äldre kvinna knäfaller framför Batseba och torkar den framtida drottningens fötter. Verkets färger svänger mellan intensiva gula och mörka bruna, typiska för Rembrandts chiaroscuro.
Rembrandt porträtterade Batseba i en stund när hon funderar. Funderar över sin plikt att vara trogen mot sin man och lydig mot kung David. Med hjälp av sofistikerade gester illustrerar målare hennes inre dilemma. Han visar oss en intelligent kvinna som står inför en begäran som hon vet bara kommer att innebära dåliga saker.
En liknande lösning hittar vi hos Willem Drost. Han var elev till Rembrandt och inspirerades av sin mästare. ”Batseba”(1654) oil on canvas, 103 x 87 cm, Louvren, Paris / Wikimedia Commons
Willems Drost(1633-59) version av Batseba kan ses som ett beräknat svar på Rembrandts målning gjort samma år. Batseba håller brevet där hon just fick veta att hon hade blivit ombedd av kung David. Hon vet vad det betyder…
Jan Steen ”Batseba tog emot Davids brev” (ca.1665-60) oil on panel, 41 x 33cm, privat kollektion/ Wikimedia Commons Verket påminner mycket om Johannes Vermeers tavlor!
Jan Steen (1626-79) föddes i Leiden. Han var mest känd för sina bibliska och allegoriska motiv överförda till samtida omgivningar. Trots hans verk var mycket ojämna, kännetecknas Steens arbete av oklanderlig teknik och komposition. Han behärskade perfekt sättet att använda ljus och färg och ägnade noggrann uppmärksamhet åt detaljer, särskilt i textilier.
Artemisia Gentileschi (1645-50) oil on canvas, 259 x 218 cm, Neue Palais in Potsdam /Wikimedia Commons
Tidigare hade konstnärer skildrat Batseba som upprörd över sitt dilemma och betonade de starka moraliska tonerna i de slutliga resultaten. Men på 1600-talet avbildades Batseba oftare som en frestare, snarare än det oskyldiga offret för kungens passion. Artemisias Gentileschi (1593-1654) behandling av ämnet är en studie i sensualitet. I själva verket målade hon skönheten från Gamla testamentet som en aktiv deltagare som förberedde sig för ett möte med sin nya älskare.
Sebastiano Ricci (1734), oil on canvas, 118,5 x 199 cm, Museum of Fine Arts, Budapest /Wikimedia Commons
Batsebas motiv fortsätter till senbarocken. På den här tavlan njuter hon av sitt bad. Italienaren Sebastiano Ricci (1659-1734) var främst verksam i Venedig. Här avbildar han en scen med en piga som närmar sig med det kungliga brevet. Uppenbarligen gillade Ricci att använda byggnader med pelare för att sluta bakgrunden, utan tvekan inspirerad av Veronese. Smala pelare, ljusa balkonger ger en pittoresk dekorativ ram för figurerna grupperade på scenen framför. Hela scenen genomsyras av ett skimrande silverljus; skugga och svaghet har helt försvunnit.
Sebastiano Ricci ”Batseba i badet” (1724) oil on canvas, 109 x 142 cm, Gemäldegalerie, Berlin /Wikimedia Commons
Liknande tema och lösningar träffar vi i versionen från omkring 1725. Dess förfining av form och färg påminner om den gyllene tidsåldern för den venetianska målningen. Batseba liknar venetianska damer, medvetna om sin skönhet.
Francesco Hayez ”Batseba i badet” (1834) oil on canvas, 107 x 77 cm, Pinacoteca di Brera, Milan /Wikimedia Commons
Batsebas ledmotiv tolkas här framgångsrikt av Francesco Hayez (1791-1882) som hanterar den kvinnliga nakenheten med en naturalistisk ”touch” och söker sin inspiration i barocken. Historien från Gamla testamentet används som förevändning för en bild med stark erotisk inverkan. Pannån beställdes av Markisen Ala Ponzone (1761-1842), en rik konstsamlare, grundare av Museo Civico i Cremona (1842).
Francesco Hayez ”Batseba” (1827), privat kollektionJean- Leon Gérôme ”Batseba” (1889) oil on canvas, 60,5 cm x 100 cm Sothebys
En av de mest kända franska konstnärerna Jean-Leon Gérôme (1824-1904) som skapade grunden för den orientaliska stilen, skulle inte missa ett Batseba-motiv. Han framställde hennes nakna och perfekt vita kropp i sällskap med en kvinnlig tjänare. Batseba njuter av sitt bad på en takterrass i en stad i Mellanöstern.
Det här är inte längre en kvinna med bekymmer. Hon har till och med valt den perfekta tiden på dagen för att vara ute. Den rosa och gula himlen mjukar upp hela scenen. Gérôme har utfört duken med en aura av sensualitet och erotik. Vi kan beundra hans släta akademiska stil.
J.L Gerome ”Batseba” (ca.1895) Dahesh Museum of Art, New York
Sju år senare översatte han sin bibliska hjältinna till en skulptur. Gérômes verk speglar hans långvariga intresse för den klassiska världen. Batseba vrider sig runt och tvättar sin kropp. Skulpturen är dedikerad till konstnärens lärling och vän Gustave Courtois (1853–1923).
Även i Sverige kan vi hitta Batseba-målningar. Gotlands kyrka i Västerhejde bevarar ett fint exempel på orgelläktaren utförd av den tyske konstnären Abraham Beck ( verksam på Gotland, aktiv omkring år 1700)
Batseba i Västerhejde kyrka Foto: Bernt Enderborg
Tillsammans med Eva var Batseba nästan den enda kvinnan, vars nakna skildringar lätt och regelbundet kunde motiveras i den kristna konsten. Hennes skamlösa nakenhet har inget med överdrivet koketteri eller förförelse att göra. Det finns viss mildhet i henne. Uttrycket i kvinnans ansikte, hennes vördnad och ödmjukhet gör bilden rörande och förtjusande. Många konstnärer utelämnade Davids figur och helt fokuserade på Batseba. Oftast avbildades hon som en djup funderande kvinna, med blandade känslor, mellan rädsla och kärlek, plikt och drömmar. Kanske här finns hennes främsta styrka?
De stora stridsmålningarna var inte en uppfinning av renässansen. Under medeltiden var de mest allegoriska. Konstnärer började presentera krigsförlopp, belägringar och lägerliv när de lärde sig utmärkt nya perspektivregler. Nya färdigheter i att skildra den mänskliga figuren tillät att visa alla komplicerade poser, hästar i rörelse och riktiga stridsscener. Det är värd att se!
Piero della Francesca och Paolo Uccello-tradition och perspektiv.
Vi reser i tiden300 år tidigare in i en berättelse som började under den persiska expansion i östra delen av Romerska Imperiet… År 615 stjäl persiska kungen Chosroes den heliga kors från Jerusalem och ställer in det som ett objekt för tillbedjan. Den östliga kejsaren Heraclius strider mot Chosroes och efter att ha besegrat honom, återvänder han till Jerusalem.
Piero della Francesca ”Seger över Chosroes” (1452-59) 329 x 747 cm (vilken enorm fresk!) San Francesco, Arezzo
Målningen har fortfarande mycket av magi, kanske på grund att fresken var på en vägg som aldrig fick direkt ljus. Piero della Francesca målade inget landskap och koncentrerade sig istället på striden. Han har valt att presentera krigets mörka mekanism: det finns inga vackra mönster, inget vackert ljus och rustningen. Benen på hästar och människor fyller den nedre delen av kompositionen, medan över finns massor av stål och flaggor.
DetaljdetaljDetalj
Detalj
Paolo Uccello och ”Slaget vid San Romano”
Paolo Uccello (ca.1397-1435) hedrade en riktigt händelse ”Slaget vid San Romano”med fantastiska målningar som påminner lite om medeltida turneringar. Striden skedde den 1 juni 1432 mellan Florens och Siena. Segern blev på de florentinska sidan. Fresker beställdes av Lionardo di Bartolomeo från Florens, en tjänsteman under kriget med Siena. Scenen ägde rum i ett öppet utrymme även om man känns att händelse är begränsad. Denna effekt uppnås genom liggande på marken spjut och kroppen av den döda riddare, anordnades på ett sådant sätt att de bildar ett schackbrädsmönster.
Uccello ”Slaget vid San Romano” (1454-56), tempera on wood, 182 x 320 cm, National Gallery, London/ scen: Niccolo da Tolentino, ledare för florentinska sidan Detalj”Bernadino della Ciarda ramlar från hästen ” (1456) tempera on wood, 182 x 220 cm UffiziDetalj
Den andra målningen presenterar scenen när befälhavare Bernardin della Ciarda släppts från sadeln. Som tidigare är målning fyllt med genvägar i perspektiv. Uccello använder ett naturlig perspektiv (perspectiva naturalis) som kännetecke av flera försvinnande punkter och ett centralt perspektiv. Målningen är ovanlig för att är den enda av de tre som har spår av silverfolie som täckte riddarens rustning och skapade en metall-reflexer. Uccello experimenterade!
”Den avgörande attacken /Micheletto da Cotignola” (c.1450) Tempera on wood, 180 x 316 cm Louvre
Den tredje delen avbildar ankomsten av enheter under ledningen av Cotignola. Uffizi-panelen var antagligen utformad för att vara triptykens centrala målning. Konsthistoriker hävdar att scenen från London skedde i gryningen, denna från Uffizi- mitt av dagen medan från Louvren i skymningen. Det är ingen konstigheten för att striden varade i 8 timmar!
Albrecht Altdorfer och ”Slaget vid Issos”.
Albrecht Altdorfer ”Slaget vid Issos” (1529) Oil on panel,158 x 210 cm, Alte Pinakothek, Munchen
Hur man kan ändra historiska detaljer i konstens tjänst? Tror mig, mycket…
Detta är den mest berömda målningen av Albrecht Altdorfer (1480-1538). Alexander den Store segrade i 333 f.Kr. över den persiska armén led av kung Darius i slaget vid Issos.
Striden ägde faktiskt rum i Turkiet, men på denna målning visas den i Alpernas steniga miljö med tyska städer i bakgrunden! Betraktare observerar striden och det otroliga landskapet. Det är initialt svårt att skilja de två sidorna. Altdorfer klädde makedonierna som tyska riddare och landsknechts (legosoldat), medan de persiska krigarna bär turbaner och exotiska kläder.
DetaljDetaljJan Breughel den äldre ”Slaget vid Issos” (1602) -liknande tema och lösningar oil on panel, 85 135 cm, Musee du Louvre, Paris Detalj
Två italienska mästare Michelangelo och da Vinci. Hur dem avbildade krigsscener?
Två målningar ”Slaget av Cascina” (1504–06) av Michelangelo och ”Slaget vidAnghiari” av Leonardo da Vinci (1503–06) var avsedda att placeras mittemot varandra i den florentinska Palazzo Vecchio men ingen av dem slutfördes! Michelangelo valde ett moment då en grupp soldater blev förvånad över att bada, och nästan alla figurer är nakna. Leonardo framställde en kavalleri.
Hösten 1504 fick Michelangelo uppdraget att måla den stridsscen som en följeslagare till Leonardos ”Slaget vid Anghiari”. Verk beställdes av statsmannen Piero Soderini i form av fresken som skulle pryda Sal de Cinque. Detta storslagna projekt kom till ingenting: målningen var klar – åtminstone delvis – i februari 1505, men den brådskande kallelsen från påven Julius II förhindrade Michelangelo från att fortsätta arbetet, för vilket bara några teckningar överlevde. Fantastiska teckningar, förresten!
Michelangelo ”Slaget vid Cascina” (1505) Oil on panel, 77 x 130 cm Holkham Hall, NorfolkMichelangelo ”Stridsscen” (1504) Pen and ink on paper, 179 x 251 mm Ashmolean Museum, Oxford
Da Vinci avbildade realistiskt slaget vid Anghiari, där virvlar människor och hästar. På detta sätt visade han sin vision om krig. Glöm inte att han var ju en pacifist!
Leonardo lämnade efter sig endast ritningar på kartong och en skiss. Detta oavslutade verk inspirerade många konstnärer. Den mest berömda skissen skapades av Peter Paul Rubens.
RubensRubens (1503-05) Black chalk, pen and ink, watercolour on paper, 452 x 637 mm Musée du Louvre, ParisLeonardo da Vinci Panelen är uppkallad efter samlaren Doria, som ägde den fram till 1651. Reproduktionen visar en kopia av en okänd mästare.
Tintoretto och hans manieristisk stil.
”Belägring av Parma” beställdes från Tintoretto av Guglielmo Gonzaga (1538-87), hertig i Mantua, för de nybyggda Palazzo Ducale. Gonzaga ville ha en militär scen. Tintoretto avbildade en väpnad kollision som ägde rum den 18 februari 1248. Den tyske kejsaren Frederick II Hohenstauf hade för avsikt att erövra Parma. Kejsaren tillbringade flera månader här, slösade bort tid och pengar på att vänta på kapitulationen. I resultaten förlorade tyskarna 1 500 soldater och 3 000 krigsfångar. Kejsaren, som såg den brinnande staden, flydde till Cremona, 60 km bort.
Tintoretto skapade verk på manieristisk sätt, med dominerande figurer och mängd av soldater som kämpar för sin kejsare. Monokromatiska färger passar här utmärkt!
Jacopo Tintoretto ”Belägring av Parma av Federico II” (ca.1580) Oil on canvas, 212 x 284 cm Alte Pinakothek, Munich
Stridsmålningar under pågående ryska-polska konflikt.
”Slaget vid Orsha” var en strid som utkämpades den 8 september 1514, mellan de allierade styrkorna från Polen-Litauen under ledning av Konstanty Ostrogski (ca.1460-1530) och Moskvarikets armen under Ivan Chelyadnin (död 1514). Mycket mindre polsk-litauiska trupper besegrade ryssarna och fångade deras befälhavare.
Hans Krell var en tysk målare från Lucas Cranachs skolan. Enligt konstspecialister måste han har deltagit i slaget själv på grund av hög kunskap om ämnet. Krells förbindelser med jagiellonska dynastins beskyddare (inklusive kung av Ungern) och härskare av Preussen gör denna argument mycket troligtvis. Konstnären porträtterade sig själv i målningen, observerade striden och stirrade uppåt genom sammanflätade fingrar.
Hans Krell ”Slaget vid Orsza” (ca.1525-35) Tempera on panel,165 x 260 Natioanlmuseum, WarszawaKonstanty Ostrogski Polsk artilleri som korsar den improviserade pontonbron.De bevingade polska husarer-detaljPolens bevingade husarer i attak. Nationalmuseum, WarszawaHans Krell avbildade sig själv. Kanske har han varit som stridens observatör?
Sjökrig mellan osmanska flottan och europeiska Heliga ligan.
Slaget vid Lepanto var ett sjöslag utanför staden Lepanto (nuvarande Naupaktos i Grekland) som ägde rum den 7 oktober 1571. Förenade spanska, påvliga, maltesiska och venetianska flottan slog mot den osmanska sjömakten.
Slaget hade ett enormt betydelse, det var kamp mellan stormakterna men också mellan kristendomen och islam, eftersom Turkarna annars kunde ha expanderat västerut mot Europa. Don Juan d`Austria (1547-78) besegrade den osmanska flottan- de flesta av osmanska fartyg fångades eller sjönk ner.
Ökand konstnär ”Slaget vid Lepanto 1571” oil on canvas,127 x 232 cm National Maritime Museum, Greenwich/LondonAndrea Vicentino (ca.1542-1618) en målare född i Vicenza, verksam i Venedig Här avbildade han också ”Slaget vid Lepanto” /”Vittoria di Lepanto” (1603) Dogepalatset, VenedigDetalj med galärer
Målningen hedrar den venetianska segern efter många år av bitterhet, uppoffring och förödmjukelse under konflikten mellan Venedig och Osmanska riket. Venetianska fartyg avbildades i dödliga angrepp av fiendens arméer. Ett desperat försök att utplåna varandra. I mitten av målningen är de två admiralerna: Sebastiano Venier och Ali Pasha.
Andrea Vicentino avbildade också ”Belägringen av Zara” (1584-87) under det fjärde korståg Sala del Maggior Consiglio, Palazzo Ducale
Början på bataljmålningar!
Peter Snayers (1592-1667) var en flamländsk målare bosatt i Bryssel. På grund av historiska förändringar blev han hovmålare hos ståthållaren i spanska delen av Nederländerna ( Isabella Clara Eugenia Habsburg). Han målade mest scener från 30-åriga kriget som påminner mer om topografiska kartor än konstnärliga arbete.
Målningen ”Slaget vid Kirkholm ”var beställd av kungen Sigismund III Vasa (1566-1632). Striden var ett fältslag mellan Sverige och Polen-Litauen under andra polska kriget den 27 september 1605. Vid detta slag led den svenska armén ett av sina svåraste nederlag genom tiderna.
Snayers öppnade intresse för krigshistoriska tavlor.
Peter Snayers ”Slaget vid Kirkholm” (ca.1620) oil on canvas, 142 x 231 cm Chateau de SassenagePeter Snayers ”Slaget vid Vita berget” (1620) oil on canvas, 149 x 226 cm, Bayerische Armémuseum, MunchenSnayers ”Belägring av Groenlo”som pågick under 3-14 augusti 1606
Diego Velazquez målar ”Bredas kapitulation” (1634-35)
Scenen framställer ett ögonblick då holländarna överlämnar fästningen Breda till den spanska befälhavare Ambrogio Spinola (1569-1630). Velazquez visar upp en riktigt, historisk händelse, 10 år efter… Soldaternas långa lansar tar mycket plats i kompositionen. ”Las Lanzas” är en andra namn på detta verk! Han kände personligen krigare Spinola och målningen var en postum hyllning till honom.
Diego Velazquez ” Bredas kapitulation” (1635) oil on canvas, 307 x 367 cm, Prado, Madrid
Velazquez avbildar tröttna soldater. Båda sidor präglas av slagsmålens svårigheter. Han visar inte glädjen över den seger som uppnåtts av spanjorerna, tvärtom fokuserar konstnären mycket på fred och avtal som kan avsluta striden.
Detalj med soldaterSpinola och Justus van Nassau.
Avlutning på konstresa sker i Tyskland.
Stridsmålningar har en enkel och okomplicerat ikonografi. Det innersta är att visa vinnarens makt och position, dokumentera så noggrann som möjligt händelsens förlopp och viktigaste ögonblick.
Till oss konstälskare, konsthistoriker är sådana tavlor en perfekt titthål in i en värld som ligger många hundra år bakåt i tiden. Hur mycket konst ser vi i de traditionella målningar, det beror på våran smak och estetisk omdöme. Jag försökte att fånga de mest intressanta. En stark bild för att avsluta ämne…
Otto Dix (1891-1969) ”Sturmtruppe geht vor unter Gas” (1924) etsning, akvatint
Svart och vit är den grafikserie och handlar om första världskrigets hemska händelser.
Snart kommer att bränna ner ett flertal av dessa upplagor under bokbålen i Nazityskland 1933. Men det är en helt annan historia och upplevelse.
Chiesa di San Zaccaria är belägen i stadsdelen Castello i Venedig, precis vid vattnet, sydost om Piazza San Marco. Grundmurarna till kyrkan går tillbaka till 800-talet, men den här byggts om och formats av renässansstil.
Nuvarande kyrkan byggdes mellan 1458-1515.
Benediktinska nunnor som äger kyrkan och klostret beställde 1505 en altartavla av Giovanni Bellini. Det prestigefyllda offentliga uppdraget tvingade honom att tillfälligt lägga ner produktionen av andra tavlor. San Zaccaria-uppdraget gav målaren möjligheten att återvända till denna typ av ämne och utveckla det på ett mer intressant sätt!
Giovanni Bellini ”Pala di San Zaccaria” (1505) oil on panel 500 x 235 cm fortfarande på sitt plats i kyrkan
Målningen hänvisar starkt till Bellinis tidigare verk. Den var en sista altartavla och genomtänkt att vara ett kompendium av fyra olika stilar.
den bysantinska i form av en mosaik på en halvkupol
antika dekorationer, kolumner, pilaster
renässansstil: figurer och arkitektur
den kristna bakgrund, marmortron påminner Salomons tronstol från den Gamla Testamenten
Detalj
I ”Pala di San Zaccaria” är de fyra helgon som vistas:
St. Peter med hans attribut Bibeln och nycklar som symboliserar Guds ord ”Jag kommer att ge dig nycklarna till himmelriket”
Katarina av Alexandria, höll ett palmblad och stod bredvid ett trasigt hjul vilket hänvisar till hennes martyrdom
St. Lucia slet ut ögonen för att blir mindre attraktiv för män efter att ha skickats henne till ett försökshus. En ljus glöd från figurer pekar på hennes namn på latin lux-ljus.
Som sista har vi St. Hieronymus som läser den heliga skrift. Han översatte Bibeln till latin, boken symboliserar hans stora visdom.
Vid foten av Jungfrun är en ängel som spelar ett instrument liknande en fiol.
Det är ingen slump att Bellini avbildade St. Katarina och St. Lucia; de två kloka jungfrurna har varit förebilder för de unga kvinnorna i klostret.
Titta också på hur Giambellini har vinklat ljuset så att det flödar från vänster till höger och skapar en mjuk skugga bakom Kristus till höger. Detta framhäver honom och betonar hans kontur. Det är lätt att missa dessa detaljer om man tittar slarvigt.
Bellini har placerat Jungfru och barnet i den verkliga arkitekturen i kyrkan San Zaccaria. Dessutom kan vi se att på vänster och höger finns bågarna som stödjer valven. Den målade arkitekturen verkar vara en förlängning av det fysiska utrymmet i kyrkan.
Detalj
Som vanligt skapar Bellini en subtil dialog med naturen, som kikar åt höger och vänster om rummet i små delar av himmel, träd, gräsmatta. Men framför allt bekräftas det i spelet av ljus som tränger igenom överallt.
Detalj med Hieronymus
St. Hieronymus storhet framställs med hjälp av Den Heliga Skrift. Detta är hans sinnebild i det kontemplativa livet. De två träden bakom honom, en torr och den andra frödiga, vittnar om hur studien återupplivar de heliga skrifterna.
Detalj med strutsägg
En sådan detalj, längst upp hängande strutsägg, är så lätt att missa. Under medeltiden antogs strutsen – en mycket beundrad fågel – vanligtvis begrava sina ägg i sand och låta solens värme utföra inkubationen. På grund av de unga som växte upp utan föräldraengagemang, trodde man att strutsägget var en idealisk symbol för Marias renhet!
”Pala di San Zaccaria” framkallar en fullständig tystnad, en känsla av tidens upphängning dominerar i scenen. Men Bellinis storhet består exakt i de minsta avvikelserna, i de nästan omöjliga skillnaderna i gester och uttryck som skapar en subtil dynamik, en djupgående ”sacra conversazione”.
Är detta verkligen ett ”samtal”? Varför riktar alla figurer sina blickar nedåt? Denna lugna scen skapar en atmosfär för eftertanke. Att ägna sig åt undersökningar och reflektioner är ett äldre mans arbete, vars frukt är livets fulländning, och det är ett tecken på perfektion vad gäller förståelse och budskap.
Den venetianska renässansmålaren Giovanni Bellini (1430-1516) var en av de mest intressanta konstnärerna i italiensk konsthistoria. Detta bekräftas av hans nästa altarverk, pala di San Giobbe, utförd cirka 1486-88 av den 50-årige konstnären. Ett minnesvärt mästerverk som markerade den slutgiltiga ankomsten av den typiska venetianska kromatismen, vilket kännetecknade Serenissimas renässansstil.
”Självporträtt”(ca.1500) bevarat på Musei Capitolini i Roma
Chiesa di San Giobbo, Venezia
Rekonstruktion, hur det ser ut i kyrkan!
Kyrkan är tillägnad Sankt Job. Den är en av de fem votivkyrkorna som byggdes i Venedig efter ett pestutbrott. Arbetet påbörjades 1450, pausade fram till 1470 och invigdes slutligen 1493, som ett av de första exemplen på renässansarkitekturen i staden. Till kyrkan utfördes även andra verk.
Vittore Carpaccio ””Presentation av Jesus i templet” (1510) olja på pannå, 421 x 236 cm Gallerie dell`Accademia
”Pala di San Giobbo” 471 x 258 cm
Detta stycke var förmodligen inspirerat av San Cassiano Altarpiece (1475–76) av Antonello da Messina och utvecklade vidare den verkets innovationer. Eftersom dateringen av Bellinis målning är osäker kan ett sådant beroende inte bevisas. Avbildningen av helige Sebastian och Job indikerar att målningen skapades i samband med pesten, troligen 1487.
Antonello da Messina 1475-76 Kunsthistorisches Museum, Wien
Pala di San Giobbo har inga landskapsmotiv som i tidigare liknande tavlor. Verket visar en helig konversation (sacra conversazione) mellan Madonna, barnet och några helgon. Jungfrun dominerar; hon sitter på en hög tron av marmor täckt i blå och vit dräkt och lyfter sin vänstra hand i en välsignelsegest.
Vid hennes fötter sitter tre musikerande änglar, fokuserande framför allt på melodi. Alla figurer är i symmetriska positioner: tre änglar, tre helgon till vänster och till höger. Den tavlan är byggd enligt matematiska, geometriska regler. Det hela skapar en otrolig harmoni och balans. Triangelkompositionen är en nyhet introducerad av Bellini i altar målningarna.
På vänster sida av altaret finns St. Franciscus, Johannes Döparen med sina typiska, lockiga hår och en naken Job.
St. Dominik, biskop Louis av Toulouse och St. Sebastian på högersidan. Kontrastivt: På ena sidan en naken, gammal man ställdes i motsats till den apolloniska vackra Sebastian, som visas med händerna bundna bakom ryggen och genomborrad av 2 pilar. Den unge pojkens skönhet, hans ansiktsuttryck och ljuset som smeker hans kropp visar att Bellini perfekt hade lärt sig av Antonello da Messina.
Oljetekniken gör målningen mer atmosfärisk, så att hela scenen verkar vara genomträngd av ett diffust ljus som smeker formerna och försiktigt lindar dem med skuggor. Konturerna är så mjuka…
Den övre delen har ett vackert koftad tak. För att utföra detta krävs behärskning av perspektiv! Bakom Madonnan finns en mörk nisch. I den halvkupolen finns en förgylld mosaik, stenornament och ett citat: ”Ave Maria Gratia Plena”. Alltså är Madonna avbildad i basilikan San Marco! Hur kunde det vara annorlunda? Bellini älskade Venedig och Serenissima älskade honom! Ingen målare hade så mycket respekt som Giambellini.
KONSTSPEGEL 