Kristus led och dog på korset för att rädda mänskligheten. Vi upplever hans död och uppståndelse år efter år under Påsktiden.Triduum sacrum (de tre heliga påskdagarna) är tiden när vi kan fundera lite mer om livet, döden, sorgen och lidanden. Konstnärer har genom historien mediterat över denna händelse och dess viktigt betydelse. Vi alla sörjer Jesus död men hur livsavgörande var det för Maria? Kvinnan som födde honom, som såg honom döende på korset…
Scenen som visar Jungfru Maria tillsammans med Jesus döda kropp kallas för Pietà. Ordet betyder på italienska medlidande eller sorgsen ömhet. Ämnet introducerades i vår bildkonst redan under senmedeltiden. Renässansen kännetecknades av ett stort intresse för människan och hennes fysiska och psykiska materia.Den sörjande Maria väckte känslor och tog sin förtjänade plats kring den lidande Jesus. Berättelse finns inte beskriven i Bibeln men både nederländska och italienska konstnärer började skapa känsloladdade verk av det som händer efter Jesus korsfästelse och död.
Rogier van der Weyden ”Korsnedtagningen” (ca.1435) olja på panel, 220 x 262 cm Museo del Prado, Madrid
Rogier van der Weyden (ca.1400-64) var den främsta företrädaren för det nederländska måleriet. ”Korsnedtagningen” bekräftar hans otroliga arbete, förmågan att avbilda levande figurer och starka färger. Vår uppmärksamhet dras till den svimmande Jungfru Maria- hennes kropp klädd i en blå mantel, som är framställd parallellt med Kristus kropp, båda armarna är utbredda i en liknande position. Konstnären betonade moderns lidande med sonens plågor. Det är en viktig aspekt, särskilt när vi tänker på van Weydens nästa verk: Pietà.
Rogier van der Weyden ”Pietà” (1441) Olja på panel, 32,5 x 47,2 cm Royal Museum of Fine Arts of Belgium, Brussels
Maria från Magdala och Johannes stödjer Maria, men denna sorg är otröstlig. Hon är alldeles förtvivlad och förkrossad. Den flamländska målaren utförde scenen med dramatik och skicklighet i detaljerna. Jungfruns varje lidande gest är perfekt återgiven.
Devotio moderna – en konst att meditera med hemma
Devotio moderna – rörelsen föddes i Nederländerna och dess mål var innerlig fromhet, att följa Kristus genom deltagande i bibliska scener.
Petrus Christus ”Pieta” (ca.1450) Olja på trä, 25,4 x 35 cm Metropolitan Museum of Art, New York
Petrus Christus (ca.1410-72) var influerad av sina stora kollegor som Jan van Eyck och Rogier van der Weyden. Själv introducerade han en lyrisk stämning och mjuka linjer i sina religiösa framställningar. Hans ”Pietà”, avsedd för privat hängivenhet (devotio moderna), skildrar sorg över Kristus döda kropp på ett sätt som bidrar till kontemplation. Helgonen bär samtida klädsel, på marken ligger föremål ur passionshistorien (s.k Arma Christi). Allt detta gav en känsla av personligt närvarande i passionen. Jungfrus ställning är tänkt att indikera att hon lider tillsammans med sin son. Att meditera över Kristus smärtor var ett sätt för troende att fördjupa sin andlighet. Det var något religiösa bilder hjälpte till med.
Stabat mater dolorosa
Rogier van der Weyden ”Korsfästelse med Jungfru Maria och Johannes” (ca.1460) Olja på ek, 323 x 192 cm El Escorial, Madrid
”Stabat mater dolorosa” är en hymn och handlar om Jungfrus sorg efter Kristus korsfästelse. Texten skrevs av Jacopo da Todi (ca.1230-1306) franciskanmunk från Italien. Många kända kompositörer har tonsatt stycken som sedan 1700-talet ingår i den romerska liturgin.
Under korset står Mariasörjande vid sonens sidadär han dog för syndig värld.Jesu plågor henne bränner,och hon modershjärtat kännergenomborrat av ett svärd. O hur sorgsen, hur bedrövad
övergiven trots berövad
är Guds moder i sin nöd!
Scenen åskådligjorde Rogier van der Weyden och placerade faktiskt Maria och Johannes under korset. Deras vita kläder kontrasterar starkt mot den röda baldakinen ovanför den heliga kroppen. De fyra evangelisterna berättar att Jungfrun var involverad vid korsfästelsen i Golgata, men bara Johannes lyfter fram just hennes roll och närvaro.
Tizian ”Mater dolorosa” (1554) Olja på duk, 68 x 61 cm Prado
”Och när Jesus såg sin moder och bredvid henne den lärjunge som han älskade, sade han till henne:”Moder, låt honom vara din son.” Sedan sa han till sin lärjunge: ”Låt henne vara din moder!” (Joh. 19:25-27)
Pietà från Askeby
Pietàmotivet fick en enorm stor spridning i hela Europa, inte bara i måleri, men också i skulptur. Det internationella religiösa läget och andan präglade naturligtvis Sverige. I Askeby (Östergötland) finns ett kvinnlig cistercienskloster som har bevarat en av vårt lands bäst bibehållna Pietàscener. Enligt min mening- det vackraste. Skulpturen föreställer den sörjande Maria med Kristus i hennes knä. Jungfrun håller ömt om sonens sårade kropp och betraktar honom stillsamt med kärlek och medlidande.
Altarskåp med Pietà Nordtyskt beställningsarbete från1440-talet, träskulptur Askeby, Östergötland Bevaras idag på Statens Historiska museer
En av de starkaste litterära beskrivningarna till Pietà kan vi läsa hos den heliga Birgitta (1303-73) och det är det mest betagande som jag har hittat:
"Sedan togs han ned från korset, och jag mottog honom i mitt knä som en spetälsk och alldeles blåvitt, ty hans ögon voro döda och blodfyllda, hans mun kall som snö, hans skägg var som snören, hans ansikte var förlamat och hans händer voro så förstelnade, att de inte kunde böjas ned över bröstet utan över magen, ungefär vid naveln. Så som han hängt på korset, så hade jag honom i knäet, och han var liksom förlamad i alla lemmar". Efter några meningar avslutar Jungfru Maria med ett memento riktat till Birgitta: "Se, min dotter, detta har min son lidit för dig."(Rev I:10) Reuelaciones Sanctae Birgittae, Riksarkivet, Stockholm
En polsk accent- Pietà från Tubądzin
Krakow verkstad ”Pietà från Tubądzin” (ca.1450) tempera på panel /and gold on lime, 134 x 86 cm Nationalmuseum, Warszawa
Verket skapades av en anonym polsk konstnär känd i konstlitteraturen som Begråtande-Mästare. Målningen föreställer enligt Pietà-mönstret Jungfrun, som håller den döde Jesus i sitt knä. En lyrisk stämning dominerar hela scenen. Kristus kropp är stel, hans armar är böjda och hans huvud är slappt bakåtlutat. Kroppen är fläckad av blod och musklerna är spända. Marias mörka, sorgsna dräkt kontrasterar mot det ljusa tyget (perizonium) på Kristus kropp. På båda sidor flyger änglar som håller i sina händer ”arma Christi” – föremål ur passionsdramat (tång, lans, svamp på käpp). Tendensen är här helt klar, Jungfru Maria är deltagande och lidande.
Passionens och pietà målningar var en utmaning för konstnärer både på grund av svårigheten att förevisa en naken kropp och att förmedla starka känslor. Målare från nordliga länder kombinerade detaljernas realism med en mycket stiliserad komposition. Italienare koncentrerade sig på patoset. En sak är gemensam för alla framställningar: Kristus ligger med huvudet mot vänster, på Marias högra sida. Anatomi och proportioner kan skilja sig från varandra, men scenen förmedlar alltid starka, genuina känslor.
Dramatisk ”Pietà” av Ercole de Roberti
En italiensk målare från Ferraroskolan, Ercole de Roberti (1456-96) skildrade ”Pietà” som en dramatisk scen med den spöklika folkmassan i bakgrunden. Den lilla tavlan uttrycker hans djupa emotionella reaktion på passionshistorien, och den okonventionella skildringen av ämnet är enkel och sparsam. Inga stora detaljer finns i berättelsen. Kristus icke-idealiserade bleka kropp, Marias ångestfyllda ansikte framkallar en intensiv och känslomässig effekt.
Ercole de Roberti ”Pietà” (1495) Olja på panel, 33 x 30 cm Walker Art Gallery, Liverpool
Patos förstärks av det kala, steniga landskapet och de taggiga konturerna av Jungfruns mantel. I bakgrunden upprepade Ercole da Roberti tydligen scenen med Jesus korsfästelse. Naturen återspeglar sorgens dramatiska egenskaper. Marias och Jesus kropp skapar den nakna sanningen om tragedin och ger en universell betydelse för mänskligheten.
Pieta från Avinion-”Villeneuve Pietà”
Pietà från Villeneuve-lès-Avignon är utan tvekan den största franska målningen från 1400-talet. Verket tillskrivs Enguerrand Quarton (ca.1415-66)- en målare från Picardie, verksam i Provence.
Enguerrand Quarton ” Pieta från Avinion” (ca.1455) Tempera och guld på valnötsträpanel, 163 x 218 cm Louvre
Bilden har sin källa i litterära beskrivningar av Kristus passion som å ena sidan betonade identifikation med Jesu liv, och å andra sidan åskådliggjorde beskrivningar av hans lidanden. Runt guldbakgrunden finns inskriptionen från den bibliska Jeremias klagovisor:
”Låt det inte drabba er, alla ni som passerar längs vägen. Kom se er omkring, se på mig! Finns det någon smärta som kan jämföras med min smärta, det som har gjorts mot mig?” (Jeremias 12:1-6)
Pietro Perugino (ca.1450-1523) skildrar två olika Pietàscener
Pietro Perugino ”Pietà Gonfalon” (ca.1472) olja på duk, 128 x 165 cm Galleria Nazionale dell’Umbria, Perugia
Pietro Perugino (ca.1450-1523) representerade den umbriska skolan. Hans Pietà på duken är i betydligt sämre skick för att den tillverkades som en gonfalon (fana till processionen) till franciskanerklostret i Farneto, nära Perugia. Det är ett tidigt verk av konstnären och framställer Jesus blåaktiga kropp, endast klädd i ”perizonium”. Kristus ligger på Marias knän; alla hans sår är synliga. Till vänster knäböjer den helige Hieronymus traditionellt avbildat med lejonet, till höger Maria Magdalena, som liknar Botticellis kvinnor. Det är inte underligt, för båda konstnärerna var vänner.
Pietro Perugino ”Pieta” (1493) Olja på panel, 168 x 176 cm Uffizi
Nästa verk är en karaktäristisk bild för Perugino. Det är typiskt hans stil. Han skapade Pietà i 1493 på höjden av sin karriär. Sorgescenen är statisk och utspelar sig ytterst ovanligt under arkaderna. Perugino var mästare på perspektiv. Han bevakade också väl den nya tekniken, oljemåleriet. Denna Pietàscen förmedlar inte känslor, men vi måste respektera hans sätt! Det blygsamma landskapet, den perfekta arkitekturen är ett avsiktligt ändamål. Det refereras till oändligheten. Gester och uttryck skapar en lugn och fridfull atmosfär. Den sittande Maria med Sonen på sina knän är en symbol för ödmjukhet och fromhet.
Eleganta och sublima Pietà-tavlor från Venedig.
Giovanni Bellini (ca.1433-1516)var den som upphöjde det venetianska måleriets standard och stil. Ett ämne som flätats samman genom hela målarens karriär, från allra första början, är Pietà. Här är några av Bellinis mest hjärtskärande exempel:
Giovanni Bellini ”Pieta di Bergamo” (ca.1455) tempera på panel, 52 x 42 cm Accademia Carrara, Bergamo
Den här ”Pietà” byggs på bysantinska ikoner av ”imago pietatis” som det fanns många exempel på i hela Venedig. Daterat till omkring 1455, är det ett av Bellinis tidigaste verk och prototypen för serie av liknande motiv. Ovanför varje figur står namn på grekiska, ytterligare ett bevis på målningens ursprung. Figurernas extrema uttryck för sorg är ovanliga i Bellinis verk.
Mellan 1465 och 1470 målade Bellini ”Brera Pietà”, en bild av medlidande och förtvivlan. I stället för att fokusera på perspektivrummet verkar Bellini vara intresserad av huvudpersonernas sorgsna mänsklighet. Den tysta dialogen mellan Modern och Sonen pågår, samtidigt som Johannes ansikte förmedlar förvirring och rådlöshet. Nedanför på gravväggen står det en kort latinsk inskription: ”Varje gång kommer dessa tår- svullna ögon att framkalla snyftningar, kanske är det Bellinis målning som gråter”.
Giovanni Bellini ”Brera Pietà” (ca.1465) tempera på panel, 86 x 107 cm Pinacoteca di Brera, Milano
”HAEC FERE QVVM GEMITVS TURGENTIA LVMINA PROMANT BELLINI POTERAT FLERE IOANNIS OPVS”
Bellinis verk uppmuntrar oss att deltaga i Jesu lidande, genom att skapa en intim atmosfär för kontemplation och för att få, oss betraktare, att känna sig som om vi delar ett utrymme med de avbildade figurerna.
Bellini skapade sin sista Pietàscenen som en 60-år gammal konstnär. Han var erfaren, hade många elever och alla kallade Giovanni Bellini för pittore ufficiale della Serenissima. Jungfrun håller den döde Sonen i sitt knä, hon är nästan överväldigad av kroppens tyngd som verkar glida bort från henne. Hennes ansikte är blekt av ålderdom. Maria verkar vara utmattad på grund av det omänskliga lidandet.
Giovanni Bellini ”Pietà Martinengo” (ca.1505) olja på panel, 65 x 87 cm Gallerie dell’Accademia, Venedig
En skulptur som tvingar oss till tystnad och koncentration
Denna marmorskulptur förbryllar oss alla, både vanliga turister som reser till Rom och poeter, författare. Varför? Vad finns det i Michelangelos Buonarroti (1475-1564) verk som fångar oss?
Michelangelo Buonarroti ”Pietà” (1498-1500) Marmorskulptur, 174 x 195 cm Peterskyrkan, Vatikanstaten
En skulptur bredvid vilken man fryser orörlig, vilken tvingar fram vår hela koncentration. Michelangelo fick en beställning på marmorstatyn av den franske kardinal Jean Bilheres (1439-99) under konstnärens vistelse i Rom. Pietàn skulle placeras på kardinalens gravsten i Santa Petronellas kyrkan. Konstnären valde själv ett marmorblock i Carrara, eftersom han visste att skulpturen skulle bli hans berömmelse. Arbetet pågick i över ett år.
Maria sitter på toppen av ett stenblock som symboliserar Golgata, och i sitt knä håller hon Jesus nedtagen från korset. Den högra handen stödjer sonen och den vänstra handen är öppen i en presentationsgest: ”det är jag, hans Moder”. Kristus kropp med lutande huvud och höger arm som faller över moderns dräkt skulpturerades med stor kunskap om anatomi. Det ser ut som sonens sista andetag har flytt…
Buonarroti tog hand om varje detalj, varje sena i Kristus lemmar, spikmärken, de draperade tygerna. Ett fragment av Marias fot som sticker ut bakom klänningen. Man ser papillarlinjerna på insidan av händerna. När vi tittar på Michelangelos Pietà, ser vi det starka sambandet mellan ljus och skugga. Det köttiga och det andliga. Stenen och mästarens hand. Egna tankar. Världens oändlighet före oss och efter oss.
”Pietà Bandini” kallad även för ”Florentinska Pietà” (ca.1546-55) Marmor, höjd 226 cm Museo dell´Opera del Duomo Katedralmuseet, Florens
Den här gången skapade Michelangelo en mer personlig bild av Pietà. Skulpturen framställer fyra personer: Jesus, Nikodemos, Maria Magdalena till vänster och Jungfru Maria till höger. I komposition tog Nikodemus Marias plats, medan hon själv tillsammans med Maria Magdalena stödjer Jesu kropp. Sonens dödlighet uttrycks mer realistiskt genom att hans kropp sjunker. Rädsla, förtvivlan och smärta kännetecknar alla figurer. Enligt konsthistoriker är Nikodemus ansikte ett självporträtt av Michelangelo, 72 år gammal mästare.
Dramatisk miljö hos El Greco
El Greco ”Pietà” (ca.1570) tempera on panel, 29 x 20 cm Philadelphia Museum of Art
Domenikos Theotokopoulos, kallad El Greco (1541-1614) avvek från den traditionella ikonografin och ändrade kompositionen. Hans förebild var faktiskt Michelangelos ”Florentinska Pietà” vilken han kunde beundra under sitt besök i Rom. I målningen upprepade konstnären den triangulära uppbyggnaden, men istället för att placera Nikodemus på toppen, målade han Maria där uppe med det enorma lidandet i sitt ansikte. El Greco introducerade ett eget landskap med ett berg och tre kors omgivna av en stormig himmel. Dramatisk och mystisk samtidigt…
Med tiden blev Pietàframställningar ett sätt att uttrycka sanningen om livets svårigheter, om kampen och smärtan som följer oss på jorden. En mor som sörjer sin sons död är en mycket sorglig bild. Det är svårt att föreställa sig vad en kvinna som drabbats av en sådan tragedi, kan känna. Moderskapet är för henne ett av de viktigaste värdena i livet. Marias sorg och förtvivlan är djup och äkta. Hennes tragedi är mänsklig, bedrövlig och universell. Hon representerar alla sörjande mammor!
Den moderna ”Pieta”
Käthe Kollwitz (1867-1945) föddes i Preussen (Königsberg) och blev en av de mest kända kvinnliga tecknarna. Hon skildrade ofta lidande barn och kvinnor, effekten av upplevelser som hustru till en läkare i det berlinska fattigkvarteret, Prenzlauer Berg. I den nedan presenterade etsningen avbildade Kollwitz sin yngste sonen Peter (1896-1914) vid 7 års ålder.
Kaetthe Köllwitz ”Kvinna med dött barn” (1903) etsning med gravyr
Tyvärr blev sonen vid 18 års ålder antagen till armén och förlorade sitt liv i första världskriget. Modern hittade lindring i konsten. 1937 utförde hon sitt viktigaste verk, Pietà-skulpturen.
I eftertanke över den döda sonen. Smärtan finns ändå kvar.
Käthe Kollwitz”Moder med sin döde son” (1937-38) bronsskulptur, 37,95 × 28,6 × 39,6 cm Käthe Kollwitzmuseet , Köln
Påskens drama innehåller moderns maktlöshet. I berättelsen om Jesu lidande visar bilderna av nedtagningen från korset det sorgligaste av allt: moment av största förtvivlan och inget tecken alls på uppståndelsen.
Inget hopp alls.
Pietàmotivet handlar om den totala ensamheten. Även om scenen avbildar andra figurer/gestalter, verkar Jungfru Maria vara ensam. Det är bara modern och hennes sorg.
Konstpegel behöver din hjälp mer än någonsin. Jag har inte någon bidrag för att driva portalen. Utan dina donationer kommer jag inte att ha medel för publikationer. Därför är ditt stöd mycket viktigt. Om du gillar det här stället och gillar att läsa mina artiklar – stödja mig! Även en liten belopp har en stor betydelse.
Venedig är den enda stadsstaten som hade ett utländskt imperium som sträckte sig längs den östra Adriatiska kusten och täckte Kreta och Cypern. Serenissima Repubblica di Venezia har varit hennes officiella namn och innebär ”den mest rofyllda”.
Venedig ägde också ett stort område på Venetohalvön. En stark regering bestod av oligarker i antal cirka 200 personer som härstammade av de mest framstående familjer. Republikens styrelseskick kan betraktas som en autokrati med dogen som en härskare. Inom politik var Venedig ganska konservativt, men inom kulturområdet tilläts mycket frihet.
Staden var ett tryckcenter och säte för en utmärkt målningsskola, representerad bland annat av Vivarini, Bellini, Giorgione. I arkitekturen undvek venetianerna risk, de hämtade till sin stad kända arkitekter, t.ex. Sansovino, Palladio eller Sanmichele.
Venetianska konstnärer dyrkade den venetianska staden under flera hundra år.
Främst vill jag koncentrera mig på 1500 och 1600-talet för att återkomma till Venedig igen med Canaletto och Pietro Longhi-skildringar. Serenissimas skönhet måste man smaka försiktigt och noggrann…
Vittore Carpaccio målade Markuslejonet för Palazzo dei Camerlenghi i 1516 Idag i Palazzo Ducale.
Detalj
Lejonet är en imponerande skapelse, som står med bakbenen i vattnet och dess framben på torrt land. En ben vilar fast på en stenig strand och den andra håller upp boken med den traditionella inskriptionen PAX / TIBI / MARCE / EVANGELISTA / MEUS– ” Fred till dig, min Marcus”.
Sankt Markuslejonet avbildat på republiken Venedigs flagga och motto.
Relief i Venedig föreställande Sankt Markuslejonet.
Sankt Markus är Venedigs skyddshelgon och när staden från 600-talet till år 1797 utgjorde en självständig maritim stat, ingick lejonet i statens flagga. Lejonet förekommer även på målningar, som skulptur och relief på flera byggnader i Venedig och dess tidigare besittningar längs den östra adriatiska kusten, även i dagens Kroatien.
Cima da Conegliano (1459-1517) avbildade Markuslejonet med heliga Hieronymus, Maria Magdalena, Johannes Döpare och med St. Marcus (1506-08) olja på panel, 207 x 510,4 cm Galleria dell´Accademia, Venedig
Vittore Carpaccio skildrade ofta Serenissimas interiörer och byggnader. Sankt Ursula poliptyk (1497-98)- scenen med engelska ambassadörer olja på duk, 281 x 252 cm Gallerie dell`Accademia, Venedig
Vittore Carpaccio” Två venetianska damer” (ca.1510) olja på duk, 94 x 64 cm Museo Correr, Venedig
Carpaccio framställer två damer som vilar i den svala atmosfären i en trädgård. Det finns en tes att tavlan framställer två damer, målningen var oerhört populär under 1800-talet, och John Ruskin gav den titel ”The Courtesans”.
Vittore Carpaccio ”Jakt på lagunen” (ca. 1490-95) en fantastisk bild på hur man jagade i den gamla Venedig- på vatten! J. Paul Getty Center Museum
Konst och hantverk av högsta kvalitet hör Venedig till. Hela staden är som ett museum och en bra exempel hur konsten kan existera och dokumentera republikens bästa tider.
Gentile Bellini ”Apostelns Markus predikan i Alexandria” (1504-07) olja på duk, 340 x 770 cm Alexandria liknar väldigt mycket Venedig, eller hur? Pinacoteca di Brera, Milano
Gentile Bellini ”Den heliga korset under” ( ca.1500) I mitten ligger bro San Lorenzo, fint dekorerad. olja på duk, 323 x 420 cm Galleria dell`Accademia, Venedig
Gentile Bellini i ”Processionen på Markusplatsen” (1496) fokuserar mycket på Markusplatsen och domkyrkan, med dess bysantinska kupoler och glittrande mosaiker. olja på duk, 373 x 745 cm Gallerie dell`Accademia
Bellini hade en god förmåga till teckning och noggrannhet i återgivandet av färger och dräktdetaljer som gör hans tavlor så kulturhistoriskt intressanta. Han utförde flera viktiga arbeten för Venedig, vilka idag till stora delar är förstörda. Bland hans främsta verk märks ”Det heliga korsets under” och ”Processionen på Markusplatsen” (1496).
Makt och styre i Venedig
Venedig styrs av rika familjer. Den första dogen valdes redan i 697 och doge hade en närmast absolut makt. Med tiden försvagades dogens styre och delade han på makten med sex rådgivare (signoria).
Konsthistorien återspeglar dessa situation, republikens välstånd och högkonjunktur dokumenterar tre familjedynastier: Vivarini, Bastiani och slutligenmest kända Bellini. Vi kan titta lite närmare på de mest berömda porträtt av venetianska doger.
Lazzaro Bastiani ”Portrrät av dogen Francesco Fescari” (1457-60) Museo Civico Correr
Gentile Bellinis verkstad ”Porträtt av Cristoforo Moro”
Gentile Bellini ”Doge Pasquale Malipiero” (1460-62) tempera på panel, 53,3 x 42,5 cm Museum of Fine Arts, Boston
Gentile Bellini ”Doge Giovanni Mocenigo” (ca.1478) tempera på panel, 63 x 46 cm Museo Correr, Venedig
Marco Basaiti ”Doge Agostino Barbarigo”(1518) olja på panel, 74,5 x 56 cm Museum of Fine Arts, Budapest
Giovanni Bellini ”Doge Leonardo Loredan” (ca.1502) olja på poppelträ, 61,5 x 45 cm National Gallery, London
Under 1700-talet blev Venedig kanske den mest eleganta och förfinade staden i Europa som påverkade konst, arkitektur och litteratur. Men republiken förlorade sitt oberoende när Napoleon Bonaparte erövrade Venedig den12 maj 1797.
Efter det tredje italienska självständighetskriget, blev Venedig, tillsammans med resten av Veneto, en del av det nyligen skapade kungariket av Italien. 1987 fick staden och dess lagun status som världsarv och lockar turister, samt konstälskare från hela världen. Finns det någon vackrare stad än Venedig?
Paradoxalt nog målades imaginära landskap tidigare än verkliga landskap. I religiösa och mytologiska verk uppfanns vanligtvis omgivningen för att betona atmosfären eller dramatiken i det avbildade innehållet.
Igen behöver vi dela landskapsmotiv till två delar av Europa: den norra med flamländska länder och Donau-skolan och den södra med italienska, realistiska miljöer.
Leonardo Da Vinci ”Madonna i grottan”(1483-86) olja på panel, 199 x 122 cm Louvren, Paris
Leonardo da Vinci är ett bra exempel på en konstnär som utforskade egna vägar. ”Madonna i grottan” finns i två versioner och båda domineras av Leonardos vetenskapliga intressen. Hans geologiska och botaniska observationer är utförda med stor detalj och fantasi.
De fyra heliga figurerna placerades vid ingången till grottan mitt i en störande landskap av höga, spruckna stenar som påminner om riktiga (!) klippformationerna i Dolomiterna.
En version från The National Gallery
Louvrens version
Leonardo da Vinci ”Madonna i grottan” (1495-1508) olja på panel, 189,5 × 120 cm National Gallery London
Detaljerna kring botaniken är också noterbara då växterna på tavlan i Louvren är botaniskt korrekta, till skillnad från de i versionen i London som är fantasifulla skapelser av Leonardo.
Hos Andrea Mantegna ser klipporna fullständigt orubbliga ut! Det är en fantasifull framställning av naturen.
Andrea Mantegna ”Kristus på Olivberg” (ca.1455) National Gallery, London
Giovanni Bellini med liknande verk (ca. 1459) -dramatiken är lite mildare National Gallery, London
Alte Pinakothek i München förvarar ett helt unikt verk av Albrecht Altdorfer (ca.1480-1538), den tyske konstnären och kopparstickaren. På sin kända tavla ”Slaget vid Issos” avbildar han den makedonska arméns seger (ledd av Alexander den store) över den persiska armén ledd av Darius II.
Vi kommer att koncentrera oss på landskapet!
Detalj
Bataljmålningen har ett effektivt landskap som är lika bergigt som molnen på himlen. Firmamentet motsvarar stridsscenens drama på slagfältet. Jorden och därmed det mänskliga livet återspeglas tydligt i himlen (och vice versa), precis som solen reflekterar i havsytan. Den eldiga solnedgången fördjupar bara dramatiken…
Albrecht Altdorfer ”Slaget vid Issos” (1529) oil paint/lime panel,158 x 120 cm Alte Pinakothek, Monachium
Albrechts Altdorfer namn är kopplat med landskapsmålningar, många av hans verk representerar den tyska Weltlandschaft (världslandskap). Detta är en typ av komposition i västerländsk målning som visar ett imaginärt panoramisk sceneri sett från en upphöjd utsiktspunkt med berg och lågland, vatten och byggnader. Ämnet för varje målning är vanligtvis en biblisk eller historisk berättelse, och figurerna som omfattar händelse, försvinner i omgivningen.
Albrecht Altdorfer ”Lövskog med St. Göran eller Sank. Göran i kampen mot draken” (1510) olja på pergament monterad på lime, 28 x 22 cm Alte Pinakothek, München En helig riddare är nästan osynlig i skogen som omger honom.
Altdorfer ”Hieronymus-eremit” (1507) 23 x 20 cm Gemäldegalerie, Berlin
Joachim Patinir skapade också i stilen ”Weltlandschaft”. Bildkompositionen innehåller tre färger som är typiska för honom. Kall och blå, floden Styx är huvudelementen i målningen.
Joachim Patinir ”Karon korsar floden Styx”(1520-24) olja panel, 64 x 103 cm Prado, Madrid
Patinir skildrade här himmel och helvete, gott och ont. Till vänster avbildade han en himmelsk plats med kristallblåa floder och en lysande fontän och änglar. Längst till höger finns en mörk himmel som uppslukas av helvetet. Där brinner det. Färgschemat består av bruna klippor och brända träd i helvetet.
Joachim Patinir ”St. Antonius frestelse” (1520-24) olja på panel /Prado, Madrid Patinir utförde den tavlan med sin kollega Quentin Matsys (1466-1530). Grönskande landskap kontrasterar med Antonius frestelse.
Pieter Bruegel i sina landskapsmålningar likställde människan med den levande naturen. Han vävde in den i miljön. Bruegel målade både realistiska landskap och fantastiska skildringar.
”Det stora Babelstorn” (1563) olja på panel, 114 x 155 cm Kunsthistorishes Museum, Wien
”Det lilla Babelstorn” (ca.1563.65) olja på panel, 59,9 x 74,6 cm Museum Boijmans Van Beuningen, Rotterdam
Den flamländska mästaren anpassade och gjorde mer naturliga landskapsmotiv, som visar små figurer i en imaginär scen. Några av hans tidigare målningar, såsom denna med ”Flykten till Egypten”, följer helt Patinir-konventionerna.
Pieter Bruegel den äldre ”Flykten till Egypten”(1563) oil on canvas, 37 x 56 cm Courtauld Institute Galleries, London
Samma period i Italien målade Niccolo dell`Abbate (1509/12-1571) en serie landskap för Cabinet du Roi i Château de Fontainebleau. Konstnären tillämpar formeln för ett stort landskap animerat av små, graciösa figurer. Mycket liknande som hos Joachim Patinir!
Niccolo dell´Abbate ”Proserpinas bortförelse” (1560) olja på duk, 196 x 215 cm Louvre, Paris
Han framställer ett dramatiskt landskap som återspeglar den mytologiska händelsen. Scenen på ängen är lugn, medan de mörka molnen som samlas över Proserpine säger till oss mer än ord för att kommentera hennes sorgliga historia.
Vi återkommer till Florens för att lägga märke till det mest berömda och glorifierade konstverket i världshistorien. Porträttet avbildar Lisa Gherardini, en silkeshandlarens fru, med ett avlägset och mystiskt landskap som bakgrund.
Leonardo da Vinci ”Mona Lisa” (1503) olja på panel, 77 x 53 cm Louvren
Konsthistoriker spekulerar att landskapet bakom damen är det Val di Chiana, en dal i hjärtat av Toscana. Eller är det så att sceneriet bakom Mona Lisa är lika gåtfullt som hennes leende?
Chiesa di San Zaccaria är belägen i stadsdelen Castello i Venedig, precis vid vattnet, sydost om Piazza San Marco. Grundmurarna till kyrkan går tillbaka till 800-talet, men den här byggts om och formats av renässansstil.
Nuvarande kyrkan byggdes mellan 1458-1515.
Benediktinska nunnor som äger kyrkan och klostret beställde 1505 en altartavla av Giovanni Bellini. Det prestigefyllda offentliga uppdraget tvingade honom att tillfälligt lägga ner produktionen av andra tavlor. San Zaccaria-uppdraget gav målaren möjligheten att återvända till denna typ av ämne och utveckla det på ett mer intressant sätt!
Giovanni Bellini ”Pala di San Zaccaria” (1505) oil on panel 500 x 235 cm fortfarande på sitt plats i kyrkan
Målningen hänvisar starkt till Bellinis tidigare verk. Den var en sista altartavla och genomtänkt att vara ett kompendium av fyra olika stilar.
den bysantinska i form av en mosaik på en halvkupol
antika dekorationer, kolumner, pilaster
renässansstil: figurer och arkitektur
den kristna bakgrund, marmortron påminner Salomons tronstol från den Gamla Testamenten
Detalj
I ”Pala di San Zaccaria” är de fyra helgon som vistas:
St. Peter med hans attribut Bibeln och nycklar som symboliserar Guds ord ”Jag kommer att ge dig nycklarna till himmelriket”
Katarina av Alexandria, höll ett palmblad och stod bredvid ett trasigt hjul vilket hänvisar till hennes martyrdom
St. Lucia slet ut ögonen för att blir mindre attraktiv för män efter att ha skickats henne till ett försökshus. En ljus glöd från figurer pekar på hennes namn på latin lux-ljus.
Som sista har vi St. Hieronymus som läser den heliga skrift. Han översatte Bibeln till latin, boken symboliserar hans stora visdom.
Vid foten av Jungfrun är en ängel som spelar ett instrument liknande en fiol.
Det är ingen slump att Bellini avbildade St. Katarina och St. Lucia; de två kloka jungfrurna har varit förebilder för de unga kvinnorna i klostret.
Titta också på hur Giambellini har vinklat ljuset så att det flödar från vänster till höger och skapar en mjuk skugga bakom Kristus till höger. Detta framhäver honom och betonar hans kontur. Det är lätt att missa dessa detaljer om man tittar slarvigt.
Bellini har placerat Jungfru och barnet i den verkliga arkitekturen i kyrkan San Zaccaria. Dessutom kan vi se att på vänster och höger finns bågarna som stödjer valven. Den målade arkitekturen verkar vara en förlängning av det fysiska utrymmet i kyrkan.
Detalj
Som vanligt skapar Bellini en subtil dialog med naturen, som kikar åt höger och vänster om rummet i små delar av himmel, träd, gräsmatta. Men framför allt bekräftas det i spelet av ljus som tränger igenom överallt.
Detalj med Hieronymus
St. Hieronymus storhet framställs med hjälp av Den Heliga Skrift. Detta är hans sinnebild i det kontemplativa livet. De två träden bakom honom, en torr och den andra frödiga, vittnar om hur studien återupplivar de heliga skrifterna.
Detalj med strutsägg
En sådan detalj, längst upp hängande strutsägg, är så lätt att missa. Under medeltiden antogs strutsen – en mycket beundrad fågel – vanligtvis begrava sina ägg i sand och låta solens värme utföra inkubationen. På grund av de unga som växte upp utan föräldraengagemang, trodde man att strutsägget var en idealisk symbol för Marias renhet!
”Pala di San Zaccaria” framkallar en fullständig tystnad, en känsla av tidens upphängning dominerar i scenen. Men Bellinis storhet består exakt i de minsta avvikelserna, i de nästan omöjliga skillnaderna i gester och uttryck som skapar en subtil dynamik, en djupgående ”sacra conversazione”.
Är detta verkligen ett ”samtal”? Varför riktar alla figurer sina blickar nedåt? Denna lugna scen skapar en atmosfär för eftertanke. Att ägna sig åt undersökningar och reflektioner är ett äldre mans arbete, vars frukt är livets fulländning, och det är ett tecken på perfektion vad gäller förståelse och budskap.
Den venetianska renässansmålaren Giovanni Bellini (1430-1516) var en av de mest intressanta konstnärerna i italiensk konsthistoria. Detta bekräftas av hans nästa altarverk, pala di San Giobbe, utförd cirka 1486-88 av den 50-årige konstnären. Ett minnesvärt mästerverk som markerade den slutgiltiga ankomsten av den typiska venetianska kromatismen, vilket kännetecknade Serenissimas renässansstil.
”Självporträtt”(ca.1500) bevarat på Musei Capitolini i Roma
Chiesa di San Giobbo, Venezia
Rekonstruktion, hur det ser ut i kyrkan!
Kyrkan är tillägnad Sankt Job. Den är en av de fem votivkyrkorna som byggdes i Venedig efter ett pestutbrott. Arbetet påbörjades 1450, pausade fram till 1470 och invigdes slutligen 1493, som ett av de första exemplen på renässansarkitekturen i staden. Till kyrkan utfördes även andra verk.
Vittore Carpaccio ””Presentation av Jesus i templet” (1510) olja på pannå, 421 x 236 cm Gallerie dell`Accademia
”Pala di San Giobbo” 471 x 258 cm
Detta stycke var förmodligen inspirerat av San Cassiano Altarpiece (1475–76) av Antonello da Messina och utvecklade vidare den verkets innovationer. Eftersom dateringen av Bellinis målning är osäker kan ett sådant beroende inte bevisas. Avbildningen av helige Sebastian och Job indikerar att målningen skapades i samband med pesten, troligen 1487.
Antonello da Messina 1475-76 Kunsthistorisches Museum, Wien
Pala di San Giobbo har inga landskapsmotiv som i tidigare liknande tavlor. Verket visar en helig konversation (sacra conversazione) mellan Madonna, barnet och några helgon. Jungfrun dominerar; hon sitter på en hög tron av marmor täckt i blå och vit dräkt och lyfter sin vänstra hand i en välsignelsegest.
Vid hennes fötter sitter tre musikerande änglar, fokuserande framför allt på melodi. Alla figurer är i symmetriska positioner: tre änglar, tre helgon till vänster och till höger. Den tavlan är byggd enligt matematiska, geometriska regler. Det hela skapar en otrolig harmoni och balans. Triangelkompositionen är en nyhet introducerad av Bellini i altar målningarna.
På vänster sida av altaret finns St. Franciscus, Johannes Döparen med sina typiska, lockiga hår och en naken Job.
St. Dominik, biskop Louis av Toulouse och St. Sebastian på högersidan. Kontrastivt: På ena sidan en naken, gammal man ställdes i motsats till den apolloniska vackra Sebastian, som visas med händerna bundna bakom ryggen och genomborrad av 2 pilar. Den unge pojkens skönhet, hans ansiktsuttryck och ljuset som smeker hans kropp visar att Bellini perfekt hade lärt sig av Antonello da Messina.
Oljetekniken gör målningen mer atmosfärisk, så att hela scenen verkar vara genomträngd av ett diffust ljus som smeker formerna och försiktigt lindar dem med skuggor. Konturerna är så mjuka…
Den övre delen har ett vackert koftad tak. För att utföra detta krävs behärskning av perspektiv! Bakom Madonnan finns en mörk nisch. I den halvkupolen finns en förgylld mosaik, stenornament och ett citat: ”Ave Maria Gratia Plena”. Alltså är Madonna avbildad i basilikan San Marco! Hur kunde det vara annorlunda? Bellini älskade Venedig och Serenissima älskade honom! Ingen målare hade så mycket respekt som Giambellini.
Pala di Pesaro är en altartavla utförd av Giovanni Bellini (1433-1516) till San Francesco-kyrkan i Pesaro. Ordet pala kommer antagligen från italienska palesa och innebär synlig, avslöjad, upptäckt.
Altarställning hade form av ett rektangulärt bord med en målning som visar Sacra Conversazione i mitten. Bellini utförde ett mönster av altartavlor som gällde för den typen av målningar under nästa århundrade.
Den altartavlan är ett av Bellinis mogna verk, men det råder tvivel om dess datering och vem som har varit beställare. Verket var beläget i St. Francesco-kyrkan, men idag kan vi beundra det på Museo Civico i denna stad. Konsthistoriker daterar tavlan mellan 1471-1483. Det finns några teoretiska tvister om detta. Jag tror att det räcker att nämna de mest troliga:
en hypotes kopplar altarstycke till bröllopsfirandet mellan Constanzo I Sforza (härskare av Pesarro) och Camilla d`Aragona i 1474.
religiösa dispyter som diskuteras vid epok, som den mellan franziskaner och dominikaner
familjens Sforza dominans på Castello di Gradara avslutades 1463 när Malatesta från Rimini erövrade det men så småningom var tvungen att överge den tillbaka. Altaret-skapande skulle därför fira fästningen.
Ett viktigt aspekt är en tidig användning av oljemålningstekniken, blåsmalt (en biprodukt i den venetianska glasindustrin från Murano) som i Venedig nådde faktiskt popularitet först efter besöket av Antonello da Messina i norra Europa (1475). Bellini var mycket intresserad av den nya flamländska tekniken och experimenterade för att utmana sig själv. Pala di Pesaro består av en krönings- eller pieta-tavla, ett centralt stycke ”Jungfru Marias kröning”, två pelare med fyra helgon på varje sida och en predella betecknad med sju målningar.
Mittpanelen
Huvudtavlan visar Jungfruns kröning, ovanligt visad på jorden snarare än i himlen. Till vänster har vi St. Peter och St. Paulus och till höger – St. Hieronymus med St. Franciskus. Maria med Kristus sitter på en marmortron vars öppna rygg avslöjar ett realistiskt stenigt landskap, omgiven av en gräns som är identisk med den ursprungliga förgyllda ramen. Duvan ovanför symboliserar den Helige Ande i sällskap med keruber och serafer. Långt borta kan man se Castello di Gradara och det mjukt böljande landskapet från Umbrien.
Lägg märke till golvet! Marmorgolvet betonar kompositionens perspektiv och balans. Kort sagt, perspektiven här är ett mästerverk!
Pieta Pinacoteca Vaticana 106 x 84 cm
”Pietà” bryter bort från tidigare ikonografi. Här vilar Kristus kropp inte framifrån utan på kanten av graven. En tjänare håller upp Kristus bakifrån, medan Nikodemus räcker en burk med salva till en knäböjande Maria Magdalena, som håller i Kristus hand.
Pelare på vänster sidan framställer fyra helgon som:
St. Katarina av Alexandria med hennes attribut- spikförsedd trähjul
St. Laurentius (Lorenzo) – hans kännetecken är halster, iförd dalmatika (lång liturgisk plagg med vita ärmar)
St. Antonio – avbildad med Jesusbarnet och alltid med vita lilja i handen
Sista helgonet var San Giovanni Batista – Johannes Döpare
På högersidan av pelare träffar vi:
välsignade Michelina av Pesaro, Bernardino av Siena, biskop Louis av Tuluse och aposteln St. Andreas
Många av dessa heliga befordrades av franciskanerna runt denna tid under 1480-talet.
”St.Göran med drake” i predellan
Predella med St. Göran och drake är på vänster sida. Scenen är idealiserad och kraftfullt dynamisk i gesten av helgonet och den lite galna hästen. Landskapet är tydligt definierat, särskilt i grusbädden där den sårade draken dras. Giovanni Bellini har inte glömt prinsessans närvaro, som bevittnar hela händelsen.
”Omvandling av St. Paul”
”St. Hieronymus i öknen”
”Kristi födelse” utspelar sig i den umbriska landskapet
”St. Franciscus får stygmater”
”Korsfästelsen av St. Peter”
”St. Terentianus” militär-helgon, skyddare av Pesaro
Valet av de heliga är inte slumpmässigt: Franciskus var kopplad till den franciskanska ordern. San Giorgio var ett berömt motiv populärt också under renässansen. San Terenzio har varit beskyddaren av Pesaro, här avbildad som en forntida romersk soldat. Imponerande, men med hjälp av ikonografiska framställningar berömde Bellini familjens Sforza civil och militär makt!
Den stämningsfulla stilen och harmoniska kompositionen, samt användningen av oljefärg (med dess färgstyrka och glans), allt detta bidrog till Bellinis förtjänstfulla titel som pittore ufficiale della Serenissima.
KONSTSPEGEL 