Kristus led och dog på korset för att rädda mänskligheten. Vi upplever hans död och uppståndelse år efter år under Påsktiden.Triduum sacrum (de tre heliga påskdagarna) är tiden när vi kan fundera lite mer om livet, döden, sorgen och lidanden. Konstnärer har genom historien mediterat över denna händelse och dess viktigt betydelse. Vi alla sörjer Jesus död men hur livsavgörande var det för Maria? Kvinnan som födde honom, som såg honom döende på korset…
Scenen som visar Jungfru Maria tillsammans med Jesus döda kropp kallas för Pietà. Ordet betyder på italienska medlidande eller sorgsen ömhet. Ämnet introducerades i vår bildkonst redan under senmedeltiden. Renässansen kännetecknades av ett stort intresse för människan och hennes fysiska och psykiska materia.Den sörjande Maria väckte känslor och tog sin förtjänade plats kring den lidande Jesus. Berättelse finns inte beskriven i Bibeln men både nederländska och italienska konstnärer började skapa känsloladdade verk av det som händer efter Jesus korsfästelse och död.
Rogier van der Weyden ”Korsnedtagningen” (ca.1435) olja på panel, 220 x 262 cm Museo del Prado, Madrid
Rogier van der Weyden (ca.1400-64) var den främsta företrädaren för det nederländska måleriet. ”Korsnedtagningen” bekräftar hans otroliga arbete, förmågan att avbilda levande figurer och starka färger. Vår uppmärksamhet dras till den svimmande Jungfru Maria- hennes kropp klädd i en blå mantel, som är framställd parallellt med Kristus kropp, båda armarna är utbredda i en liknande position. Konstnären betonade moderns lidande med sonens plågor. Det är en viktig aspekt, särskilt när vi tänker på van Weydens nästa verk: Pietà.
Rogier van der Weyden ”Pietà” (1441) Olja på panel, 32,5 x 47,2 cm Royal Museum of Fine Arts of Belgium, Brussels
Maria från Magdala och Johannes stödjer Maria, men denna sorg är otröstlig. Hon är alldeles förtvivlad och förkrossad. Den flamländska målaren utförde scenen med dramatik och skicklighet i detaljerna. Jungfruns varje lidande gest är perfekt återgiven.
Devotio moderna – en konst att meditera med hemma
Devotio moderna – rörelsen föddes i Nederländerna och dess mål var innerlig fromhet, att följa Kristus genom deltagande i bibliska scener.
Petrus Christus ”Pieta” (ca.1450) Olja på trä, 25,4 x 35 cm Metropolitan Museum of Art, New York
Petrus Christus (ca.1410-72) var influerad av sina stora kollegor som Jan van Eyck och Rogier van der Weyden. Själv introducerade han en lyrisk stämning och mjuka linjer i sina religiösa framställningar. Hans ”Pietà”, avsedd för privat hängivenhet (devotio moderna), skildrar sorg över Kristus döda kropp på ett sätt som bidrar till kontemplation. Helgonen bär samtida klädsel, på marken ligger föremål ur passionshistorien (s.k Arma Christi). Allt detta gav en känsla av personligt närvarande i passionen. Jungfrus ställning är tänkt att indikera att hon lider tillsammans med sin son. Att meditera över Kristus smärtor var ett sätt för troende att fördjupa sin andlighet. Det var något religiösa bilder hjälpte till med.
Stabat mater dolorosa
Rogier van der Weyden ”Korsfästelse med Jungfru Maria och Johannes” (ca.1460) Olja på ek, 323 x 192 cm El Escorial, Madrid
”Stabat mater dolorosa” är en hymn och handlar om Jungfrus sorg efter Kristus korsfästelse. Texten skrevs av Jacopo da Todi (ca.1230-1306) franciskanmunk från Italien. Många kända kompositörer har tonsatt stycken som sedan 1700-talet ingår i den romerska liturgin.
Under korset står Mariasörjande vid sonens sidadär han dog för syndig värld.Jesu plågor henne bränner,och hon modershjärtat kännergenomborrat av ett svärd. O hur sorgsen, hur bedrövad
övergiven trots berövad
är Guds moder i sin nöd!
Scenen åskådligjorde Rogier van der Weyden och placerade faktiskt Maria och Johannes under korset. Deras vita kläder kontrasterar starkt mot den röda baldakinen ovanför den heliga kroppen. De fyra evangelisterna berättar att Jungfrun var involverad vid korsfästelsen i Golgata, men bara Johannes lyfter fram just hennes roll och närvaro.
Tizian ”Mater dolorosa” (1554) Olja på duk, 68 x 61 cm Prado
”Och när Jesus såg sin moder och bredvid henne den lärjunge som han älskade, sade han till henne:”Moder, låt honom vara din son.” Sedan sa han till sin lärjunge: ”Låt henne vara din moder!” (Joh. 19:25-27)
Pietà från Askeby
Pietàmotivet fick en enorm stor spridning i hela Europa, inte bara i måleri, men också i skulptur. Det internationella religiösa läget och andan präglade naturligtvis Sverige. I Askeby (Östergötland) finns ett kvinnlig cistercienskloster som har bevarat en av vårt lands bäst bibehållna Pietàscener. Enligt min mening- det vackraste. Skulpturen föreställer den sörjande Maria med Kristus i hennes knä. Jungfrun håller ömt om sonens sårade kropp och betraktar honom stillsamt med kärlek och medlidande.
Altarskåp med Pietà Nordtyskt beställningsarbete från1440-talet, träskulptur Askeby, Östergötland Bevaras idag på Statens Historiska museer
En av de starkaste litterära beskrivningarna till Pietà kan vi läsa hos den heliga Birgitta (1303-73) och det är det mest betagande som jag har hittat:
"Sedan togs han ned från korset, och jag mottog honom i mitt knä som en spetälsk och alldeles blåvitt, ty hans ögon voro döda och blodfyllda, hans mun kall som snö, hans skägg var som snören, hans ansikte var förlamat och hans händer voro så förstelnade, att de inte kunde böjas ned över bröstet utan över magen, ungefär vid naveln. Så som han hängt på korset, så hade jag honom i knäet, och han var liksom förlamad i alla lemmar". Efter några meningar avslutar Jungfru Maria med ett memento riktat till Birgitta: "Se, min dotter, detta har min son lidit för dig."(Rev I:10) Reuelaciones Sanctae Birgittae, Riksarkivet, Stockholm
En polsk accent- Pietà från Tubądzin
Krakow verkstad ”Pietà från Tubądzin” (ca.1450) tempera på panel /and gold on lime, 134 x 86 cm Nationalmuseum, Warszawa
Verket skapades av en anonym polsk konstnär känd i konstlitteraturen som Begråtande-Mästare. Målningen föreställer enligt Pietà-mönstret Jungfrun, som håller den döde Jesus i sitt knä. En lyrisk stämning dominerar hela scenen. Kristus kropp är stel, hans armar är böjda och hans huvud är slappt bakåtlutat. Kroppen är fläckad av blod och musklerna är spända. Marias mörka, sorgsna dräkt kontrasterar mot det ljusa tyget (perizonium) på Kristus kropp. På båda sidor flyger änglar som håller i sina händer ”arma Christi” – föremål ur passionsdramat (tång, lans, svamp på käpp). Tendensen är här helt klar, Jungfru Maria är deltagande och lidande.
Passionens och pietà målningar var en utmaning för konstnärer både på grund av svårigheten att förevisa en naken kropp och att förmedla starka känslor. Målare från nordliga länder kombinerade detaljernas realism med en mycket stiliserad komposition. Italienare koncentrerade sig på patoset. En sak är gemensam för alla framställningar: Kristus ligger med huvudet mot vänster, på Marias högra sida. Anatomi och proportioner kan skilja sig från varandra, men scenen förmedlar alltid starka, genuina känslor.
Dramatisk ”Pietà” av Ercole de Roberti
En italiensk målare från Ferraroskolan, Ercole de Roberti (1456-96) skildrade ”Pietà” som en dramatisk scen med den spöklika folkmassan i bakgrunden. Den lilla tavlan uttrycker hans djupa emotionella reaktion på passionshistorien, och den okonventionella skildringen av ämnet är enkel och sparsam. Inga stora detaljer finns i berättelsen. Kristus icke-idealiserade bleka kropp, Marias ångestfyllda ansikte framkallar en intensiv och känslomässig effekt.
Ercole de Roberti ”Pietà” (1495) Olja på panel, 33 x 30 cm Walker Art Gallery, Liverpool
Patos förstärks av det kala, steniga landskapet och de taggiga konturerna av Jungfruns mantel. I bakgrunden upprepade Ercole da Roberti tydligen scenen med Jesus korsfästelse. Naturen återspeglar sorgens dramatiska egenskaper. Marias och Jesus kropp skapar den nakna sanningen om tragedin och ger en universell betydelse för mänskligheten.
Pieta från Avinion-”Villeneuve Pietà”
Pietà från Villeneuve-lès-Avignon är utan tvekan den största franska målningen från 1400-talet. Verket tillskrivs Enguerrand Quarton (ca.1415-66)- en målare från Picardie, verksam i Provence.
Enguerrand Quarton ” Pieta från Avinion” (ca.1455) Tempera och guld på valnötsträpanel, 163 x 218 cm Louvre
Bilden har sin källa i litterära beskrivningar av Kristus passion som å ena sidan betonade identifikation med Jesu liv, och å andra sidan åskådliggjorde beskrivningar av hans lidanden. Runt guldbakgrunden finns inskriptionen från den bibliska Jeremias klagovisor:
”Låt det inte drabba er, alla ni som passerar längs vägen. Kom se er omkring, se på mig! Finns det någon smärta som kan jämföras med min smärta, det som har gjorts mot mig?” (Jeremias 12:1-6)
Pietro Perugino (ca.1450-1523) skildrar två olika Pietàscener
Pietro Perugino ”Pietà Gonfalon” (ca.1472) olja på duk, 128 x 165 cm Galleria Nazionale dell’Umbria, Perugia
Pietro Perugino (ca.1450-1523) representerade den umbriska skolan. Hans Pietà på duken är i betydligt sämre skick för att den tillverkades som en gonfalon (fana till processionen) till franciskanerklostret i Farneto, nära Perugia. Det är ett tidigt verk av konstnären och framställer Jesus blåaktiga kropp, endast klädd i ”perizonium”. Kristus ligger på Marias knän; alla hans sår är synliga. Till vänster knäböjer den helige Hieronymus traditionellt avbildat med lejonet, till höger Maria Magdalena, som liknar Botticellis kvinnor. Det är inte underligt, för båda konstnärerna var vänner.
Pietro Perugino ”Pieta” (1493) Olja på panel, 168 x 176 cm Uffizi
Nästa verk är en karaktäristisk bild för Perugino. Det är typiskt hans stil. Han skapade Pietà i 1493 på höjden av sin karriär. Sorgescenen är statisk och utspelar sig ytterst ovanligt under arkaderna. Perugino var mästare på perspektiv. Han bevakade också väl den nya tekniken, oljemåleriet. Denna Pietàscen förmedlar inte känslor, men vi måste respektera hans sätt! Det blygsamma landskapet, den perfekta arkitekturen är ett avsiktligt ändamål. Det refereras till oändligheten. Gester och uttryck skapar en lugn och fridfull atmosfär. Den sittande Maria med Sonen på sina knän är en symbol för ödmjukhet och fromhet.
Eleganta och sublima Pietà-tavlor från Venedig.
Giovanni Bellini (ca.1433-1516)var den som upphöjde det venetianska måleriets standard och stil. Ett ämne som flätats samman genom hela målarens karriär, från allra första början, är Pietà. Här är några av Bellinis mest hjärtskärande exempel:
Giovanni Bellini ”Pieta di Bergamo” (ca.1455) tempera på panel, 52 x 42 cm Accademia Carrara, Bergamo
Den här ”Pietà” byggs på bysantinska ikoner av ”imago pietatis” som det fanns många exempel på i hela Venedig. Daterat till omkring 1455, är det ett av Bellinis tidigaste verk och prototypen för serie av liknande motiv. Ovanför varje figur står namn på grekiska, ytterligare ett bevis på målningens ursprung. Figurernas extrema uttryck för sorg är ovanliga i Bellinis verk.
Mellan 1465 och 1470 målade Bellini ”Brera Pietà”, en bild av medlidande och förtvivlan. I stället för att fokusera på perspektivrummet verkar Bellini vara intresserad av huvudpersonernas sorgsna mänsklighet. Den tysta dialogen mellan Modern och Sonen pågår, samtidigt som Johannes ansikte förmedlar förvirring och rådlöshet. Nedanför på gravväggen står det en kort latinsk inskription: ”Varje gång kommer dessa tår- svullna ögon att framkalla snyftningar, kanske är det Bellinis målning som gråter”.
Giovanni Bellini ”Brera Pietà” (ca.1465) tempera på panel, 86 x 107 cm Pinacoteca di Brera, Milano
”HAEC FERE QVVM GEMITVS TURGENTIA LVMINA PROMANT BELLINI POTERAT FLERE IOANNIS OPVS”
Bellinis verk uppmuntrar oss att deltaga i Jesu lidande, genom att skapa en intim atmosfär för kontemplation och för att få, oss betraktare, att känna sig som om vi delar ett utrymme med de avbildade figurerna.
Bellini skapade sin sista Pietàscenen som en 60-år gammal konstnär. Han var erfaren, hade många elever och alla kallade Giovanni Bellini för pittore ufficiale della Serenissima. Jungfrun håller den döde Sonen i sitt knä, hon är nästan överväldigad av kroppens tyngd som verkar glida bort från henne. Hennes ansikte är blekt av ålderdom. Maria verkar vara utmattad på grund av det omänskliga lidandet.
Giovanni Bellini ”Pietà Martinengo” (ca.1505) olja på panel, 65 x 87 cm Gallerie dell’Accademia, Venedig
En skulptur som tvingar oss till tystnad och koncentration
Denna marmorskulptur förbryllar oss alla, både vanliga turister som reser till Rom och poeter, författare. Varför? Vad finns det i Michelangelos Buonarroti (1475-1564) verk som fångar oss?
Michelangelo Buonarroti ”Pietà” (1498-1500) Marmorskulptur, 174 x 195 cm Peterskyrkan, Vatikanstaten
En skulptur bredvid vilken man fryser orörlig, vilken tvingar fram vår hela koncentration. Michelangelo fick en beställning på marmorstatyn av den franske kardinal Jean Bilheres (1439-99) under konstnärens vistelse i Rom. Pietàn skulle placeras på kardinalens gravsten i Santa Petronellas kyrkan. Konstnären valde själv ett marmorblock i Carrara, eftersom han visste att skulpturen skulle bli hans berömmelse. Arbetet pågick i över ett år.
Maria sitter på toppen av ett stenblock som symboliserar Golgata, och i sitt knä håller hon Jesus nedtagen från korset. Den högra handen stödjer sonen och den vänstra handen är öppen i en presentationsgest: ”det är jag, hans Moder”. Kristus kropp med lutande huvud och höger arm som faller över moderns dräkt skulpturerades med stor kunskap om anatomi. Det ser ut som sonens sista andetag har flytt…
Buonarroti tog hand om varje detalj, varje sena i Kristus lemmar, spikmärken, de draperade tygerna. Ett fragment av Marias fot som sticker ut bakom klänningen. Man ser papillarlinjerna på insidan av händerna. När vi tittar på Michelangelos Pietà, ser vi det starka sambandet mellan ljus och skugga. Det köttiga och det andliga. Stenen och mästarens hand. Egna tankar. Världens oändlighet före oss och efter oss.
”Pietà Bandini” kallad även för ”Florentinska Pietà” (ca.1546-55) Marmor, höjd 226 cm Museo dell´Opera del Duomo Katedralmuseet, Florens
Den här gången skapade Michelangelo en mer personlig bild av Pietà. Skulpturen framställer fyra personer: Jesus, Nikodemos, Maria Magdalena till vänster och Jungfru Maria till höger. I komposition tog Nikodemus Marias plats, medan hon själv tillsammans med Maria Magdalena stödjer Jesu kropp. Sonens dödlighet uttrycks mer realistiskt genom att hans kropp sjunker. Rädsla, förtvivlan och smärta kännetecknar alla figurer. Enligt konsthistoriker är Nikodemus ansikte ett självporträtt av Michelangelo, 72 år gammal mästare.
Dramatisk miljö hos El Greco
El Greco ”Pietà” (ca.1570) tempera on panel, 29 x 20 cm Philadelphia Museum of Art
Domenikos Theotokopoulos, kallad El Greco (1541-1614) avvek från den traditionella ikonografin och ändrade kompositionen. Hans förebild var faktiskt Michelangelos ”Florentinska Pietà” vilken han kunde beundra under sitt besök i Rom. I målningen upprepade konstnären den triangulära uppbyggnaden, men istället för att placera Nikodemus på toppen, målade han Maria där uppe med det enorma lidandet i sitt ansikte. El Greco introducerade ett eget landskap med ett berg och tre kors omgivna av en stormig himmel. Dramatisk och mystisk samtidigt…
Med tiden blev Pietàframställningar ett sätt att uttrycka sanningen om livets svårigheter, om kampen och smärtan som följer oss på jorden. En mor som sörjer sin sons död är en mycket sorglig bild. Det är svårt att föreställa sig vad en kvinna som drabbats av en sådan tragedi, kan känna. Moderskapet är för henne ett av de viktigaste värdena i livet. Marias sorg och förtvivlan är djup och äkta. Hennes tragedi är mänsklig, bedrövlig och universell. Hon representerar alla sörjande mammor!
Den moderna ”Pieta”
Käthe Kollwitz (1867-1945) föddes i Preussen (Königsberg) och blev en av de mest kända kvinnliga tecknarna. Hon skildrade ofta lidande barn och kvinnor, effekten av upplevelser som hustru till en läkare i det berlinska fattigkvarteret, Prenzlauer Berg. I den nedan presenterade etsningen avbildade Kollwitz sin yngste sonen Peter (1896-1914) vid 7 års ålder.
Kaetthe Köllwitz ”Kvinna med dött barn” (1903) etsning med gravyr
Tyvärr blev sonen vid 18 års ålder antagen till armén och förlorade sitt liv i första världskriget. Modern hittade lindring i konsten. 1937 utförde hon sitt viktigaste verk, Pietà-skulpturen.
I eftertanke över den döda sonen. Smärtan finns ändå kvar.
Käthe Kollwitz”Moder med sin döde son” (1937-38) bronsskulptur, 37,95 × 28,6 × 39,6 cm Käthe Kollwitzmuseet , Köln
Påskens drama innehåller moderns maktlöshet. I berättelsen om Jesu lidande visar bilderna av nedtagningen från korset det sorgligaste av allt: moment av största förtvivlan och inget tecken alls på uppståndelsen.
Inget hopp alls.
Pietàmotivet handlar om den totala ensamheten. Även om scenen avbildar andra figurer/gestalter, verkar Jungfru Maria vara ensam. Det är bara modern och hennes sorg.
Konstpegel behöver din hjälp mer än någonsin. Jag har inte någon bidrag för att driva portalen. Utan dina donationer kommer jag inte att ha medel för publikationer. Därför är ditt stöd mycket viktigt. Om du gillar det här stället och gillar att läsa mina artiklar – stödja mig! Även en liten belopp har en stor betydelse.
Marie Louise Catharina Breslau, som senare skulle kallas bara Louise Breslau, föddes i München i december 1856 i en sekulär tysk-judisk familj av polsk härkomst. När hon var två år gammal, flyttade familjen till Zürich på grund av hennes fars arbete (förlossningsläkare).
Livets omständigheter kan förändras så oväntat…1866 dog plötsligt dr. Bernhard Breslau och Maria Louise drabbades knappt 9 år gammal av astma. Flickan blev ofta sängliggande. Hon ägnade sig då åt att rita och skissa. När hennes hälsa försämrades, tillbringade hon tid i ett kloster nära Bodensjön. Maria Louise var mycket intresserad av konst och hon fortsatte att skissa under tonåren.
"Självporträtt" (1891) olja på mahogny trä, 46 x 39 cm
Strasbourg Museum of Modern and Contemporary Art
Ett nytt liv i Paris
Breslau trotsar normerna för kvinnor och flyttar till Paris, för att anmäla sig till Académie Julian, grundad som ett privat alternativ till den statliga École Nationale des Beaux-Arts. Det blev ett bra beslut! Hon mötte där andra kvinnliga studenter som: Sarah Purser (Ireland), Sophie Schaeppi (Schweiz), Maria Feller (Italien), Marie Bashkirtseff (Ryssland), Jenny Zillhardt och hennes syster Madeleine. Madeleine blir faktiskt Breslaus livslånga följeslagare.
”Les amies” (1881) olja på duk, 85 x 160 cm Musée d’Art et d’Histoire (MAH), Genève Maria Feller (vänster), Sophie Schäppi (centrum) och Louise (till höger)
”Hemma ” (1885) olja på duk, 127 x 154 cm Musee d`Orsay, Paris
”Engelsk pianist” (1885)
Ofta blev Louise Breslau nedstämd av tvivel: "Om jag inte kan ge ett nytt och säkert bevis på mitt värde, är jag förlorad" skrev hon i januari 1885.
Madeleine Zillhardt ”Louise Catherine Breslau et ses amis” Paris: Éditions des Portiques (1932)
Louise Breslau ställer ut på Parissalongen och blir en eftertraktad porträttör. Vid 23 års ålder var hon den enda kvinnliga studenten som hade en målning utställd på den högt uppskattade Salongen. Hon öppnar sin egen målarstudio, byter namn till Louise Catherine och blev så småningom den tredje kvinnliga artisten och den första utländska konstnärinnan som tilldelades Frankrikes hederspris.
Var hon impressionist?
Under årens lopp är Breslau väl ansedd bland sina kollegor, inklusive Edgar Degas. Även om hon inte anpassade sig till impressionisterna, målade hon ofta med drag typiska för stilens smak och egenskaper. Några av hennes målningar visar skissartade penseldrag.
”Porträtt av Mademoiselle Julie Feurgard ” (Under äppelträden] 1886 Olja på duk, 171,5 x 186,5 cm Musée cantonal des Beaux-Arts de Lausanne
Detta ovanligt porträtt visar en kvinna i naturlig storlek som målar utomhus och stirrar på sina betraktare. Breslau fortsätter med sin kamp för de kvinnliga målarnas erkännande!
”Ung flicka läser vid ett fönster” (1912)
Tavlan kommer från en senare period. En obestridligt bevis för att kalla Louise Breslau för en impressionistisk målarinna.
Pastellteknik. Pastellporträtt
Louis Breslau älskade pastellteknik. Dess subtila charm och möjligheter till ljusskildringar. Tekniken återupplivades faktiskt av Edgar Degas och de andra impressionisterna.
”Modister” (1899)
”Porträtt av Mademoiselle Adeline Pozanska som barn” (1891) pastell, 30.5 x 76 cm Musée du Louvre
”Sittande barn” (1892) pastell på papper, 105×110 cm privat samling”Porträtt av M.E.N. Fernando” (1906) pastell 107 x 99 cm Museum of Fine Arts, Rouen
”Porträtt av Anatole France ( 1921)) pastell 60,1 x 49,6 cm Slott i Versailles
Poetiska skildringarav Madeleine Zilhardt
Vi vet inte så mycket om förhållandet mellan de två konstnärinnor. Tider och regler var inte gynnsamma för kvinnoaffärer. De träffades på Academie Julien och flyttade ihop redan 1886. Relationen varade en livstid och Madeleine skulle synas i många av Breslaus målningar. Vi kan se några av de vackraste:
”La vie pensive”, ”Det eftertänksamma livet” (1908) olja på duk, 175 x 160 cm Kantonalmuseum, Lausanne
Vardagsrumscenen utspelar sig i huset i Neuilly-sur-Seine. Det vanliga, lugna livet. Som ofta skildrar Breslau sig själv bakifrån, och avslöjar bara sin profil. Med glädje och intimitet skildrar hon Madeleine- sin förtrogna modell, musa och anhängare.
Madeleine Zilhardt (1863-1950) blev en av sin tids mest originella dekoratörer. De två kvinnorna blir ett viktigt par i den parisiska konstscenen. Efter Louise Breslau död (1927) tillbringade Madeleine resten av sitt liv med att föreviga sin livspartners arbete och donera hennes konst till olika museer. Runt sextio pasteller och teckningar finns nuvarande på Musée des Beaux-Arts i Dijon.
Vem vet kanske konstnären Marie Louise Catharina Breslau
”Madeleine” (1889) pastell på papper lagt på kartong, 42,5 x 30 cm
”La Toilette” (1898) privat kollektion
”En ung kvinna sovande i en stol” (1904)
”Morgonlat” (1910)
Mitt favorit verk
Saint- Quentin är hemstaden för Madeleine Zillhardt. Det lokala museet Antoine-Lécuye äger ett ovanligt pastellporträtt skapat av Louise Breslau.
Porträtt som inte bara skildrar kvinnan.
Det framställer kärlek, förtroende och kvinnlighet. Det är otroligt svårt att överföra känslor, att skapa utrymme för detta. Louis Breslau lyckades att göra det! Madeleines ögonen verkar att säga så mycket. Den outsägliga skönheten.
”Porträtt av Madeleine: sous la lampe” (1912) Musée Antoine Lécuyer, Saint-Quentin
Den svenska accenten- Ernst Josephson (1851-1906)
Porträttet är daterat 1886 och möjligen utfört under ett besök hos konstnärskollegan Allan Österlind som också vistades i Frankrike och umgicks med Louise Breslau. Som vi vet, var Ernst Josephson en sinnebild för parisbohemen. Hatten och spritglaset, den röda näsan, var attribut för den svenska konstnären.
Louis Breslau ”Porträtt av Ernst Josephson” (1886) olja på duk, 81 x 65,x5 cm Nationalmuseum, Stockholm
Ernst Josephson skildrade i gengäld sin kamrat. Inga utmärkande egenskaper heller. Ingenting som kan visa på hennes yrkesbana. Hämnades Josephson för att han framställdes som ett fyllo?
Kanske.
Båda verken kan beundras på Nationalmuseum i Stockholm.
Ernst Josephsson ”Porträtt av Louise Breslau ( 1886) olja på trä, 54,5 x 44,5 cm Nationalmuseum, Stockholm
Sista levnadsåren
Louise var 62 år gammal när det första världskriget slutade och hon visade sin patriotism genom att avbilda franska soldater. Efter kriget började hon dra sig ifrån offentligheten, men älskade fortfarande att underhålla sina vänner.
”Georges Guynemer” (febr.1916) en fransk stridsflygare, avled några månader senare -den 11 sept.1917
Louise Catherine Breslau dog i maj 1927, 72 år gammal. efter att ha lidit av en lång och försvagande sjukdom. Enligt hennes önskemål fördes hennes kropp till den lilla schweiziska staden Baden där hon begravdes bredvid sin mor.
Hon levde sitt liv fullkomligt! Louise engagerades i konstliv i Paris, blev vän med Edouard Degas, Anatol France. Hennes vackra, subtila pastellteckningar och oljemålningar berättar om hennes personlighet, om den uppfyllda drömmen att vara en riktigt artist!
Den italienska renässansmålaren Lorenzo Lotto var helt bortglömd i nästan 300 år. Trots att han föddes i Venedig, bosatte han sig aldrig permanent i staden. Han föredrog att vandra och måla i de små provinsiella tätorterna. Provinsen öppnade sina kyrkor för hans tavlor, där behövde han inte konkurrera och kämpa för erkännande.
"Självporträtt" (ca.1540)olja på duk 43 x 35 cmThyssen-Bornemisza Museum, Madrid
Ingenting är känt om Lorenzo Lottos ungdom och utbildning, förutom att hans far hette Tommaso. Utan tvivel var han elev till Giovanni Bellini (1430-1516) och Alesso Vivarini, vars inflytande den unga konstnären visade.
Han hämtade också mycket från Albrecht Dürers verk och förmodligen träffades de personligen. Det första kända dokumentet där namnet Lorenzo Lotto nämns är från den 10 juni 1503, då målaren var i Treviso. Han kallades ”pictor celeberrimus” och hans dåvarande beskyddare var biskop Bernardo de’ Rossi (1468-1527). Lotto fick sitt första offentliga uppdrag ”Pala di Santa Cristina” för huvudaltaret i församlingskyrkan Quinto di Treviso. Han fullgjorde denna uppgift perfekt, och resultatet kan man beundras i den lokala kyrkan.
”Santa Cristina al Tiverones altare” (1504/06) olja på panel, 77 × 162 cm Kyrkan Santa Cristina, Quinto di Treviso
Den inflytelserika biskopen rekommenderade vår Lorenzos talang, eftersom konstnären stannade i Rom under åren 1508-11 och tillsammans med andra lombardiska målare dekorerade påvens Julius II våningar. Tyvärr måste något ha missnöjt påven, för att han beordrade Raphael att måla över freskerna…
Vagabond
Från det ögonblicket började Lorenzo Lottos kringresande liv. Han bytte ofta bostad och stannade i en viss ort tills beställningen var färdigt. Trots att han föddes i Venedig bosatte han sig aldrig där permanent. Han föredrog att vandra runt i Lombardiet och ta uppdrag i små provinsstäder som Treviso, Bergamo, Recanati och Ancona.
Kanske valde Lotto medvetet denna lösning, eftersom konkurrenterna (Tiziano) stannade i storstäderna. Tyvärr var det också anledningen till att konstnären var bortglömd i över 300 år! År 1887, någonstans i de venetianska arkiven, hittades Lottos testamente och räkenskapsböcker, och så började man lägga pusslet och återbörda författaren till hans målningar.
Stil
Lotto utvecklade sin individuella stil under inflytande av de redan nämnda Bellini och Vivarini, samt tyska mästare: Dürer, Grünewald och Holbein. Denna stil kännetecknades av hög uttrycksfullhet, ovanliga färgkombinationer och starka ljuskontraster. Lotto var en känslig, rastlös konstnär som letade efter nya lösningar och samtidigt älskade han traditionen. Den klassiska strukturen på hans altartavlor liknar mycket Bellinis, men Lotto introducerade snabba rörelser och oregelbundna former.
Tack vare innehållsrikedomen som smugits in i målningarna och behovet av att lära känna sina modeller, blev Lorenzo Lotto den mest originella porträttmålaren. Hans porträtterade personer är aldrig banala, de har något som kännetecknar dem, en del inre upplevelser och oro. Lotto skapade de första psykologiska verken.
Porträttkonst
Här kommer vi till området för hans måleri, vilket är särskilt viktigt. Konsthistoriker är överens om att Lottos porträtt är fantastiska. Han betraktade varje avmålad person inte som en hjälte i berättelsen, utan som vilken person som helst, en bland många, med vilken vi pratar och umgås. Till skillnad från Tizians verk är Lottos porträtt på riktigt psykologiska. Han avbildade biskopar, studenter, konstsamlare, i form av dialog, i utbyte av förtroende och sympati. Hans karaktärer säger inte: ”beundra mig, jag är kungen, påven, jag är världens centrum”; snarare säger de: ”Så här är jag inombords, och det här är orsakerna till min melankoli eller glädje.”
”Bernardo da Rossi, biskop av Treviso” (1505) olja på duk, 55 x 43 cm Museo Capodimonte, Neapol ”Huvud av en ung man”(1506) olja på duk, 29 x 23 cm Uffizi
Porträtt som ordlekoch charad
Lotto var förtjust i rebusar och ordlekar, vilket han skickligt visade i sina verk. Avkodning av dem gör att vi kan upptäcka namnet på personen, attributen för yrket eller funktionen som figurer utför. Porträttet av biskopens kansler av Treviso är en realistisk representation av den unge mannen, men det döljer också hans namn. Vitt brokaddraperi med piggtistlar leder oss på stigen: Broccardo Malchiostro (broccato=draperi, cardo=tistel)
”Porträtt av en ung man med lykta” (ca.1506-08) olja på duk 53 x 42 cm Kunsthistorisches Museum, Vienna
Det är liknande med porträttet av ”Damen från Brembeti”. En rebus för intresserade. Inuti smyckena i form av månen kan man läsa bokstäverna ”CI”, som tillsammans bildar namnet Lu-ci-na. Månen syns i verkets övre vänstra hörn. Observera att detta inte är ett idealiserat porträtt. Inga filter! Och den där döda vesslan… Den kunde ha symboliserat graviditet eller äktenskaplig trohet.
”Lucina Brembati”, (ca.1521-1523) olja på duk, 52× 44 cm Accademia Carrara, Bergamo
Lotto brukade måla sina figurer i rörelse. Han förmedlar psykologi genom gester och blick, vissa dolda händelser eller allegorier. Han målade på ett rektangulär plan, tack vare detta erhöll han ett horisontellt format som gjorde det möjligt att inkludera olika föremål som har koppling med den avbildade figuren.
”Porträtt av en venetiansk dam inspirerad av Lucrezia” (1533) olja på duk, 95 x 110 cm National Gallery, London ”Den unge studenten” (ca.1527) olja på duk, 98 x 116 cm Gallerie dell`Accademia,Venedig
I ansiktet på denna anonyma unge man kan du se sorgen som orsakas av sjukdom eller olycklig kärlek. Han tittar upp från en tjock bok som står på ett bord, där Lotto målar en ödla och torra rosenblad – symboler för livets flyktiga natur. Alla dessa saker har en dold betydelse. Man måste fundera djupt för att förstå hela innebörden av detta porträtt.
.”Porträtt av Laura da Pola” (ca.1543) olja på duk, 91 x 76 cm Pinacoteca di Brera, Milano ”Porträtt av Febo da Brescia”(1544) olja på duk,90 x 75 cm
Den stora polska författaren och essäisten Gustaw Herling-Grudziński (1919-2000) beskriver i sin bok: ”Lotto föddes i Venedig mot slutet av 1400-talet […] Han var mycket produktiv, men inte särskilt framgångsrik; han var en vandrare, i rastlös sökande efter även de mest magra uppdragen. Han fick lite betalt för sitt arbete i kyrkor och för porträtt. Det bästa vittnesbördet om hans karaktär är Aretinos kommentar, ”Oh Lotto, så bra som god och så god som dygd!” […] Det sägs att han inte hade några ”rötter”. Han ville bli begravd i sin hemstad, Venedig, men var för fattig för att bo där innan hans död. Han tillbringade de sista åren som ett ”oblat” i ett kloster i Loreto, där han säkert skulle få en skål soppa varje dag. Han dog där omkring 80 år gammal. […] Bernard Berenson skrev en stor monografi om honom. Jag citerar: ”Aldrig, varken före eller efter Lorenzo Lotto, har det funnits en konstnär som kunde måla så mycket av sitt eget inre liv i ansiktet på sina modeller” .
Lottos porträtt är också skildringar av par eller familjemedlemmar. Detta är det första kända äktenskapsporträttet gjort i Italien, inspirerat av liknande porträtt från Tyskland. Den beställdes av brudgummens far, en förmögen ullhandlare, och föreställer paret vid bröllopsögonblicket. Bakom paret står Amor och lägger olivkvistar på deras axlar, som symboliserar äktenskapets band. De bär båda scufioti, mjuka runda hattar som var vanliga i 1500-talets Bergamo.
”Marsilio Cassotti med fru” (1523) olja på duk, 71 x 84 cm, Pradomuseum, Madrid
Ibland döljer Lottos porträtt någon smärtsam verklighet, till exempel sorg. Verket från Eremitaget föreställer Gian Maria Cassotti med sin fru och gjordes efter hans frus död. Vad tyder denna observation på? Den porträtterade kvinnan frånvarande, bleka ansikte och den porträtterade manens röda ögon. Han är förresten bror till den glade Marsilio som visas ovanför…
”Familjeporträtt” (1523) olja på duk, 98 x 118 c Hermitage, Sankt Petersburg”Trippelporträtt av en guldsmed” (1525/35) olja på duk, 52,1 x 79,1 cm Kunsthistorisches Museum, Vienna
Guldsmedsporträttet ur tre olika synvinklar är så unikt. Dåtidens konstnärer argumenterade och försökte bevisa att det gick att visa figuren från olika sidor, som en skulptur gör. Lotto gav verket ett psykologiskt djup och introducerade ett lekfullt element. Guldsmeden vänder sig mot publiken, för vilken han presenterar sina produkter. Porträttet hade tidigare tillskrivits andra konstnärer som Tizian, tills dokument som kopplade Lotto till målningen hittades.
Ytterligare forskning kopplade ämnet till guldsmeden Bartolomeo Carpano, en vän till Lotto. Inga andra dokument stödjer denna teori, men om den är korrekt, kan porträttets ”tre visi” / ”tre ansikten” vara en ordlek på Carpans hemstad Treviso. Enkelt men ändå förtjusande!
”Porträtt av apotekare Giovanni Agostino della Torre och hans son Niccolò” (1515) olja på duk, 85 x 68 cm National Gallery, London
”Puer mingens” och den vackra Venus
Termen puer mingens kommer från latinets puer (pojke) och mingens, presens particip av verbet mingere som betyder ”att urinera”. Figuren i ett konstverk symboliserar fertilitet och ett äktenskapligt liv.
”Venus och Amor” (1530) olja på duk, 92,4 x 114,4 cm Metropolitan Museum of Art, New York
Detta verk var en bröllopspresent till ett par från Bergamo eller Venedig. Sådana målningar var inspirerade av den klassiska traditionen av bröllopspoesi. En röd duk knuten till ett träd bildar bakgrunden. Runt Venus och Amor finns det spridda allegoriska föremål som beskriver äktenskapets tillstånd (myrtenkrans), kvinnlighet (ros, snäckskal, rosenblad) och evig kärlek (murgröna). Venus huvudbonad, med tiara, slöja och örhänge, är typisk för venetianska brudar på 1500-talet. Ett hänge med en pärla är en symbol för renhet.
Gudinnan skäms inte över sin nakenhet och ser betraktaren i ögonen. Hon verkar välsigna det gifta paret, önska dem framtida ättlingar och skydda dem från dolda faror.
Så underbart hänvisar Lotto till den venetianska traditionen! Detta är utan tvekan på samma nivå som Tizian och Giorgione. Ah, varför vägrade den berömda venetianska republiken att hålla Lorenzo i sina armar? Det är verkligen svårt att inte fråga, och ännu svårare att hitta ett svar på den här frågan.
I slutet av livet
Efter det produktiva livet ville Lorenzo Lotto återvända till Venedig. Från början tänkte han bo med munkarna i kyrkan Santi Giovanni e Paolo, men något omintetgjorde hans planer. Sedan tänkte han på sin brorson. Lotto ändrade också sitt testamente för varje livsförändring. Den gamle målaren var orolig och bitter.
I sitt testamente från 1546 beskrev han sig själv som ”… en ensam, utan mecenat med ett mycket rastlöst sinne” (”sola, senza fedel governo et molto inquieto dela mente”). Han hade stora ekonomiska problem, så han bad Sansovino om hjälp med att sälja sina tavlor. När detta misslyckades försökte Lotto själv anordna en auktion, men sålde bara 7 verk till ett mycket lågt pris.
Detta är ett av Lotts sista porträtsverk.
”Porträtt av Fra Gregorio Belo de Vicenza” (1547) olja på duk, 87 x 71 cm Metropolitan Museum of Art, NY
Munken botgör genom att slå sig för bröstet och imiterar helgonet Hieronymus. Han tittar på betraktaren, men mediterar samtidigt över korsfästelsen, som Lorenzo Lotto visar i bakgrunden. På detta sätt visar målningen det mentala tillståndet hos den porträtterade personen, som går bortom föreställningen om ett porträtt som enbart en registrering av utseende. Det begränsade färgutbudet påminner om Matthias Grünewalds målning.
År 1552 begärde Lotto gästfrihet på kloster Santa Casa i Loreto. Efter oblatlöften fick han sitt rum och utförde små uppdrag åt klostret. Detta ödmjuka slut var en konsekvens av Lorenzos val, karaktär och avvikelse som vägledde honom genom hans långa liv.
Den exakta tidpunkten för konstnärens död är okänd, han dog omkring 1557 i Loreto. Han dog som han levde, utan pompa och härlighet. Han hade tur och otur att leva och skapa bland konstens jättar, men det är kanske inte så avgörande… Lotto hade sin egen stil, inte värre än andra, och han utnyttjade fullkomligt sin tid på jorden. Hundrafemtio tavlor är det största beviset på detta påstående,
Man brukar säga att renässansen ”upptäckte den naturliga världen” som glömdes bort under den hårda medeltiden. Idag vet vi att detta inte är sant, men faktum är att renässanskonstnärer studerade växter och blommor med särskild nyfikenhet. Leonardo da Vinci var pionjär, en av första målare vars intresse kan säkert kallas vetenskapligt!
Leonardo da Vinci ”Studie av liljor” (ca.1480-85) Bläck och svart krita på papper The Royal Collection, Librarian (Windsor)”Flower study” (ca.1504) Penna och bläck på lätt brunaktigt papper, Galeria dell`Accademia, Venedig
Primavera! Finns något av vackraste verk?
Visste ni att Sandro Botticelli (1445-1510) var tvungen att studera dussintals växtarter som förekom i hans ”Primavera”? Blommor prydar och dekorerar figuren av den mytologiska Flora- fruktbarhetsgudinnan. Den tavlan beställdes till Villa di Castanello, som tillhörde Lorenzo och Giovanni di Perifrancesco, kusiner till Lorenzo Medici.
”Primavera” (ca. 1477-82) tempera on panel, 203 x 314 cm Uffizi
Giorgio Vasari (1511-74) nämner i sin krönika” Berömda renässanskonstnärers liv” (1551) att tavlan representerar ”Venus, dekorerad av gracerna med blommor, som tillkännager vårens ankomst”. Och det var faktiskt Vasari som först kallade verk ”Primavera”.
DetaljFloras klädning
Botticellis ikonisk bild anses också vara en extraordinär botanisk samling, eftersom målaren presenterade cirka 500 identifierade växter: apelsin (citrus sinensis), tusensköna (belis perennis), iris (iris), viola (viola), klinter (centaurea), kornvallmo (papaver rhoeas), hyacinter (hyacinthus).
Men det är i norra delen av Europa hände revolution. Konstnärer visade detaljer i naturbilder och uppnått perfektion. Ingen förut såg gräs som Albrecht Dürer gjorde. Enligt honom var naturen världen i sig själv, han iakttog den, förundrades över den, och avbildade….grästuvan.
Ett banal ämne eller ett genialt ämne?
Albrecht Dürer”Den stora grästuvan” (1503) Akvarell penna och bläck monterad på kartong, 40 x 31 cm Albertina, WienAlbrecht Dürer”Den lilla grästuvan” (ca.1495-1500) Akvarell, 42,7 x 28,8 cm Albertina, Wien
Båda studier är perfekta i sin realism. De är faktiskt första kända naturstudierna i den europeiska konsthistoria. Dürer blandade sina akvareller i olika gröna nyanserna och skapade en känsla av djup i hela kompositionen. Meisterstück! Han urskilde så många växter; maskrosor, groblad, tusensköna, teveronika och röllika.
Luca Ghini (1490-1556) och första botaniska trädgården i Europa.
Tillbaka till Italien!
Tack vore florentinska borgarsläkt Medici och deras mecenat pluggade Luca Ghini filosofi och medicin. Sedan blev han professor i botanik. År 1543 grundade han Orto dei semplici, den botaniska trädgården i Pisa, två år senare en liknande i Florens. Ghini katalogiserade växter, beskrev dem. På sådana sätt skapade han världens första herbarium.
Luca di Ghino
Herbarier och växtsamlingsböcker.
För mer praktiska ändamål började man på 1500-talet sammanställa systematiska kataloger över växter som var användbara inom medicin – herbaria. Senare i tiden tog det formen av vetenskapliga arbeten. Herbarier används för att studera noggrann växter, för att verifiera växters klassificering. Därför var det önskvärt att så mycket som möjligt av växten tas tillvara, liksom blommor, stjälk, blad och rötter. Växten brukar läggas så att både fram- och baksida på blad och blomblad syns. En fransk målare François Clouet (1510-72) skapade en av sina bästa verk som avbildar apotekaren med sin herbarium. Mannen heter Pierre Quthe (1519-88) och poserar majestätiskt med en öppen bok där torkade och pressade växtprover förvaras.
François Clouet ”Apotekare Pierre Quthe” (1562) oil on wood, 91 x 70 cm Louvre Vacker detalj
Basilius Besler (1561-1629) och Hortus Eystettensis (1613).
”Hortus Eystettensis” är en växtsamlingsbok skrivet av apotekaren, botanikern och samlaren från Nürnberg , Basilius Bessler. Verket visar växtarter från hela världen, inklusive 349 arter som förekom i Tyskland, 209 av sydösteuropeiskt ursprung, 63 asiatiska, 9 afrikanska och 23 amerikanska arter. Han arbetade för fursbiskop Johannes Konrad von Gemmingen, som investerade nästan 20 000 gulden att anlägga Eichstätt-trädgård. Detta magnifika bok är ständigt aktuellt och eftertraktat som mest omfattande växtboken genom tiderna.
”Hortus Eystettensis” (1613) Plate 79: Late white tulip, Golden garlic, Mountain garlicSolros”Papaver laciniatum” (1613)- Vallmoväxt
Leonhart Fuchs (1501-1566) samlar växteroch beskriver deras medicinska egenskaper.
Fuchs var inte bara botaniker, han var också doktor i medicin och en av första tyska humanister. Hans egna botaniska anteckningar kännetecknas av att han försökte identifiera vilka plantor som de antika författarna skrivit om. Och så skapade Fuchs De historia stirpium commentarii (1542), ett verk som beskriver 400 vilda och 100 odlade växter och deras medicinska egenskaper i alfabetisk ordning. Icke desto mindre anlände han en av Tysklands äldsta botaniska trädgårdar vid universitetet i Tübingen.
Heinrich Füllmaurer”Porträtt av Leonhart Fuchs” (1541) oil on fir wood, Landesmuseum, Württemberg Vackra illustrationer utförde Heinrich Füllmaurer, detsamma som skildrade Leonhart på porträtten.Boken är fortfarande ett riktigt kompendium inom botanikens område!
Kåra vänner, det var bara exempel på botaniska upplevelse i konsten! Det börjades under Renässansen och fortsatt, fortsatt hela tiden. Summariskt: människor var alltid nyfikna och undrande över naturens hemligheter. Är det konstigt att man ville framställa skapelses skönhet?
Minns ni Maria Sibylla Merian och hennes supervackra kopparplåtar? Hon fascinerade mig, jag levde med hennes drömmar! https://konstspegel.com/2020/01/10/463/
Konstpegel behöver din hjälp mer än någonsin. Jag har inte någon bidrag för att driva portalen. Utan dina donationer kommer jag inte att ha medel för publikationer. Därför är ditt stöd mycket viktigt. Om du gillar det här stället och gillar att läsa mina artiklar – stöd mig! Även en liten belopp har en stor betydelse.
KONSTSPEGEL 