Siena – KONSTSPEGEL

Välgörenhet i konsten.

**Sankt Lorenzo**
*Capella Niccolina (1447-49)*
*Vatikan*staten

Under medeltiden var det en religiös skyldighet att hjälpa fattiga och sjuka. Kyrkor och kloster hade plikt att hjälpa alla utsatta människor. På 1500-talet förändrades situationen. Antalet kloster minskade, bördan att hjälpa de behövande föll på kommunala myndigheter eller privatpersoner. Det ökade befolkningstalet innebar stora problem med försörjning och den katolska kyrkan hade minskat sitt stöd till de fattiga.

Italienska städer började bygga vårdanstalter, sjukhus och barnhem. En liknande roll hade gillen, en organisation där medlemmarna ägnade sig åt religiöst fromhetsliv, hjälpverksamhet och sällskapsliv. De hade plikt mot varandra, gemensamma sjuk- och begravningskassor. Ett visst skydd när någon hade dött.

Ospedale del Ceppo grundades i Pistoia redan i 1277 av religiös samfund Santa Maria eller ”del Ceppo dei poveri”- de fattigas offerstam, senare blev det stadens sjukhus. När Pistoia blev annekterad av Florens var det nödvändigt att bekräfta officiellt sjukhus statusläge (1401).

En känd florentinsk arkitekt Michele di Bartolomeo (1456-62) fick i uppdrag att modernisera Ospedale. Tack vare honom fick byggnaden nästan renässansstil, loggian var dekorerad med en keramisk glasyr (en s.k. majolika). En sådan insats utfördes av Luca della Robbia (1400-82) skulptör och keramiker från Florens. Luca var framför allt känd för sin sångläktare (cantoria) och dörrarna till sakristian i den florentinska katedralen Santa Maria del Fiore.

Cantoria (1431-38)
328 x 560 cm
nuvarande i Museo dell`Opera del Duomo,
Florens

Luca della Robbia utvecklade en teknik att måla keramikglasyrer i olika färger på terrakottafigurer och grundade en riktig verkstad tillsammans med sin familj. De tre nästa generationerna av della Robbia familj tillverkade terrakottafigurer i många italienska städer!

”**Madonna della Mela ”(1442-1444)**
terracotta invetriata, 70 x 52 cm
Firenze, Museo Nazionale del Bargello

Hans son, Giovanni della Robbia (1469-1529) inherited the workshop after his father’s death and improved methods for producing multicolored (polychrome) sculptures in a faster and more efficient way. Giovanni’s greatest and perhaps finest work was the polychrome frieze on the outside of Ospedale del Ceppo, designed between 1514-1529. The subject was associated with the hospital’s activities. Giovanni designed ”Seven Works of Mercy”:

*Ospedale del Ceppo, Pistoia*
Här har vi en exempel på en god gärning;
– besöka de fångna.

***En allmän vy Ospedale del Ceppo i Pistoia***

Ospedale degli Innocenti blev en av första byggnad i Florens i renässanska stilen. Den kända arkiyekt Filippo Brunelleschi arbetade med projekt mellan 1419-27. Några år senare kom Andrea della Robbia (Luccas brorson) att utforma keramiska tondo-porträtter av lindebarn som pryder fasaden. Utsökt arbete!

**Fasaden av Ospedale degli Innocenti (ca.1490)**

Sjukhuset var en välgörenhetsinstitution för övergivna barn. Det avspeglade en humanistisk lära som präglade den tidiga renässansen i Florens. Målet var att barnen skulle återinföras i samhället. De skulle kunna läsa, skriva och lära sig andra färdigheter. Sjukhuset tillhandahöll medgift för flickorna, och de hade möjlighet att gifta sig eller vara nunnor.

Ospedale della Scala i Siena fanns här från 1100-talet och blev ett separat institution inom kyrkans Santa Maria della Scala verksamheten. Objekten grundades från privata donationer av Sienas medborgare. Intäkterna räckte att servera måltider till fattiga, behandla de sjuka och framför allt att ta hand om överlämnande barn.

Pilgrimer kunde övernatta i Sala del Pellegrinaio (Pilgrims Hall). Sjukhuset fick uppdraget att sköta om pilgrimer, eftersom här har funnits Via Francigena, den viktigaste pilgrimsvägen till Rom, och många folk passerade genom Siena.

De erbjöds gratis rum, måltider och en sorts kuponger för mat och dryck inom Sienas territorium när de fortsatte sina resor. Barnomsorgen har varit bra organiserad. Nunnor tog hand om små barn, vid 8 års ålder lärde de sig ett hantverk och alla vinster de gjorde förvarades åt dem. När de fyllt 18 år hade barnen möjlighet att lämna sjukhuset. I detta fall fick de alla sina sparade intäkter, flickor fick även medgift.

Santa Maria della Scala är berömd för sin konst. De yttre freskerna finns tyvärr inte längre (utfördes av Lorenzetti-bröderna på 1330-talet). Vi kan koncentrera oss på några vackra exempel.

Domenico di Bartolo (ca. 1400-ca.1447) fick uppdrag att föreställa sjukhusets välgörenhet i form av fresker till Sala del Pellegrinaio (1439-44). Det är konstnärens sista färdiga verk och absolut hans mästerverk. Målningarna illustrerar det dagliga livet såväl som sjukhusets historia. Domenico utformade fem scener med imponerande detaljer, där han skildrade verksamhetens vardag.

**Fresken avbildar det innersta i sjukhusets verksamheten barn: är omhändertagna från början, senare döpta och till slut får de äktenskapets sakrament**

Fottvagning- slutsatscen till den välkända motiv med Kristus
som tvättar sina lärjungars fötter

***Pilgrimer får kläder, mat och en så kallade allmosa (nådegåva)***

***Barmhärtighetsverk : att mätta de hungrande blev ett vackert bildmotiv***

Måltider serverades för de fattiga tre gånger i veckan. De sjuka fick också gratis mat och behandling. Det var ovanligt för tiden, men på sjukhuset fanns en säng för varje sjuk patient och lakan hölls rena!

Religiösa välgörenhetsinstitutioner verkade också i norra delen av Europa.

Mästare från Alkmaar (Nederländerna) verkade mellan 1490-1515. Hans smeknamn härstammar från en serie målningar som gjorde honom till medlem i Den Helige Andes vid Sint Laurenskerk. Märkte ni att även den protestantiska kyrkan var tillägnad Sankt Laurentius?

Målningarna hette också ”Sju barmhärtiga verk”. Pittoreska och realistiska folkscener framställer alla sju godhjärtade verk. Det är värt att kolla lite närmare på hur man behandlade fattiga i Alkmaar.

”Sju barmhärtiga verk ”(1504)
olja på trä, 101 x 55 cm
Rijksmuseum

Vi kommer tillbaka till Italien och staden Neapel. Till broderskapet del Pio del Monte della Misericordia utförde den kända barokmästare Caravaggio (1571-1610 )altarverket ”Sju barmhärtiga verk” (1606-07). Konstnären skildrade alla sju handlingar i en enda komposition. Det ljusa ljuset är en metafor för barmhärtighet, medan resten av tavlan sjunker ner i starka kontraster av chiaroscuro.

Det som är så spännande med Caravaggio är att många av hans verk fortfarande finns kvar i de kyrkor som han målade för!

”Sju barmhärtiga verk ”
olja på duk, 390 x 260cm
fortfarande i kyrkan Pio Monte della Misericordia, Neapel

Oljemålningen visar den katolska doktrinen på ett majestätiskt sätt. Överst på tavlan finns jungfru Maria med barnet Jesus stött av två änglar. Hon representerar medkänsla och förlåtelse. Sju barmhärtiga verk avbildar traditionella exempel som hjälp till pilgrimer, stöd till fattiga eller sjuka. Kompositionen är dessutom mycket dramatisk, vilket är typiskt för Caravaggio.

Sammanfattning

Barmhärtigheten/välgörenheten är ett centralt tema inom Bibeln och har ofta fungerat som ett ledmotiv inom konsten under olika tidsperioder. Renässansen öppnade upp ett intresse för människan och hennes välmående. Men för att utvecklas som en individ-humanist var det obligatoriskt att ta hand om de mest utsatta och svaga i samhället. Konstnärerna ägnade stor omsorg åt den ikonografi som förmedlade välgörenhetens budskap.

Beundra bara deras verk!

Make a one-time donation

Make a monthly donation

Make a yearly donation

Välj ett belopp

5,00 Skr

15,00 Skr

100,00 Skr

5,00 Skr

15,00 Skr

100,00 Skr

5,00 Skr

15,00 Skr

100,00 Skr

Eller ange ett anpassat belopp

Skr

Your contribution is appreciated.

Donate Donate monthly Donate yearly

Bröllopet i Kana.

Bröllopet i Kana är en berättelse i Bibeln, omnämns i inledningen av Johannesevangeliet (Joh. 2,1-11). Berättelsen beskriver hur Jesus förvandlar vatten till vin, och det relateras som det första mirakel utförd av honom.

Bröllopet i Kana är ett vanligt motiv i den kristna konsten. Man kan hitta målningar i trecentostilen med mycket begränsat perspektiv, i quattrocento med de första proven på detta område. Barocken har förändrat berättelsens språk men det primära har inte förändrats.

DUCCIO DI BUONINSEGNA (ca.1255-1319) född och verksam i Siena

Här känns fortfarande medeltidens bildspråk. Duccio di Buoninsegna var den förste och kanske även den främste av de religiösa konstnärerna. Han avbildade scenen enligt den bysantinska traditionen men introducerade realistiska element.

**Duccio di Buoninsegna ”Bröllopet i Kana” (1308-11**)
tempera on wood, 44 x 47 cm,
Museo dell’Opera del Duomo, Siena

Tjänarna som trängs vid valven, döljer inte sin chock. De kan tydligt se att medan en av dem häller vatten från ett fat i potten, fyller den andra kannan med vin. Omvandlingen till vin är Jesu första mirakel. Alla de andra deltagarna, bland vilka vi ser två apostlar, tittar noggrant på Jesus och Maria och bevittnar ett mirakel. Duccio kom att införa något nytt: personer som verkade levande och som tycktes befinna sig i rörelse.

GIOTTO di BONDONE (ca.1266-1337) utförde fresken ”Bröllopet i Kana” (ca.1303-05) för Capella degli Scrovegni i Padua. Giotto placerade scenen i ett rum med öppet tak. Han ägnade mycket uppmärksamhet åt detaljerna som paneler i röda ränder och vinkannor.

Jesus sitter på vänster sidan av bordet. Han gör en gest av välsignelse: det pågår just nu ett mirakel att förvandla vatten till vin. I mitten av bordet sitter Maria som upprepar sonens handrörelse. Hennes tecken återspeglar orden: ”Gör vad han säger dig”. Till höger finns en grupp tjänare avbildades ganska grotesk. Den röda tunika betonar mannens fetma, huvudet har ingen nacke. Det är förmodligen den verkliga karaktärer som Giotto modellerade sig själv på.

GIUSTO de MENABUOI (ca.1320-91)
var en italiensk ungrenässansmålare. Han föddes i Florens men var han verksam mest i Padua. Fresker som illustrerades Jesus liv, bland annat mirakel i Kana, utförde han för baptisterium i Padua.

Giusto de Manabuoi ”Bröllopet i Kana” (1376-78 )
fresk i baptisterium (Padua)

HIERONYMUS BOSCH (ca.1450-1516) en briljant och original nederländsk målare vars arbete döljer en ovanlig ikonografi och individuell stil!

I målningen ”Bröllopet i Kana” avviker Bosch från traditionen, scenen som visas här är uppfylld av spänning.

En mystisk liten person i en krans på huvudet står med ryggen till betraktare och fortsätter till en märklig ceremoni. Tavlan är ett tidigt verk skapat mellan 1475 och 1480. I den traditionella berättelsen introducerar Bosch nya delar av mysteriet.

**Hieronymus Bosch ”Bröllopet i Kana”**
*olja på panel, 93 x 72 cm*
*Museum Boijmans Van Beuningen, Rotterdam*

Musiker på det improviserade upphöjda galleriet, en tjänare som kollapsar – alla dessa figurer är helt oväntade och ovanliga för den klassiska, bibliska ämne.
Tavlan är inte i gott skick; de övre hörnen har skurits av, många huvuden har målats om igen, och ett par hundar längst ner till vänster kan ha lagts till så sent som på 1800-talet. Bröllopets bankett har placerats i en rikt möblerad interiör, förmodligen i en tavern. Mirakel sker längst ner till höger; gästerna sitter runt ett L-format bord som domineras i ena änden av Kristi figur. På vänster bär två tjänare in ett vildsvinshuvud och en svan spottar eld från munnen. Den exakta betydelsen av alla dessa detaljer förblir oklart. Som ofta är det hos Hieronymus Bosch…

Bröderna Limbourg och deras tidebok

”Les Très Riches Heures du Duc de Berry”, är en illuminerad tidebok utförd av bröderna Limbourg runt 1412-1416 för hertigen Jean de Berry. Inte bara Limburgarna arbetade för Jan de Berry. 1416 gjorde en annan av hans protéger, Jacquemart de Hesdin (ca.1355-1414), ett enormt manuskript kallade ”Stora timmar”/”Les tres riches Heures”. Namnet berodde inte bara på måtten, även om dessa var ganska anständiga, 30 × 40 cm.

”***Grandes heures de Jean de Berry”* (1409) *framställer scenen från Kana***
tempera on vellum, 40 x 30 cm
National Bibliotek, Paris

Det är möjligt att det franska adjektivet grandes brukade betyda magnificent. Det intrikat dekorerade manuskriptet innehöll ett massivt, guldklädd omslag, vackra illuminationer och mängd av ädelstenar.

Jacquemart de Hesdin placerade ”Bröllopet i Kana” i arkitektonisk interiör som var känd till honom, stiliserad enligt den internationella gotiska bildspråket.

GERARD DAVID (ca.1460-1528) var en nederländsk konstnär från Oudewater. Han målade mest stillsamma högtidliga bibliska scener i det fria. Figurerna hade en värdig hållning, landskapet var ofta starkt framträdande.

**Gerard David ”Bröllopet i Kana”(ca.1500)**
olja på panel, 100 x 128 cm
Louvre

I denna målning är kvinnornas sittställningar och deras förtrollande ovala ansikten så anmärkningsvärda, och hela verket har en mystisk atmosfär. Stillebenmålningen av festmåltiden är fascinerande!

PAOLO VERONESE (1528-88) och hans främsta verk ”Les Noces de Cana”.

Denna enorma duk gjordes för refektorium av San Giorgio Maggiore-klostret i Venedig. Målningen skildrar ett imaginärt palats med cirka 130 gäster, porträtter av kändisar från epoken, av Veronese själv och av hans vänner påklädda i rika färgade kostymer.

Tavlan hängde i klostret i 200 år, tills Napoleon stal den och förde den till Paris. Idag kan vi beundra verket i Louvren.

**Paolo Veronese ”Bröllop i Kana”(1563)**
olja på duk, 666 x 990 cm
Louvre

Bröllopsscenen, som i en teater, äger rum på ett torg stängt med doriska och korintiska kolonner. På avståndet finns en torn med arkader utförd av arkitekt Andrea Palladio, allt påminner om 1500-talet Venedig snarare än Palestina, där Veronese antagligen har aldrig varit. Bibliska karaktärer är påklädda som venetianer i orientala dräkter och turbaner. Scenen förlorade sin ursprungliga religiösa karaktär. Det är barockens pärla!

***Musikscen med kända konstnärer- är det Tizian, klädd i röda dräkt? Är det Veronese i den vita? Och Tintoretto som spelar på en fiol!***

JACOPO ROBUSTI, TINTORETTO (1528-1594)

”Bröllopet i Kana” utspelar sig i en enorm korridor som ser ut som en magnifik sal från venetianska palatser. Hela utrymmet på bilden är fylld med många gäster. Men vart och hur presenterar Tintoretto underverkets ögonblick? På den första uppsättningen av ett långt bord finns det två grupper människor, vars gester är svåra att gissa, vi kan tänka att det var här som något fantastiskt hände. I mitten av bilden möter vi en ensam Kristus, här är den andliga förbindelsen.

**Tintoretto (1561)** **”Bröllopet i Kana”**
Olja på duk, 435 x 535 cm
kyrkan Santa Maria della Salute, Venice

***Detalj*– *barockens mästare avbildar venetianska damer och interiör***

Bröllopsscen har en tydligt nykter atmosfär, eftersom miraklet ännu inte har ägt rum. Kopparna är tomma, bruden och brudgummen är oroliga och deras gäster är förbryllade. Kristus, som är på mellanavstånd, men framhävd av bordets perspektiv, kommer inom kort att återställa allas goda humor.

MARTIN de VOS (1532-1603) och manierismen

en flamländsk konstnär från Antwerpen var stilistisk nära manierismen. Gillet av värdshusägare beställde tavlan hos de Vos, som var mycket berömd konstnär på den tiden. Resor till Italien och tid tillbringad i Venedig (1550-58) hade en märkbar effekt på hans arbete.

Bibliska scenen från Kana äger rum i renässans-stiliserad sal med ett bord fullt av god mat och dyra porslin. De Vos försökte ändå att framkalla en något biblisk atmosfär, flera gäster bär turbaner. De stora vinkannor har ett särskilt klassisk utseende. Ärligt talat är detta skildring en av vackraste jag har sett!

**Martin de Vos ”Bröllop i Kana”(1596-97)**
Olja på panel, 268 x 235 cm
O.-L. Vrouwekathedraal, Antwerpen

Vi kommer att avsluta den mirakulösa konstresa till bröllopet hos Julius Schnorr von Carolsfeld (1794-1872) från Leipzig. Han tillhörde en grupp av tyska konstnärer- nasarenerna och hans måleri idealiserade medeltidens bildspråk. Gruppen betonade konstens samband med kristendomen och hade förebilder i 1400-talens italienska och 1500-talets tyska måleri. Det är ingen konstighet att von Carolsfeld framställde ”Bröllopet i Kana” (1820) på mycket bibliskt sätt!

**Julius Schnorr von Carolsfeld ”Bröllopet i Kana” (1820)**
olja på duk ,140 x 110 cm
Kunsthalle, Hamburg

Är vi i Jerusalem, i Tyskland eller Italien? Tiden stannade faktiskt här…

Gör en donation en gång

Gör en donation en gång i månaden

Gör en donation en gång om året

Välj ett belopp

30,00 Skr

90,00 Skr

600,00 Skr

30,00 Skr

90,00 Skr

600,00 Skr

30,00 Skr

90,00 Skr

600,00 Skr

Eller ange ett anpassat belopp

Skr

Ditt bidrag uppskattas.

Donera Donera en gång i månaden Donera en gång per år

Predikan i konsten- utvalda tavlor.

I världen där böcker och alla skriftliga ord var sällsynta, överlämnades kristna läror på ett muntligt sätt. Predikan var en utläggning på folkspråket av evangelietexten. Särskilt var det viktigt insats för tiggarordnarna, som dominikanerna eller franciskanerna. En predikant kunde hålla folkliga samlingar även i gathörnet.

De största talare hade riktiga talanger som Bernardinus av Siena (1380-1444) eller Savonarola (1452-98). De åtnjöt en stor lydnad och respekt. Sankt Franciskus

"Sankt Bernardin predikar på Piazza del Campo i Siena"- så här avbildade honom Sano di Pietro (1405-81) en av största konstnärer verksamma i Siena. Tavlan befinner sig i domkyrkans museum.

Giotto ”*Legenden om Franciskus av Assisi, predikan till fåglarna*”
fresken i Assisi, Basilika

Bernardinus av Siena (1380-1444) var en präst, franciskanmunk. När Siena drabbades av pesten, hjälpte dem mest utsatta. År 1417 inledde Bernardinus sin bana som resande predikant, i vilken egenskap blev han omedelbart berömd; tiotusentals personer kunde närvara vid hans framträdanden! Flera av Bernardinus predikningar finns bevarade. Vet ni att han kunde tala i tre eller fyra timmar på den lokala dialekt som folk pratade.

*Predikstolen (ambon) i Prato-domkyrkan*
*(1428-38)*

Tryckta predikningar, som kunde publiceras av åhörarskarans anteckningar, möjliggjorde studier av predikade ord. Här har vi exempel på en känd predikant och teolog från Schweiz- Geiler von Kaiserberg (1455- 1510). Han var präst i Strassburg och blev berömd för sina folkliga tal, präglades av en burlesk, av förkunnelse i vilka han oförskräckt visade kyrkans svagheter. Med all sin skarpa kritik och krav på reformering var dock van Kaiserberg trogen den katolska kyrkan. Tiden till den revolutionära Martin Luther har inte kommit än.

*Hans Baldung Grien (ca.1484-1545)*
*omslag till ”Das Buch Granatapfel”(1516) Strasburg*
*framställer egentligen predikande Geiler von Kaisersberg*

Protestanter, som tog mönstret direkt från Bibeln, trodde att tro kom genom att lyssna, så predikan blev viktigare och predikestolen blev en central plats i kyrkan.

*Lucas Cranach den äldre ”Martin Luther predikar i Stadt- und Pfarrkirche St. Marien zu Wittenberg” (ca.1531)*
*Lutterhalle, Wittenberg*

*Jakob Seisenegger (1505-67)* *”Predikan in der Wiener Augustinerkyrkan” (1560)*
*Kunsthistorisches Museum, Wien*
Han *var en österrikisk målare i tjänst för kejsare Karol lV och avbildade ofta Habsburgs familjemedlemmar.* Här *stor Ferdinand I och lyssnar på en talande predikant*.

Vittore Carpaccio (ca.1465-1526) en venetiansk målare utförde många tavlor för Serenissima Repubblica di Venezia. Här kan vi beundra scener som representerar Sankt Stefanos liv. Helgon var den första martyr av kristendomen efter Jesus. Enligt apostlar var han ledare för de grekisktalande församlingen, och när han sjöng Kristi lov, dömdes han av det judiska rådet – sanhedrin för hädelse och stenades till döds omkring år 35.

Scenen utförde Carpaccio för Scuola dei Lanieri.

Vittore Carpaccio ”Predica di San Stefano” (ca.1514)
oil on canvas,152 x 194 cm
Louvre, Paris

Predikan ägde rum i Jerusalem. Pittoreska, orientaliska dräkter passar här utmärkt!

*Carpaccio avbildade så vacker Jerusalems arkitektur!*

Bakgrunden är en fantastisk vision av staden Jerusalem, uppsatt av byggnader i det orientaliska stilen med kupoler och andra arkitektoniska uppfinningar. Längre bort kan man se typiska venetianska kullar och berg som bleknar in i dimman. Som vi kan se på presenterade tavlor, kunde predikan ske var som helst- till exempel på gator eller en torg.

Idag är predikan ett tal vid gudstjänsten som hålls av den som kyrkan gett uppdraget till. Det utgår alltid från Bibeln eller anknyter till Bibeln. Som vi kan se på tavlor, formen av förkunnelse har förändrats. Reformation och motreformation har ordnat det på ett eget sätt och enligt egen retorik. Predikan har en tydligt tema, logiska delar, och fick undervisande karaktär.