Kategori: nya sakligheten

"Självporträtt" (ca.1905-15) 
olja på duk, 42 x 30 cm
Kunsthalle, Hamburg 

Anita Clara Rée föddes den 9 februari 1885 i Hamburg till föräldrar med sydamerikanskt och judiskt ursprung: Israel Rée och Anna Clara Hahn. Från 1905 tog hon målarlektioner av Arthur Siebelist, en konstnär från Hamburg. Anita tvivlade på sin talang och bad den kände Max Liebermann om en utvärdering. Liebermann såg hennes arbete och rekommenderade henne att fortsätta studier i Berlin. Tillsammans med Franz Nölken och Friedrich Ahlers-Hestermann, grundade hon en gemensam studio, men samarbetet avslutades på grund av obesvarad kärlek för Nölken.

Båda kollegorna hade varit i Paris och berättade entusiastiskt om de senaste konstströmningarna. Hon ville också besöka Frankrike. Vintern 1912/1913 blev Anita Rée elev hos Fernand Léger och deltog i aktstudier, vilket utlöste upprördhet i Tyskland. Hennes tydliga målningar avslöjade influenser från Picasso, Matisse och Cézanne. Det är inte konstigt att hon närmade sig stilen ”den nya sakligheten”.

I ett tidigt självporträtt från 1904 tittar Anita Rée på sig själv och betraktaren, som om hon skulle fråga: ”Vem är jag?” Under hela sin karriär undersökte hon sitt eget väsen och använde färg, form och komposition för att ge uttryck för sin inre värld. I många självporträtt betonade hon sitt exotiska utseende.

Anita’s bilder dokumenterar hennes fascination av det andra, det främmande. Barn i pubertetsåldern fascinerade Rée. Hon fångade deras besvärade rörelser, trubbiga uppriktighet och ärliga blickar. Porträtt av samhällets viktiga figurer, det södra landskapet som ett exempel på idyllisk miljö, figurmålningar i religiös ton, allt detta speglar det stora utbudet av hennes motiv.

1921 drog Anita mot söder, till Tyrolen, där hon stannade i Grins, en by i Alperna. Hon fångade steniga massiv, raviner och bergstoppar i prismatiska färger. Hon var också intresserad av invånarna i detta landskap.

Därefter reste hon till södra Italien. Fiskebyn Positano, vid Amalfikusten, förblev hennes bas i tre år. Härifrån genomförde hon resor till Neapel, Rom, Assisi, Florens och Ravenna, samt till Kalabrien och Sicilien.

Anita Ree fokuserade fullt ut på platsens läge, mellan havet och bergssluttningarna, på kubformade husgrupper, branta trappor och smala gränder. Bleka färgtoner ger ofta byn ett spöklikt utseende, som ett teaterlandskap. Eftersom hon pratade italienska flytande, knöt hon lätt kontakter bland lokalbefolkningen. Hon avbildade dem och betonade sina modellers individualitet.

Under söderns sol utvecklade hon sitt visuella språk, inspirerat av verk från den italienska renässansen och den speciella atmosfären i den lilla kuststaden. Målningen ”Vita träd” ansågs vara kärnan i hennes vistelse i Italien. Det var ett mycket innovativt sätt att måla.

Ljusa grenar löper genom bilden, byggnader i kubiska former visar spår av människlig närvaro, men det finns ingen levande varelse i scenen! Trappor leder ingenstans, arkitektoniska strukturer är knappast begripliga som bostäder. Det är en gåtfull tavla. Började hon kanske känna sig isolerad?

I målningen ”Kvinna i blått” leder vägen genom en modern stadsdel. Rée använde blått – färgen på melankoli, tro och trohet – inte bara för kläder, utan hon omgav även sina figurer med djupblå bakgrunder.

Målningen ”Par (två romerska huvuden)” är ett bra exempel på hur Rée inspirerades av konsten från den tidiga renässansen, särskilt Piero della Francescas verk. Hon citerar hans tydliga färger och skarpa konturer.

Anita Rée porträtterade Bertha, hembiträdet i Wriedt-handelsfamiljen och en av hennes favoritmodeller, i många bilder. Här framträder hon som en dam i tidig renässansstil, inom en barockram. Vilket fantastiskt exempel på att mixa stilar!

I november 1925 lämnade Anita Rée Italien. Positano hade blivit för begränsande för henne, hon hade bekymmer med pengar och som utlänning skulle hon ha känt den växande nationalismen.

Under de följande åren blev hon en eftertraktad porträttmålare och utförde många porträtt av kunder och vänner. I sina representativa målningar fångade hon avbildade personer i en modern stil, främst baserat på deras yrken och sociala positioner.

Framför frodiga kaktusar omfamnar en halvnaken avbildad kvinna sina bröst. Hon sänker blicken, sina symmetriska ansiktsdrag översätter konstnärinnan till geometriska former av ovaler och halvcirklar. Samspelet mellan bröstvårtornas färger och former med de runda, taggiga frukterna framkallar en erotiskt laddad atmosfär. Kroppen och naturen blir ett.

Det påbörjades en orolig period i Anitas liv. Bland anledningarna var den ekonomiska krisen och den växande styrkan hos NSDAP, men också personliga besvikelser. Även om hon aldrig identifierade sig som judinna, blev hon offer för nationalsocialistisk förföljelse!

Anitas fascinationer flyttade till den antika världen – Europa, Afrika och Asien – och hon engagerade sig intensivt i deras bildtraditioner. Runt 1930 ledde hennes intressen till ett ovanligt arbete. I tre målningar slog hon samman mytiska djur, blommor och landskap till en fantastisk värld.

På sensommaren 1932 lämnade hon staden och flyttade till ön Sylt. Hon arbetade nästan uteslutande i akvarell. Ölandskapet blev hennes nya motiv, där hon såg speglingen av sin djupa isolering. Anita fann sitt eget bildspråk för den glesa vintermiljön, med en minskad färgpalett till bara några toner.

Hon tillbringade sina sista år i ensamhet på ön där hon tog sitt liv den 12 december 1933 genom att överdosera Veronal. Hon skrev några dagar innan till sin syster Emilie: ”Jag kan inte längre hitta min väg i en sådan värld och har ingen annan önskan än att lämna den, som jag inte längre tillhör. Vad är poängen – utan en familj och utan den en gång älskade konsten och utan några människor – att fortsätta att vegetera ensam i en så obeskrivligt galen värld och gradvis försvinna från dess grymheter?”

Hennes sista självporträtt berättar mycket om hennes känslighet. Ansiktet sticker ut mot en gyllene bakgrund som liknar hieratiska bysantinska ikoner. Hon verkar vara naken med armarna vikta som ett kors. Trots svårigheter förblev Anita trogen sig själv och var redo att dö för sitt uppdrag.

Källor:

https://www.hamburger-kunsthalle.de/en/exhibitions/anita-ree