Samlare och deras samlingar.

Italienska studiolo.

När renässansen svepte genom Italien, påbörjades kulturella förändringar på olika furstliga hoven. Vetenskapsmännen samlade akademiska instrument och ädelstenar (gemmer), medan humanister koncentrerade sig på forntida skulpturer, mynt och manuskripten. På bilden finns studiolo – ett avskilt rum i Palazzo Ducalo skapat för hertigen av Urbino, Federico da Montefeltro (1422-82). Dessa rum innehöll konstnärliga föremål, böcker, gamla handskrifter och andra kunskaps symboler associerades med antiken.

Studiolo var ett tecken på status och avslöjade den humanistiska intresse hos härskare. Å ena sidan var Federico da Montefeltro en kapabel militär ledare, å andra sidan en produktiv beskyddare för konsten. Han samlade böcker och manuskript, hade även en scriptorium med egna kopister och fick han ett symboliskt smeknamn ”Italiens ljus”. Bakom projektet stod Francesco di Giorgio Martini (1439-1502) och Luciano Laurana (ca.1420-79). Arbete utfördes mellan 1478-82. Rummet var faktiskt liten 3,60 x 3,35 m. Intarsiaarbete med illusionistiska målade hyllor är det mest kända exemplet på den typ av konsten i Italien.

En fantastisk samling skapade den furstliga paret Isabella d`Este (1474-1539) och Francesco II Gonzaga (1466-1519) från Mantua. Isabella var en framstående intellektuell kvinna, utbildad av kända humanister. Paret bodde i Castello di San Giorgio och två rum var till hennes privat bruk, hennes egen studiolo. Isabella använde rum för fritidsintresse: skrivning, studier och korrespondens samt att visa forntida föremål och samling på konstverk. Hon älskade musik, poesi och fick smeknamnet ”den tionde musen”. Hon var bekant med tidens berömda artister. Andrea Mantegna (1431-1506) utförde några målningar till Isabella som:

• ”Parnas” (1497) avbildade Mantegna furstinna som Venus och hennes man, Francesco II Gonzaga som Mars
• ”Dygdens triumf” (1499-1502) målad enligt Isabellas önskemål. Hon värderade högt Mantegnas målningar och han själv satte en ouppnåbar nivå för många konstnärer som arbetade med att dekorera Isabellas studiolo

• Lorenzo Costa (1460-1535) efterträdde Mantegna som målare vid hovet i Mantua och utformade ”Allegori av Isabellas d`Estees kröning” och ”Regeringstid av Comus” två mytologiska målningar baserade på Mantegnas teckningar.

Isabella hade en stor passion för att samla antika skulpturer, begränsat endast av pengar och det påvliga förbudet att exportera sådana föremål från Rom. Oavsett förbud lyckades hon att ha i sina samlingar skulpturer från Nasso, Rodi och fragment av mausoleum i Halicarnassus. Markisinna av Mantua hade egna konstagenter genom vilka köpte hon vaser, gemmer, byster, medaljer och även en ”enhörningshorn”.

NORDEUROPEISKA KURIOSKABINETTEN.

Medan i Italien skapades ”studiolo” i norra delar av Europa har åstadkommit kurioskabinetten eller wunderkammer (kuriosum). En samling av märkvärdiga föremål kunde innehålla allt, från tavlor till ett uppstoppat vild djur. Kunstkammerer var föregångarna till museer. Den första kända användningen av ordet gjordes i samband med samlingen av Ferdinand I (1503-64), tysk-romersk kejsare. Ambitionen var hög: han ville visa upp så mycket kunskapens intresse som möjligt.

En stort kollektion hade ärkehertig Ferdinand II av Tyrol (1529-95) på Ambras -slottet vid Innsbruck, sammanförd av vapen, böcker, handskrifter, porträtt, sällsynta manuskripten och mynten. 1806 flyttades kollektion till den österrikiska Wien under namnet ”Ambraser Sammlung”.

Albert V, hertigen av Bayern (1528-79) tävlade med Ferdinand och skapade sin egen kunstkamera. Som förmedlare och konstagent jobbade för honom Jacopo da Strada (1507-88), vilken reste runt i Europa i jakt efter värdefulla föremål. Albert köpte hela samlingar i Rom och Venedig: medaljer, mynt, marmorbyster och statyer. För att utrymma samlingen byggdes Antiquarium (1568-71) baserat på idéer av Jacopo da Strada. Hallen i bottenvåningen-69 meter lång, är en av största renässanshallen norr om Alperna.

En mycket intressant och enastående kollektion hade Rudolf II Habsburg (1552-1629). Den tysk-romersk kejsare, kung av Ungern och Böhmen kände sig bättre på slottet Hradczany i Prag, än i Wien och därför flyttade han sitt kejserliga hovet till den böhmiska huvudstaden. Här kunde han ägna sig åt sina intresse; för konst och vetenskap, astrologi och alkemi. Till Prag lockade kejsaren de flesta kända artister. Rudolf var uttråkad på politik och lämnade makten till sin bror Mattias. Konstsamling blev hans fetisch och besatthet. Den tillhörde till största på den tiden. Det räcker att nämna berömda konstnärer som:

• Arcimboldo (1527-1593) en hovmålare, som organiserade bland annat dekorativa ceremonier och processioner. Hans stil var mycket excentrisk och anpassat till Rudolfs förväntningar. Allegoriska porträtt av kejsare består av frukter, grönsaker och växter.

• Pieter Brueghel den äldre (1526/30- 1569) utförde ”Babels torn” i 1563

• Antonio Correggio (1489-1534) älskade mytologiska motiven:

• Tizian (ca.1488-1576) känd av sina mytologiska tavlor som t.ex. ”Danae”(ca.1554)

• Jacopo Tintoretto (1519-94) som fick sitt smeknamn ”den lille färgaren” eftersom han var son till en tintore (färgare)

• Gherard Emmoser (1553-1618) tillverkade unika instrumenter, här har vi jordklotet med urverk som roterade och kartlade konstellationer. Samtidigt oerhört vacker föremål! Pegasus bär världen på sina utsträckta vingar.

Rudolf II Habsburg samlade verkligen på nästan allt som bara väckte hans intresse. Här har vi exempel på vackra illuminationer av växter och djur skapades av Joris Hoefnagel (1542-1600), en flamländsk konstnär, som företog vidsträckta resor för att dokumentera fauna och flora.

I 1602 beordrade Rudolf II, i anledning av sin 50-årsdag, att utföra en extrem värdefull krona bestående av sällsynta ädelstenar och pärlor. De fyra gyllene fälten visar härskare som fältherre (Imperator), som kejsare (Augustus), nästa två som Rex Hungriae et Bohemiae. Kronan är 28,3 cm hög och tillverkades av Jan Vermeyen (guldsmedaren från Bryssels).

En av de mest värdefulla föremål var kamé kallades Gemma Augustea, från romerska tider, daterad 9 e.Kr-12 e.Kr.

Rudolf kände att ingen kommer att ta hand om hans samling, han gjorde aldrig någon inventering…

Den första granskningen gjordes sju år efter kejsarens död och det visade sig att kollektion inkluderade 3000 målningar, 2500 skulpturer- tusentals föremål uppskattades till 17mln. floriner.

Under 1600-talet upphördes kunstkammerer att vara domänen för härskare. Rika medborgare, läkare, biskopar började själv samla på vackra föremål. En viktigt samling hade en dansk kunglig medikus och antikvarie Olaf Worm (1588-1654). Musei Wormiani var en riktigt ”kabinett av underligheter”.

Med sin omfattande lärdom bidrog Olaf Worm till intressanta vetenskapliga disputationer. Han kunde läsa runstenar (texter skrivna med runskrift) och samlade på en tidig skandinavisk litteratur. Hans korrespondens innehåller brevväxling med 142 vetenskapsmännen.

En flamländsk konstnär, Frans Francken den yngre (1581-1642) avbildade kuriosakabinetten på en av sina tavlor. Hans favoritämne var bilderna av målnings gallerier som fyllde han med reproduktioner av olika tavlor med oerhört detaljerad precision!

Domenico Remps (1620-99), en italiensk målare om tysk eller flamländsk bakgrund, framställde en kunstkamera med sällsynta föremål av naturligt ursprung, såsom koraler, snackisar och andra ovanligheter. Denna trompe-l’oeil-målning suddar ut gränsen mellan verkligteten och fiktivt utrymme.

Hur har det varit i andra länder i Europa?

I olika kuriosakabinetten samlade man tavlor och manuskriptet. Urvalskriterierna var inte så tydliga. Den typiska konstkammare kunde innehålla allt från oljemålningar till snäckskal, allt från natur och kultur! Ibland räckte inte utrymme till den växande kollektioner. Då byggdes man om huset att möjliggöra förvaring.

Inigo Jones (1573-1652), en känd engelsk arkitekt fick uppdrag att designera Arundel House för Thomas Howard, 21 earl of Arundel (1585-1645) – en pionjär genom konstsamlingen i England. Lord Howard samlade allt som var ”crème de la crème” i dåvarande konst: från ritningar av Leonardo da Vinci till tavlor av Raphael Santi, Hans Holbein, Parmigiano och Albrecht Durer. Många av dessa finns nu på Royal Library Windsor Castle eller på Chatsworth. Den arundelska antiksamlingen skänktes så småningom till Oxford. Lord Arundel uppköpte själv dels av statyer, byster och gemmer under sina resor till Italien, dels genom konstagenter. Allt för sitt otroligt galleri.

Den Augsburgska konstskåpet från Uppsala.

Vi kommer att avsluta vår resa i den underbara Uppsala. Jag tror, att ni vet vad ska det handla om. Den Augsburgska konstskåpet är ett kuriosakabinett som tillhört den svenska kungen Gustav II Adolf, tillverkat av Philipp Hainhofer (1578-1647), en känd konsthandlare. Skåpet var en gåva av Augsburgs borgerskap till kungen, vid hans intåg till staden, den 24 april 1632 (under 30-åriga kriget).

Det underbara konstvitrin innehåller upp emot 1000 föremål. Samling på olika material från djur- och mineralriket. Lådor och dörrar är pryds av måleri, mineraler, ädla stenar. År 1694 donerade kung Karl XI skåpet till Uppsala universitet, till nybyggda Gustavianum.

Kuriosakabinettens storhetstid var under 1600-talet och första hälften av 1700-talet. Syftet var att visa på att skåpets ägare var en bildad person och hade råd att omge sig med dyraste och vackraste föremål. Den vetenskapliga utvecklingen under upplysningstiden orsakades att kunstkamera blev en sagohistoria. Samlingar blev kärnan till museer-uppstod. Ett furstlig mode att samla vackra föremål har förekommit från Italien och nådde norra Europa. Kollektioner institutionaliserades och låg de grunden för bland annat British Museum, Kunsthistorisches Museum och andra fantastiska museibyggnader.