Gustave Caillebotte (1848-94), en ovanlig impressionist.

Historien har uppvisat Gustave Caillebotte som impressionisternas vän och beskyddare. Han organiserade den första utställningen, men blev mer känd som mecenat än som målare.

Den konstnärliga början

Han föddes 1848 i en mycket rik familj som byggde sin förmögenhet på textilier och fastigheter. Caillebottes intresse för konsten började när han besökte målaren Léon Bonnats ateljé. Han utvecklade en fulländad stil på en relativt kort tid och hade sin första studio i sina föräldrars hem. 1873 började Caillebotte på École des Beaux-Arts, men tillbringade tydligen inte mycket tid där. Han ärvde sin fars förmögenhet 1874 och flyttade till en lägenhet på Boulevard Haussmann i Paris.

Det är spännande att få träffa honom som konstnär.

”Ung man på balkongen” (1876)
olja på duk,116 x 80 cm
J.Paul Getty Museum
, New York

Gustav Caillebotte var en god vän med Edgar Degas, Claude Monet och Auguste Renoir. Han betalade systematiskt Monets hyra och stödde sina vänner ekonomiskt genom att köpa deras målningar.

Det var först 1876 som Gustave visade sitt arbete för världen och presenterade ”Parkettslipare”. Det skilde sig från den akademiska kanonen när det gäller ämnet och tekniken, vilket orsakade betydande kontroverser och hyllades som ”vulgärt” av konstkritiker.

Parkettsliparna” (1875)
olja på duk, 102 x 146,5 cm
Musée d`Orsay, Paris

Skildringen av arbetare som förbereder ett trägolv i konstnärens egen ateljé ansågs som slarvigt och detta är den troliga anledningen till att tavlan avvisades av Salongen 1875. En andra version ställdes också ut, vilket visar Caillebottes teknikutbud och hans skickliga omprövning av samma ämne. Även om målningen är i impressionistisk stil är den mycket mer realistisk än hans kollegors verk.

Den andra versionen ”Parkettsliparna” (1876)
olja på duk, 80 x 100 cm
privat kollektion

Caillebotte siktade på att måla verkligheten så som den fanns och som han såg den. Kanske på grund av hans nära förhållande med impressionister, varierar hans stil och teknik, som om han ”lånar” och experimenterar, men inte riktigt håller fast vid någon stil.

Passion: familjescener och trädgårdsarbete.

Från 1860 till 1879 tillbringade Caillebotte sina somrar på den egendom som hans föräldrar ägde vid stranden vid Yerres. Där började han måla välbekanta scener från vardagen. Temat är sommarens nöjen. Beskärning och ”zooma in” tekniker förekommer ofta i Caillebottes verk, något som också kan vara resultatet av hans intresse för fotografering och perspektiveffekter. Många gånger använder han också en mycket hög utsiktspunkt.

Les jardiniers” (1875)
olja på duk, 90 x 117 cm
privat kollektion
”L’Yerres, pluie” (1875)
olja på duk 80,3 x 59 cm
Sidney and Lois Eskenazi Museum of Art at Indiana University

Caillebotte målade familjära scener, interiörer och porträtt. ”Portraits à la campagne” (1875) inkluderar Gustavs mor tillsammans med moster, kusin och en familjevän. Han skildrar matställen, pianospel, läsning och promenader, alla utförda på ett intimt, diskret sätt som visar den tysta ritualen i överklassens inomhusliv.

Portraits à la campagne” (1876)
olja på duk, 95 x 111cm
Baron Gerard Museum, Bayeux
Le déjeuner” (1876)
privat kollektion

Landskapsscener fokuserar på fritidsbåtar, fiske och simning. Konstnären använde ofta en mjuk impressionistisk teknik för att förmedla den lugna naturen på landsbygden, i skarp kontrast till de plattare strecken i hans urbana målningar.

Caillebottes genialitet är att få oss att delta i olika scener genom vidvinkelvyn.

”Parken i Yerres” (1875)
olja på duk, 65 x 92
Privat samling
”Apelsinträden” (1878)
olja på duk, 61 x 46 cm
Museum of Fine Arts, Houston

Konstnärens passion: segling

Gustave Caillebotte begränsade sig inte till konsten, han hade många olika intressen.

En serie målningar med fokus på simmare, roddare och kanot ställdes ut vid den fjärde impressionistiska utställningen 1879 under namnet ”Pésissoires sur L’Yerres”. Korta, avbrutna penseldrag påminner om Monet och den djärva paletten om Renoir, men Caillebotte uppnådde en mycket annorlunda effekt. Han förmedlar en känsla av rörelse, en utveckling av tid och rum som avslöjar hans intresse för fotografering.

Båtliv i Yerres” (1877)
olja på duk, 103,5 x 155,8 cm
Milwaukee Art Museum
La Partie de Bâteau” (1877/78)
olja på duk, 90 x 117 cm
privat kollektion
Les Périssoires” (1878)
Flatbottnade kanoter”

olja på duk, 155 x 108 cm
Museum of Fine Arts of Rennes
”Badare gör sig redo att dyka” (1878)
olja på duk, 61,8 x 46 cm
privat kollektion

Gustave Caillebotte var också en känd sjöman. Han tillbringade mycket tid i den kända Argenteuil där han hade tränat i sin ”nautiska början” och vunnit sina första tävlingar.

”Segelbåtar i Argenteuil” (ca.1888)
olja på duk, 65 x 55 cm
Musee d´Orsay, Paris

Denna duk avslöjar den bländande rörligheten av ljus och kromatiska effekter. Den bildmässiga återgivningen av vattnet skisserad med snabba och kursiva penseldrag är utan tvekan impressionistisk. Caillebotte har en stark känsla för kompositionens konstruktivitet, här placerad på ett solitt rutnät av horisontella, vertikala linjer (bron, masterna) och diagonala (seglen, bryggan).

Konstnärens passion: Paris

Caillebotte var mästare på urbaniska skildringar av Paris som visar dynamiken av denna stad. Fascination av gator, broar och förbipasserande. Här har vi till exempel en viadukt nära tågstationen Saint-Lazare. Pont de l’Europe byggdes mellan 1865 och 1868 och var en del av en serie monumentala förändringar som ägde rum i staden som en del av dess snabba industrialisering. Konstnären använde i kompositionen ett noggrant avgränsat perspektiv och ett strikt geometriskt schema. Lustig sak, i förgrunden har vi en hund och hans skugga!

 Le pont de l’Europe” (1876)
olja på duk, 124,7 x 180,6 cm
Musée de Petit Palais, Geneva

Konstnärens mest beundrade verk är en realistisk skildring av Paris i regn. Den visar parisare som promenerar genom stadens gator under regnigt väder. Deras ansikten ser lugna ut. Realismen med vilken regndropparna som strömmar ner över den parisiska trottoaren målas gör att man nästan fördjupar sig i den franska huvudstadens vardagliga atmosfär. Det var på genrescener som Caillebotte specialiserade sig!

Den ikoniska verk Rue de Paris, temps de pluie (1877)
Parisgata i regn”

olja på duk, 212 x 276 cm
Art Institut of Chicago

Målningen visades först vid den tredje impressionistiska utställningen 1877. Den ägs för närvarande av Art Institute of Chicago. Kurator Gloria Groom beskrev arbetet som ”den stora bilden av stadslivet i slutet av 1800-talet”.

Utsikt över snötäckta tak”(1878)
olja på duk, 64 x 82 cm
Musee d`Orsay, Paris
Utsikt över Boulevard des Italiens” (1880)
olja på duk, 54 x 65 cm
privat kollektion
L’homme au balcon, boulevard Haussmann” (1880)
Christies


Caillebotte fortsätter med sina målningar av urbana Paris. Det som är unikt bland hans verk är särskilt utjämnade färger och fotorealistiska effekter, vilket ger målningen ett distinkt och modernt utseende. Många av hans stadsmålningar var ganska kontroversiella på grund av deras överdrivna, branta perspektiv. I ”Man på balkongen” (1880) inbjuder han betraktaren att delta i scenen för att nå staden på avstånd, återigen genom att använda ett ovanligt perspektiv.

”På balkongen” (1880)
olja på duk, 69 x 62 cm
Thyssen-Bornemisza Museum, Madrid
”På kafeteria” (1880)
olja på duk, 155 x 115 cm
Musée des Beaux Arts, Rouen

Konstnärens passion: ett hus i Petit Gennevilliers

År 1882 drog sig målaren tillbaka från det offentliga livet. Några år senare bosatte han sig i nyköpt hus Petit Gennevilliers, vid Seine, där han ägnade sig åt trädgårdsskötsel och yachtbyggen. Under tiden träffade han 11 år yngre skådespelerskan Charlotte Berthier, och paret bosatte sig på landet. Monet, Renoir, Pisarro och andra representanter för kulturlivet besökte ofta Genneviliers.

Ett år senare skrev han ett testamente där han överlämnade hela sin samling av impressionistiska verk till den franska staten. Han ställde bara ett villkor – alla skulle ställas ut tillsammans i Louvren.

Richard Gallo och hans hund Dick på stranden nära Petit Gennevilliers” (ca.1884)
olja på duk, 89 x 116 cm
privat samling

Gustave Caillebotte dog 1894 när han arbetade i trädgården. Stroke. Han var bara 45 år gammal.

Efter målarens död, tog hans bästa vän Renoir hand om hans sista vilja. Tyvärr ville den franska regeringen inte gå med på villkoren i testamentet. Efter två års förhandlingar nåddes en överenskommelse. 38 målningar (av 68) har ställts ut på slottet i Luxemburg. De återstående dukarna köpte Albert C. Barnes (1872-1951)- en konstälskare vars galleri (Barnes Foundation) nu är världens största samling av impressionistiska, post-impressionistiska och modernistiska målningar.

Ett fyrtiotal av Caillebottes egna verk finns på Musée d’Orsay.

”Självporträtt i en sommarhatt”
olja på duk
privat samling
”Självporträtt” (1889)
olja på duk
National Museum of Fine Arts of Quebec

Ett glömt verk

En naken kvinna på soffan” är en sällsynt ämne målades av Caillebotte under hans karriär. Damen är avslappnad och naturlig. Jag gillar röran med hennes kläder.
Målningens skala är imponerande och figuren är nära naturliga storlek. Trots att den var en av Caillebottes största dukar, ställdes denna målning sällan ut. Förmodligen chockade den kvinnliga nakenhet kritiker, konstexperter och publik.

Varför? Vad tycker ni?

En naken kvinna på soffan” (1875-85)
olja på duk, 129,5 x 195,5 cm
Minneapolis Art Institute

Min presentation av den franska målaren närmar sig slutet. Gustav Caillebotte utvecklade en mycket personlig och originell stil. Hans uppmärksamhet på detaljer, hans färgglada scener gör honom till en stor impressionistisk artist med originalitet och mångsidigt arbete.

En gång
Månadsvis
Årligen

Gör en donation en gång

Gör en donation en gång i månaden

Gör en donation en gång om året

Välj ett belopp

30,00 Skr
90,00 Skr
600,00 Skr
30,00 Skr
90,00 Skr
600,00 Skr
30,00 Skr
90,00 Skr
600,00 Skr

Eller ange ett anpassat belopp

Skr

Ditt bidrag uppskattas.

Ditt bidrag uppskattas.

Ditt bidrag uppskattas.

DoneraDonera en gång i månadenDonera en gång per år

Porträttgalleri: ”Noshörningen Clara”(1751)

Idag kommer jag att presentera ett ovanlig porträtt. Huvudpersonen, snarare sagt, huvuddjuren är indisk noshörning (Rhinoceros unicornis) som heter Clara. Vi har ganska mycket informationer om henne. Clara var sin tids stjärna. Hon föddes i Indien 1738 och var bara en månad gammal när hennes mamma dödades av jägare. Den unga noshörningen omhändertogs sedan av en hög tjänsteman från den holländska Östindiska Kampanjen och blev hon en husattraktion. Efter en kort tid sålde han Clara till sin kollega från företaget kapten Douwe Mout van der Meer (1705-75). Noshörningen fick en ny ägare och en riktigt agent.
Pietro Longhi ”Porträtt av noshörningen Clara” (1751)
olja på duk, 62 x 50 cm
Museo del Settecento Veneziano, Ca’ Rezzonico

Clara på resande fot (upps fötter)

I 17 år, fram till djurets död 1758, visade sjökapten henne i europeiska städer. Clara besökte många platser, hon var i Breslau, Krakow, Warszawa, London och Paris. År 1751 blev hon höjdpunkten på Carnevale di Venezia och porträtterades där på begäran av den lokala aristokraten Giovanni Grimani.

Vi vet inte mer om sådana ”underhålningsresor”, man hoppas bara att kapten tyckte om Clara och tog hand om henne. Han tjänade mycket pengar på faktum att noshörningen fascinerade det europeiska folket.

Vem avbildade familjen Grimaldi och Clara?

Den italienske målaren hette Pietro Longhi (1701-85). Han skildrade scener från vardagen: från besök hos frisör, apotekare till familjelivscener, konserter, evenemang och liknande. Longhi erbjöd alltid en glimt av vad som pågår ”bakom de stängda dörrarna”, bokstavligen och bildligt talat.

Clara poserar till Pietro Longhi

Tillbaka till porträttet.

Kompositionen är mycket intressant; trä staketet delar visuellt duken i två delar; förgrunden där Clara slarvigt äter hö, och bakgrunden där observatörernas finns. Några av nyfikna venetianerna bär masker, det var trots allt karnevalens tid!

Mannen längst till vänster, den arrogant skrattande person utan mask, är kapten van der Meer, han håller i handen Claras horn som hon antingen hade gnuggat av, eller så skars det av, men hur som helst ett nytt horn växte fram senare. I slutändan kan det finnas ett dolt skämt i målningen, eftersom djurets skadat horn kan vara en metafor som ofta används för äktenskapsbrott. Vissa konsthistoriker tror att han vill sälja Claras värdefulla utväxt från nosen. Pulvret från hornet ansågs vara ett beprövat afrodisiakum som återställer manliga krafter. Har det varit allusion till Grimaldis förhållande?

Giovanni Grimaldi hade ett privat menageri med många exotiska djur i sin villa på fastlandet

Men hallå, ni kollar inte alls på mig!

Åtta åskådare har kommit för att se föreställningen, noshörningen lugnt äter sitt foder. Ingen av betraktare observerar dock det monstruösa djuret. Varken eleganta damen med den trehörniga hatten eller mannen med lerpipan som mediterar fördjupad i sina tankar. Kvinnan i den gröna tittar åt andra sidan och hennes granne tittar orörlig genom en mask. Inte ens lilla tjejen visar intresse. Alla är stela i sin skenbara livlighet, overkliga bakom masken. Inför detta sällskapet står tyst Clara: tung, apatisk och majestätisk.

Ovanpå hänger affischen ”Vero Ritratto di un Rinocerotto” (trompe l`oeil) som bekräftar att detta är sanna porträttet av noshörningen. Men den venetianska society har blivit så konstigt, att det går inte att överraska dem med sådana typ av underhållning. Allt som är dold bakom masken väcker starkare känslor än ”vanlig” fast exotisk djur.

”Porträtt av noshörningen” är Pietro Longhis mästerverk

Det är utan tvekan en av främsta Longhis verk, som lyckades dokumentera venetianska familjescenen genom att placera Clara i den fascinerande atmosfären av karnevalen. I centrum av kompositionen finner vi Giovanni Grimaldi själv (som då var 23 år) bredvid sin vackra brud, Caterina Contarini, som skulle dö kort efter att ha fött deras enda dotter.

Longhis målning är ganska liten. Å andra sidan den franske målaren Jean-Baptiste Oudry hade målat Clara i full storlek.

Jean- Baptiste Oudry (1686-1755) ”Porträtt av Klara i Paris” (1749)
olja på duk, 310 x 456 cm
Staatliches Museum Schwerin

Visste Clara att hon var så känd?
Verket uppskattades mycket,
för att snart målade Longhi liknande tavlan på uppdrag av en annan venetiansk aristokrat- Girolamo Mocenigo.
Fyra maskerade ansikten vid räcket gör ett fantastiskt intryck. Mer karneval!

Clara träffar aristokrater, eller aristokrater träffar henne

År 1751 fortsätter Clara och kapten van der Meer deras resa. De passerade genom Verona på vägen till Wien. Nästa målet var London i slutet av året, där hon sågs av den brittiska kungafamiljen. Gent, Prag, Breslau (en andra gång) och Köpenhamn mellan 1753-55. Clara skapar publik, filosofer skriver om henne. Hon återvände till London 1758, där hon ställdes ut på Horse and Groom i Lambeth. Det var här hon dog den 14 april, ungefär 20 år gammal.

Heder och erkännande

1991 höll Natuurhistorisch Museum i Rotterdam en utställning om Clara. År 2008 skapades Clara Memorial på samma museum för att markera 250-årsdagen av noshörningens död.

Longhi lyckades dokumentera Claras besök i Venedig. Hennes porträtt berättar mer för oss om det venetianska samhället, om deras dekadenta stunder. En nypa salt på lyxiga tårtan!

En gång
Månadsvis
Årligen

Gör en donation en gång

Gör en donation en gång i månaden

Gör en donation en gång om året

Välj ett belopp

30,00 Skr
90,00 Skr
600,00 Skr
30,00 Skr
90,00 Skr
600,00 Skr
30,00 Skr
90,00 Skr
600,00 Skr

Eller ange ett anpassat belopp

Skr

Ditt bidrag uppskattas.

Ditt bidrag uppskattas.

Ditt bidrag uppskattas.

DoneraDonera en gång i månadenDonera en gång per år

Augustus Egg (1816-1863) skildrar viktorianska konvenanser.

August Leopold Egg föddes i London 1816, och var mest känd för sina verk som skildrade slutet på en viktoriansk medelklassfamiljs epok. Han började sin konstnärsbana på Henry Sass Drawing School för att senare fortsätta på Royal Academy. Hans drömmar blev verklighet och han blev antagen till den kända konstskolan i Storbritannien.

Gruppen The Clique och deras regler

Augustus Egg hade breda intellektuella intressen, kärlek för litteratur och teater. Han tillhörde en skissklubb The Clique (Klicken). Denna lilla grupp inkluderade grundaren, Richard Dadd, Alfred Elmore, William Powell Frith, John Phillip och Edward Matthew Ward. Klicken karaktäriserades av sitt avståndstagande från akademisk konst till förmån för enklare genremåleri, och stilen påverkades av William Hogarth och den skotska historiska målaren David Wilkie. De ansåg att ett konstverk inte borde bedömas enbart på hur väl det överensstämde med akademiska riktlinjer.

Egg älskade teatern och det var genom denna kärlek han blev vän med Charles Dickens. Hans hälsa var aldrig bra och under sina senare år försökte han åtgärda detta genom att leva i de varmare klimaten i Medelhavsländerna. Han dog i Alger 1863 av astmabesvär i en ålder av 46 år.

Varför är Augustus Egg så viktig för konsthistorien?

Den ikoniska verk

Troligtvis alla känner hans typiska verk ”Travelling Companions” som han avslutade 1862 och som nu finns på Birmingham Museum and Art Gallery. De ljuvliga klipporna och strandlinjen finns i verkligheten. Det är Menton, en populär kurort för viktorianska gäster som ligger på franska Rivieran. Förmodligen var det också ett hälsobadställe under Eggs konvalescens.

Augustus Egg ”Traveling Companions” (1862)
olja på duk, 65,3 x 78,7 cm
Birmingham Museum and Art Gallery

Så förtjusande detta verk är! Titta vilken perfekt symmetri hos kvinnorna när de sitter mitt emot varandra i vagnen. De bär nästan identiska böljande voluminösa gråklänningar och likadana hattar. Vid första anblicken ser de nästan ut som en spegelbild av varandra, men när vi tittar närmare finns det uppenbara skillnader.

Den ena sitter med en fruktkorg, medan den andra har en bukett blommor bredvid sig. Den ena läser medan den andra lutar sig tillbaka med slutna ögon. Det finns ingen interaktion mellan de två kvinnorna. Den ena verkar varken vara intresserad av den andra eller utsikten från vagnens fönster. Är det bara en enkel målning av två kvinnor som reser i en järnvägsvagn? Eller har tavlan en dold betydelse?

Två unga damer reser till staden för att njuta av det gynnsamma mikroklimatet. Det finns inga andra personer i vagnen som kan ha varit en tydlig indikation på att män och kvinnor på den tiden reste i segregerade tågvagnar.

Jag påträffade en intressant åsikt att målningen döljer sexuella konnotationerna. Artikeln jag stötte på var på webbplatsen Victorian Visual Culture och skrevs av Erika Franck som en del av en utbildningskurs i modern litteraturvetenskap.

Hon skrev:”… Även om Egg’s Travelling Companions (1862) anses vara en reflektion om järnvägsresor och hur olika klasser separerades, kan man inte ignorera de sexuella konnotationer som är uppenbara i målningen. Målningen visar två unga damer som verkar vara identiska och ändå inte vid närmare granskning. Det verkar som om flickan till vänster har väckts sexuellt trots att hon sover. Detta kan bara upptäckas i jämförelse med flickan till höger. För det första har den unga damen till höger blommor bredvid sig i motsats till den andra damen som har en korg med frukt. Blommorna förmedlar flickans oskuld och sexuella dygd till höger medan frukten bredvid flickan till vänster innebär att hennes oskuld har förlorats och hennes oskuld har ersatts av sexuell överseende och följaktligen sexuell mognad.”

Augustus Egg ”Traveling Companions” (1862)

Denna analogi fortsätter när man studerar hur damen till vänster har tagit bort sina handskar och exponeras fysiskt. Det innebär att hon är mindre bevakad än sin reskamrat. Vi lämnar vackra damer och går vidare.

Triptyk Past and Present”

Augustus Egg målade 1858 en triptyk ”Past and Present” där han skildrade tre scener från den viktorianska epoken. Hans verk är liksom en roman eller en teaterpjäs. Vi har en vacker hemmiljö, en välmående familj med söta barn. Atmosfären är tjock. Detta är en berättelse om den fallna kvinnan. Bokstavligt och bildligt. Stämningen är typisk för de sociala moralistiska tavlor som var populära i viktorianska konsten.

Past and Present Number One
Otroheten upptäcks” (1858),
olja på duk, 63, 5 x 73,2 cm
Tate Gallery, London

Mannen upptäckte sin frus otrohet. Den första scenen är mycket dramatisk, frun ligger vid sin mans fötter, medan han sitter dyster vid bordet och deras barn spelar kort i bakgrunden. Mannen håller ett brev, bevis på hennes äktenskapsbrott, och pressar samtidigt en miniatyrmålning av fruns älskare under sin fot.

Augustus Egg påverkades i sitt verk av Holman Hunts (1827-1910) ”The Awakening Conscience”.

Holman Hunt ”The Awakening Conscience” (1853)
Tate Gallery

Se bara på de söta viktorianska flickorna. Den äldre dottern är orolig och tittar mot sin mamma som ligger på golvet. Den andra flickan tittar fortfarande på lekbordet. Korthuset kollapsar, vilket betyder att parets äktenskap har gått sönder. Ett äpple har skurits i två delar, den ena halvan (som representerar hustrun) har fallit på golvet, den andra (som representerar mannen) har knivhuggits till kärnan.

Vilket känslomässigt ansiktsuttryck!

Kvinnans armar och armbanden runt handlederna ger intrycket av att hon är bunden. I det viktorianska England kunde en man säkert ta en älskarinna utan rädsla för förföljelse, men att vara otrogen för en kvinna var ett oförlåtligt brott… Har det ändrat sig någonting?

Eggs tre målningar har inga enskilda titlar, men när de ställdes ut 1858 på Royal Academy, åtföljdes de av texten: ”4 augusti – Har precis hört att B – har varit död mer än fjorton dagar, så hans stackars barn har nu förlorat båda föräldrarna. Jag hör att hon sågs på fredagen i närheten av Strand, uppenbarligen utan plats att vila på. Vilket fall hennes har varit!”

De två nästa tavlorna skiljer sig tydligt. Scenen är ett svagt upplyst vindsrum, fem år senare.

Rummet är glest möblerat och på väggarna hänger porträtt av den frånvarande modern och fadern. Fadern har nyligen dött och modern har drivits ut ur sitt hem. De två föräldralösa flickorna tröstar varandra. Den äldre dottern sitter och stirrar ut genom det öppna fönstret på en fullmåne, medan hennes yngre syster är knäböjande delvis i bön och delvis i sorg.

”Past and present 2. De övergivna döttrarna”

När bilduppsättningen visades på Royal Academy 1858 hängdes salongsscenen mellan de andra två. Författaren och konstkritikern John Ruskin beskrev de tre verken i sina anteckningar:

I det centrala stycket upptäcker mannen sin frus otrohet; han dör fem år efteråt. De två sidobilderna representerar samma ögonblick två veckor efter hans död. Samma lilla moln finns under månen. De två barnen ser det från kammaren där de ber för sin förlorade mamma och deras mor syns bakom en båt under ett valv vid flodstranden.”

(John Ruskin, Academy Notes, 8 maj 1858)

”Past and present 3: Den övergivna modern med sitt barn”

Sista scenen avbildar en hemlös kvinna. Hon försöker att skydda sitt barn under själen, ett tydligt resultat av hennes affär, som nu är över… Märkligt är att månen intar samma position på himlen, vilket indikerar att scenen äger rum samtidigt. Barnens mor har tagit sin tillflykt under valven på en av Londons broar.

Den viktorianska tiden varade till 1901 och karakteriserades som en pryd och socialt mycket regelstyrd period. Själva ord ”viktorianism” pekar på en dubbelmoral, som undertryckte känslor, och skapade många sociala konventioner. Till exempel att ta av sig handskarna kunde betraktas som en sexuell uppmuntran. I samhället var det förbjudet att prata om graviditet eller till och med att använda vissa ord som alltför direkt beskriver människans biologi. Paradoxalt nog utvecklades prostitution betydligt under den viktorianska eran.

En gång
Månadsvis
Årligen

Gör en donation en gång

Gör en donation en gång i månaden

Gör en donation en gång om året

Välj ett belopp

30,00 Skr
90,00 Skr
600,00 Skr
30,00 Skr
90,00 Skr
600,00 Skr
30,00 Skr
90,00 Skr
600,00 Skr

Eller ange ett anpassat belopp

Skr

Ditt bidrag uppskattas.

Ditt bidrag uppskattas.

Ditt bidrag uppskattas.

DoneraDonera en gång i månadenDonera en gång per år

Porträttgalleri: Gustav Klimt och hans skildringar av ”Ria Munk”.

Människan och döden

Det eviga spelet som kallats liv och den sista utmaningen, döden. Jag antar att den mest oroande perioden i livet är när någon nära oss, någon vi älskar, dör. Till sist minns vi den avlidne person genom fotografier, som tyvärr, precis som våra minnen, bleknar under tiden. Dagens blogg kommer att handla om hur en familj ville komma ihåg sin avlidna dotter.

Gustav Klimt Ria Munk på sin dödsbädd” (1912)
olja på duk, 50 x 50,5 cm
privat kollektion

Döden finns i början och i slutet av detta verks historia. Porträtten avbildar Maria (Ria) Munk. Hon föddes den 6 november 1887 i en rik familj bosatt i Wien. Hennes far Alexander var en förmögen polsk industriman, mor Aranka Pulitzer kom från judisk familj. Hon var en systerdotter till Joseph Pulitzer, mannen som genom bestämmelserna i testamentet instiftade Pulitzerpriset för journalistik. Paret fick tre vackra döttrar: Lili, Maria och Lola.

Otursamt träffade Maria den tyska poeten och författaren Hans Heinz Ewers (1871-1943). Detta blev aldrig en bra matchning. Ewers rykte som en libertin var välkänt och vart han än gick, följde skandaler. Var det detta som drog Ria till honom? De förlovade sig så småningom och trots att Ria gick in i detta arrangemang med en stor hemgift, gav Ewers sig av. Som man kan föreställa sig var Ria förkrossad och den 28 december 1911 tog hon en pistol och sköt sig själv i bröstet…

I sorgen som följde gav hennes föräldrar, Alexander och Aranka Munk, den mest kända konstnären i Wien i uppdrag att måla ett porträtt av sin avlidna dotter. Gustav Klimt fick en uppdrag,


Familjen ville ha ett postumt porträtt av Ria. Arankas syster – Serena Lederer (1867-1943) var en stor beskyddare av Gustav Klimt och har rekommenderat honom som bästa porträttören i Wien. Det var ovanlig beställning för Klimt att framställa en död kvinna, och alla förväntade sig ett spektakulärt porträtt. 

Gustav Klimt

Klimt skildrar tragisk döda Ria Munk

Konstnären avbildade Ria mot en mörkblå bakgrund. Röda nejlikorna ramar in hennes vackra ansikte. Det finns inget som tyder på att Ria har dött en våldsam död. Den här målningen handlar om Rias skönhet. Hennes rosa kinder och öppna mun får oss att tro att hon bara sover. Troligtvis är att Klimt inspirerades av John Everetts Millais Ofelia” (1852). Det var ett härligt porträtt som utstrålar en aura av fred och lugn men det var också något med det som fick hennes föräldrar att avvisa det!

”Ria Munk I”

Aranka beställde ett nytt porträtt som skulle väcka minnen av dotterns livfullhet. Klimt började måla…

”Dansaren (Ria Munk II)” (1916)
olja på duk, 180 x 90 cm
privat kollektion, New York

Det finns några obesvarade frågor om den andra versionen. Det enda faktum vi vet var det konstnären gav Aranka, hon avvisade det. Varför? Om vi ​​tittar noggrant på målningen är det inte svårt att se varför en mor skulle bli förskräckt och nobba ett halvnaket porträtt av sin avlidna dotter. Kunde Klimt verkligen tro att en lidande mamma välkomnar en sådan halvnaken skildring?

Porträtten utstrålar en uppenbar sensualitet. Klimt är i sin bästa form och inspirerad tydligt av japonismen. De långsträckta ögonbrynen ger Ria Munk ett orientaliskt utseende. Klänningen visar upp kvinnans bröst. Spetskantade svarta pantalonger med vitstrumpor och högklackade skor var modiga även på Klimts tid. ”Dansaren (Ria Munk II)” blev kvar i artistens studio och han sålde det aldrig.

Ria Munk III” (1917-18)
olja på duk, 1
80,5 x 90 cm
The Levis Collection

Det tredje målning är en färgstark skildring. Porträttet är den sista målning som Munk-familjen lät Klimt skapa, men han slutförde inte sin uppgift på grund av sin plötsliga död…

Målningen presenterar en klassisk, österrikisk kvinna med ett rundat ansikte och rosiga kinder. Eftersom målningen är oavslutad är det svårt att urskilja kvinnans kroppsform. Ljusa blommor omger Rias stående silhuett. Färger, mönster och teknik visar konstnärens enorma kunskap genom olika stilar. Maria- Ria verkar vara helt lugn. Hon ger oss ett drömmande leende och inger självförtroende.

Vi närmar oss slutet av berättelsen om Gustav Klimt och hans uppdrag för familjen Munk. Konstnärens process avslutades. Komplikationer efter stroke visade sig allvarliga och han dog den 6 februari 1918.

Aranka Pulitzer hade skilt sig från sin man 1913 och det var hon som behöll detta tredje porträtt av Ria. Det hängdes i hennes villa vid Bad Ausseesjön tills året 1941. Denna äldre dam fick uppleva ännu mer dramatiska omständigheter. Krigets brutalitet tvingades henne att sälja en del av fastigheten till grannarna. Gestapo beslagtog senare allt som tillhörde den judiska damen. Oktober 1941 deporterades Aranka till Lódz (på tyska Litzmannstadt) i ockuperade Polen, där dödades hon den 26 november, en dag innan hennes 79-årsdag….Hennes dotter, Lola, skickades också till ett koncentrationsläger i Chelmno, där hon dog i september 1942.

KÄLLOR:

https://www.klimtgallery.org/

https://www.metmuseum.org/art/collection/search/656890

Konstpegel behöver din hjälp.
Jag har inte någon bidrag för att driva portalen. Utan dina donationer kommer jag inte att ha medel för publikationer. Därför är ditt stöd mycket viktigt. 
Om du gillar det här stället och gillar att läsa mina artiklar - stöd mig! 
Även en liten belopp har en stor betydelse.
Tack!
En gång
Månadsvis
Årligen

Gör en donation en gång

Gör en donation en gång i månaden

Gör en donation en gång om året

Välj ett belopp

30,00 Skr
90,00 Skr
600,00 Skr
30,00 Skr
90,00 Skr
600,00 Skr
30,00 Skr
90,00 Skr
600,00 Skr

Eller ange ett anpassat belopp

Skr

Ditt bidrag uppskattas.

Ditt bidrag uppskattas.

Ditt bidrag uppskattas.

DoneraDonera en gång i månadenDonera en gång per år

Gustav Klimt