PORTRÄTTGALLERI: ”Noshörningen Clara”(1751)

Idag kommer jag att presentera ett ovanlig porträtt. Huvudpersonen, snarare sagt, huvuddjuren är indisk noshörning (Rhinoceros unicornis) som heter Clara. Vi har ganska mycket informationer om henne. Clara var sin tids stjärna. Hon föddes i Indien 1738 och var bara en månad gammal när hennes mamma dödades av jägare. Den unga noshörningen omhändertogs sedan av en hög tjänsteman från den holländska Östindiska Kampanjen och blev hon en husattraktion. Efter en kort tid sålde han Clara till sin kollega från företaget kapten Douwe Mout van der Meer (1705-75). Noshörningen fick en ny ägare och en riktigt agent.

Clara på resande fot- fötter.

I 17 år, fram till djurets död 1758, visade sjökapten henne i europeiska städer. Clara besökte många platser, hon var i Breslau, Krakow, Warszawa, London och Paris. År 1751 blev hon höjdpunkten på Carnevale di Venezia och porträtterades där på begäran av den lokala aristokraten Giovanni Grimani.

Vi vet inte mer om sådana ”underhålningsresor”, man hoppas bara att kapten tyckte om Clara och tog hand om henne. Han tjänade mycket pengar på faktum att noshörningen fascinerade det europeiska folket.

Vem avbildade familjen Grimaldi och Clara?

Den italienske målaren hette Pietro Longhi (1701-85). Han skildrade scener från vardagen: från besök hos frisör, apotekare till familjelivscener, konserter, evenemang och liknande. Longhi erbjöd alltid en glimt av vad som pågår ”bakom de stängda dörrarna”, bokstavligen och bildligt talat.

Clara poserar till Pietro Longhi.

Tillbaka till porträttet.

Kompositionen är mycket intressant; trä staketet delar visuellt duken i två delar; förgrunden där Clara slarvigt äter hö, och bakgrunden där observatörernas finns. Några av nyfikna venetianerna bär masker, det var trots allt karnevalens tid!

Mannen längst till vänster, den arrogant skrattande person utan mask, är kapten van der Meer, han håller i handen Claras horn som hon antingen hade gnuggat av, eller så skars det av, men hur som helst ett nytt horn växte fram senare. I slutändan kan det finnas ett dolt skämt i målningen, eftersom djurets skadat horn kan vara en metafor som ofta används för äktenskapsbrott. Vissa konsthistoriker tror att han vill sälja Claras värdefulla utväxt från nosen. Pulvret från hornet ansågs vara ett beprövat afrodisiakum som återställer manliga krafter. Har det varit allusion till Grimaldis förhållande?

Men hallå, ni kollar inte alls på mig!

Åtta åskådare har kommit för att se föreställningen, noshörningen lugnt äter sitt foder. Ingen av betraktare observerar dock det monstruösa djuret. Varken eleganta damen med den trehörniga hatten eller mannen med lerpipan som mediterar fördjupad i sina tankar. Kvinnan i den gröna tittar åt andra sidan och hennes granne tittar orörlig genom en mask. Inte ens lilla tjejen visar intresse. Alla är stela i sin skenbara livlighet, overkliga bakom masken. Inför detta sällskapet står tyst Clara: tung, apatisk och majestätisk.

Ovanpå hänger affischen ”Vero Ritratto di un Rinocerotto” (trompe l`oeil) som bekräftar att detta är sanna porträttet av noshörningen. Men den venetianska society har blivit så konstigt, att det går inte att överraska dem med sådana typ av underhållning. Allt som är dold bakom masken väcker starkare känslor än ”vanlig” fast exotisk djur.

”Porträtt av noshörningen” är Pietro Longhis mästerverk.

Det är utan tvekan en av främsta Longhis verk, som lyckades dokumentera venetianska familjescenen genom att placera Clara i den fascinerande atmosfären av karnevalen. I centrum av kompositionen finner vi Giovanni Grimaldi själv (som då var 23 år) bredvid sin vackra brud, Caterina Contarini, som skulle dö kort efter att ha fött deras enda dotter.

Longhis målning är ganska liten. Å andra sidan den franske målaren Jean-Baptiste Oudry hade målat Clara i full storlek.

Clara träffar aristokrater, eller aristokrater träffar henne.

År 1751 fortsätter Clara och kapten van der Meer deras resa. De passerade genom Verona på vägen till Wien. Nästa målet var London i slutet av året, där hon sågs av den brittiska kungafamiljen. Gent, Prag, Breslau (en andra gång) och Köpenhamn mellan 1753-55. Clara skapar publik, filosofer skriver om henne. Hon återvände till London 1758, där hon ställdes ut på Horse and Groom i Lambeth. Det var här hon dog den 14 april, ungefär 20 år gammal.

Heder och erkännande.
1991 höll Natuurhistorisch Museum i Rotterdam en utställning om Clara. År 2008 skapades Clara Memorial på samma museum för att markera 250-årsdagen av noshörningens död.

Longhi lyckades dokumentera Claras besök i Venedig. Hennes porträtt berättar mer för oss om det venetianska samhället, om deras dekadenta stunder. En nypa salt på lyxiga tårtan!

Konstpegel behöver din hjälp mer än någonsin. 
Jag har inte någon bidrag för att driva portalen. Utan dina donationer kommer jag inte att ha medel för publikationer. Därför är ditt stöd mycket viktigt. 
Om du gillar det här stället och gillar att läsa mina artiklar - stöd mig! 
Även en liten belopp har en stor betydelse.
Tack!