Kategori: french art

Émile Friant tillhör en av de målare vars namn inte blev känt hos konsthandlare, men hans måleri väcker en stor uppmärksamhet. Han brukade skapa storformatsdukar och när man ser de på museum, stannar de i vårt minne under lång tid.

Friant föddes den 16 april 1863 i Dieuze, i regionen Lorraine. Han växte upp i arbetarens familj och detta präglades honom enormt.

1870 bröt det fransk-preussiska kriget ut. Liten Dieuze och hela Elsass-Lothringen område annekterades till Preussen och familjen Friant flyttade till Nancy, som förblev på den franska sidan.

Émile Friant påbörjade sin utbildning i konsthögskola i Nancy (1874-79). Efter examen lyckades han få ett stipendium från staden för att fortsätta sina studier i Paris. Han blev elev hos en av ledarna för den akademiska rörelsen, Alexandre Cabanel.

1885 träffade Friant bröder Ernest och Benoit Coquelin, kända skådespelare, som blev viktiga klienter och beskyddare för honom. Tack vore intäkterna reste konstnären till Belgien, Nederländerna, Italien, Spanien och länderna i Nordafrika. Friant var också en stor idrottsman som tränade paddling.

Den mest populära målningen av Émile Friant är ”Les amoureux”. Vi tittar på ett par som har stannat på en bro (Pont Cassé) vid floden Meurthe som flyter genom Nancy. Mannen berättar en historia, flickan vilar ansiktet på handen och lyssnar. Höstlandskapet i bakgrunden passar perfekt in i den melankoliska stämningen.

Vi kan snabbt konstatera att licenser konstnären var intresserad av mänsklig natur och skapade realistiska verk med psykologisk klang. Bildkomposition verkar vara statisk, men Friant koncentrerar all sin uttrycksstyrka i älskarnas ögon och i den intensiva dialogen.

En fransk sed, känd som ”Holy Monday” innebär att arbetare tog frivilligt ledigt på måndagar. Oftast har de sedan tillbringat dagen utanför verkstaden. Friant skildrar här två karlar som supar. Helig måndag hade ett dåligt rykte och kom att ersättas i slutet av 1800-talet av den lediga söndagen, som normalt ägnas åt religion och familjen. Scenen har en tydlig moralisk konnotation: ledighet leder till missbruk.

Émile Friant var en uppskattad artist och ställde ofta ut på Salon de Paris. Detta verk med par och deras skuggor är förtjusande. Friant har varit noga med att bygga sin komposition på spel av utseende, händer och ljuskällan. Parets mörka kläder reduceras kropparna till silhuetter.

Scenen framställer en utomhusfest för roddare. Det finns rött vin, bitar av bröd, ankan på bordet. Lägg märke till hur brödet är majestätisk avbildad. Tack vore sitt intresse för vattensporter, kände Friant bra ämne och avbildade sina kamrater som delar en måltid efter en hård träning. Men genom att välja exakt tretton karaktärer har artisten kul att framkalla den sista måltiden (Kristus och de tolv apostlarna). Religiösa karaktär bekräftas av brödet och vinet i förgrunden.

Genrescenen var en viktig motiv av Friants arbete. Han hade gåvan att förstå attityder, ansiktsuttryck och sociala koder hos arbetare. Han intresserade sig för sin tids verklighet. Hans tavlor har en funktion som en bra reportage, innehåller person- och miljö skildringar. Scenens noggrannhet beror också på psykologiska dimension: de fyra männens olika karaktär leder dem till specifika politiska ställningar.

Friant – en skicklig idrottsman, målar här unga brottare. Realism är slående! Konstnären fokuserar mycket på brottningsrörelse och skapar ett narrativt verk.

En annan fas kommer dock i Friants liv. Målaren skildrar en ung flicka från Nancy; seriös, sorglig, klädd i svart. Det är vinter, gråaktig överallt. Landskapet är behandlat på ett impressionistiskt sätt, men Émile Friant väljer frihet, det vill säga vägran att knyta till någon rörelse. Målningen inleder en viss omvandling inuti konstnären och han avbildar livet på duken i dess mörkare version…

År 1889 var Friant 26 år gammal. Vid världsutställningen i Paris vann han en guldmedalj för sin imponerande målning ”La Toussaint”. Scenen sker framför ingången till Préville-kyrkogården i Nancy. Friant avbildar en familj från Lorraine, med dess sorg ritualer, dess uppfattning om välgörenhet. Det träffas här två sociala klasser, en rik familj och en gammal, blind man. Förmedlaren är den lilla flickan som lämnar snart ett mynt för tiggare och det är enda utbytet mellan två olika världar.

På ett liknande sätt malar han ”La douleur”, som visar en dramatisk scen från begravningen.

Det är en mycket tilltalande scenen som ger ett enormt uttryck, trots sitt litet format. Émile Friant avbildar en sista väg till giljotinen, gottgörelse och försoning. Den unga man hade mördat en flicka, och vi vet att Friant deltog i hans rättegång. Straffet är avrättningen på giljotinen. Vilken kontrastbild mellan prästens skalliga huvud och unga mannen tjocka hår! En gammal man som leder en ung man till döds.

Émile Friant var utbildad i akademiska andan, men hade innovativa influenser. Inom sin måleri ägnade han sig särskilt åt genrescener. Han var inte immun mot nya impressionistiska trender. Men det är inte kopplat till någon som helst rörelse. Friant förblev fri. Han observerar och inspirerar sig själv.

Hans konst härstammar från hans realistiska blick på världen, ibland otrevliga och ironiska. Alltid intressanta.

År 1931 belönades Friant med Hederslegionen, Frankrikes främsta orden. Han dog ett plötsligt död i juni 1932.