Kategori: Biennale

Antonio Donghi  föddes 16 mars 1897 i Rom, där studerade han på Instituto di Belle Arti (1908-16).  Karriären har han avbrutits på grund av det första världskriget. Militärtjänsten fördröjde Antonios planer och han blev skickat till Frankrike. I slutet av kriget ägnade han sig åt att studera måleri på museerna i Florens och Venedig. Donghi var främst förtjustt av konst från 1700 och 1800- talet. 

Snart etablerade sig Antonio som en av Italiens ledande målare i den nyklassiska rörelsen som uppstod på 1920-talet. Termen magiska realism användes första gången i 1925 av den tyske konstkritikern och fotograf Franz Roh (1890-1965). Stilen gestaltar sammansmältningen av en gripbar, synlig, rationella verkligheten och en drömliknande. Som företrädare kan man nämna: Felice Casorati, Edward Hopper och Frida Kahlo.

Antonio Donghi hade en extremt förfinad teknik, rumslig klarhet när han framställde kroppar och ytor. Figurer har en tyngdkraft och en arkaisk styvhet som påminner tydligt om Piero della Francescas stilen. Initialt väckte Donghi både popularitet hos allmänheten och framgång hos konstkritiker.

Kritiker jämförde hans arbete med andra fransmännen som Henri Rousseau eller Georges Seurat, vars scener av samtida liv på samma sätt berörs med en subtil humor. Hans stilleben består ofta av en liten vas med blommor, ljuvliga landskap och den perfekta symmetri som är grundämne i denna typ av konst!

Enkelhetsretorik

I december 1924 deltog Antonio Donghi i den viktiga utställningen på Pesaro-galleriet i Milano med tjugo andra italienska konstnärer, bland annat med de Chirico, Casorati, Guidi, Oppi, Tozzi, Trombadori.

Atmosfären i konstvärlden vid den tiden var en generell återgång till ordning. Neue Sachlichkeit var Tysklands nya konströrelse som riktade sig mot symbolism och expressionism genom att presentera verkligheten objektivt, ofta med en satirisk klang.

Cirkusscener

Donghi älskade att avbilda gatukonstnärer, cirkusartister, jonglörer, dansare, musiker och folksångare. Det finns någon ton av poesi i hans figurer, både hos män och kvinnor.

La donna è mobile

1930-talet var ett intensivt arbete och Antonio Donghi har fått några anmärkningsvärda priser:

• 1930 målningen” Donna alla finestra” köptes av Museum Modern Art i Palazzo Pitti
• 1931 målningen ”Donna alla toaletta” köptes av det ny etablerade Galleria Mussolini
• under 1940-talet Donghis rykte minskade, även om han fortsatte att ställa ut regelbundet (biennale i Venedig)
• 1941 tilldelade den Italienska Akademin ett pris för hela konstnärliga aktiviteten

Perioden från 1950 till döds (den 16 juli 1963 i Rom) kan betraktas som en tillbakadragande period. Donghi målade nästan uteslutande landskapstavlor. Han deltog i Venedigbiennalerna 1952 och 1954, och därmed i Rome Quadrenniale (1951, 1955, 1959). Ibland skickade han gamla målningar till utställningar.

Antonios Donghi målningar är så skarpa men ändå mycket gåtfulla. Han hade en otrolig förmåga och ambition att ta realismen utöver dess gränser, att omforma verkligheten och söka det som är gömt i dess banala perfektion.

Det är en vision som speglar konstant avskiljning, en relation med verkligheten som måste bekräftas av en stängd ordning. Donghis tavlor är rena, klarsynta och visar kontroll över känslor. Kanske på grund av konstnärens personliga erfarenheter? Donghi bär ärren på ungdomliga upplevelser: hans föräldrars separation och krigets, ursäkta två krigens svårigheter…Hans värld avbildat på tavlor var bättre än verkligheten.
En magisk realism.

KÄLLOR:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Franz_Roh

Konstpegel behöver din hjälp mer än någonsin. 
Jag har inte någon bidrag för att driva portalen. Utan dina donationer kommer jag inte att ha medel för publikationer. Därför är ditt stöd mycket viktigt. 
Om du gillar det här stället och gillar att läsa mina artiklar - stöd mig! 
Även en liten belopp har en stor betydelse.
Tack!