VÄLGÖRENHET I KONSTEN.

Under medeltiden var det en religiös skyldighet att hjälpa fattiga och sjuka. Kyrkan, snarrare sagt, kloster hade plikt att hjälpa utsatta människor och gjorde det under många århundraden. På 1500-talet förändrades situationen. Antal kloster minskade, bördan att hjälpa de behövande föll på kommunala myndigheter eller privatpersoner. Det ökade population innebar stora problem med försörjning och den katolska kyrkan hade minskat stöd till fattiga.

Italienska städer började bygga vårdanstalter, sjukhus och barnhem. Samma roll hade gillen, en organisation där medlemmarna ägnade sig åt religiöst fromhetsliv, hjälpverksamhet och sällskapsliv. De hade plikt mot varandra, gemensam sjuk-och begravningskassor. Ett visst skydd när någon hade dött.

OSPEDALE del CEPPO grundades i Pistoia redan i 1277 av religiös samfund Santa Maria eller ”del Ceppo dei poveri”- de fattigas offerstam, senare blev det stadens sjukhus. När Pistoia blev annekterad av Florens var det nödvändigt att bekräfta officiellt sjukhus statusläge (1401).

En känd florentinsk architekt Michele di Bartolomeo (1456-62) fick uppdrag att modernisera Ospedale. Tack vare honom byggnaden fick nästan renässansstil, loggian var dekorerad av en keramisk glasyr (en s.k majolika).

Den vackert insats utförde Luca della Robbia (1400-82) skulptör och keramiker från Florens. Lucca var känd av sitt arbete med bl.a sångläktaren (cantoria) och dörrarna till sakristian i den florentinska katedralen Santa Maria del Fiore:

Luca della Robbia utvecklade en teknik att måla keramikglasyrer i olika färger på terrakottafigurer och grundade en riktig fabrik-verkstad, tillsammans med sin familj. De tre nästa generationer av della Robbia tillverkade terrakottafigurer i många italienska städer.

Hans son, Giovanni della Robbia (1469-1529) ärvde verkstaden efter fars död och förbättrade metoder att kunna tillverka mångfärgade (polykroma) skulpturer på snabbare och mer effektivt sätt. Giovannis största och kanske finaste av verk är den polykromatiska frisen på utsidan av Ospedale del Ceppo, utformades mellan 1514-1529. Ämne var förkopplat med sjukhusets verksamhet. Giovanni utformade ”Sju verk av barmhärtighet”:

OSPEDALE degli Innocenti – blev en av första byggnad i Florens i renässanska stilen. Filippo Brunelleschi arbetade med projekt mellan 1419-27. Några år senare kom Andrea della Robbia (Lucca`s brorson) att utforma keramiska tondo-porträtter av lindebarn som pryder fasaden.

Sjukhuset var en välgörenhets institution till övergivna barn. Det avspeglade en humanistisk läran under den tidiga renessansen i Florens. Målet var att barnen ska återinföras i samhälle. De ska kunna läsa, skriva och lära sig andra färdigheter. Sjukhuset tillhandahöll medgift för flickorna och de hade möjlighet att gifta sig eller vara nunnor.

OSPEDALE della SCALA i Siena fanns här från 1100-talet och blev ett separat institution inom kyrkans Santa Maria della Scala verksamheten. Objekten grundades från privata donationer av Sienas medborgare. Intäkterna räckte att servera måltider till fattiga, behandla de sjuka och framför allt att ta hand om överlämnande barn.

Pilgrimer kunde övernatta i Sala del Pellegrinaio (Pilgrims Hall). Sjukhuset fick uppdrag att sköta om pilgrimer för att här har funnits Via Francigena, den viktigaste pilgrimsvägen till Rom och mängd av folken passerade genom Siena. De erbjuds gratis rum, måltider och en sorts kuponger för mat och dryck i Sienas territorium när de fortsatte sina resor. Barnomsorg har varit bra organiserat. Nunnor tog hand om små barn, vid 8 års ålder fick de lära sig en handel och alla vinster de gjorde förvarades för dem. När de fyllt 18 år hade barnen möjligheten att lämna sjukhuset. I detta fall fick de alla sina sparade intäkter, flickor fick även medgift.

Santa Maria della Scala är berömd av sin konst. De yttre freskerna finns tyvärr inte längre (utfördes av Lorenzetti-bröderna på 1330-talet). Vi kan koncentrera på några vackra exempel.

Domenico di Bartolo (född ca. 1400- död ca.1447) fick uppdrag att föreställa sjukhusets välgörenhet i form av fresker till Sala del Pellegrinaio (1439-44). Det är konstnärens sista färdiga verk och absolut hans mästerverk. Målningar illustrerar det dagliga livet såväl som sjukhusets historia. Domenico utformade fem scener med imponerande detaljer, han skildrade verksamhetens vardag.

Måltider serverades för de fattiga 3 gånger i veckan. De sjuka fick också gratis mat och behandling. Det var ovanligt för tiden, men på sjukhuset fanns en säng för varje sjuk patient och lakan hölls rena!

Religiösa välgörenhets institutioner verkade också i norra delen av Europa.

Mästare från Alkmaar (Nederländer) verkade mellan 1490-1515. Hans smeknamn härstammar från en serie målningar som gjorde han till gillet Den Helige Andes vid Sint Laurensker kyrka. Märkte ni att även den protestantiska kyrkan var tillägnad också Sankt Laurentius?

Målningar hette också ”Sju barmhärtiga verk”. Pittoreska och realistiska folkscener framställer alla sju godhjärtade verk. Det är värd att kolla lite närmare hur man behandlade fattiga i Alkmaar.

https://www.rijksmuseum.nl/en/search/objects?set=SK-A-2815#/SK-A-2815-1,1

Vi kommer tillbaka till Italien och staden Neapel. Till broderskap del Pio del monte Misericordia utförde Caravaggio altarverk ” Sju barmhärtiga verk” (1606-07). Konstnären skildrade alla 7 verk i en enda komposition. Det ljusa ljuset är metafor för barmhärtighet, resten av tavlan sjunker i starka kontraster av chiaroscuro.

Det som är så spännande med Caravaggio att många av hans verk fortfarande finns kvar i de kyrkor som de målades för!

Oljemålningen visar den katolska doktrin på ett majestätisk sätt. Överst på tavlan finns jungfru Maria med barnet Jesus stödd av två änglar, hon representerar medkänsla och förlåtande. Sju barmhärtiga verk avbildar traditionella exemplar som hjälp till pilgrimer, stöd till fattiga eller sjuka. Kompositionen är dessutom mycket dramatisk som alltid hos Caravaggio.

Barmhärtigheten är ett centralt tema inom Bibeln och har tillkommit ofta som ledmotiv i konsten genom olika tidsperioder. Renässansen öppnade intresse för människan och hennes välmående. Men för att utvecklas som en individ-humanist var det obligatoriskt att ta hand om mest utsatta och svaga i samhället. Konstnärerna ägnades den välgörenhetens ikonografi åt största omsorg och omtanke.